Jag har alltid gillat kulturella uttryck där det passar dåligt att vara som jag – nämligen naturligt rund, och hyfsat glad. Räck upp handen den som tänker ”godmodig tjockis” i samma andetag som Joy Division, Bauhaus, William Burroughs, 40-talslyrik eller Siouxsie Sioux.
Det finns en ironi här, jag drogs till goth och andra kulturella konstigheter på grund av ett upplevt utanförskap som mest bestod i att jag ville vara lång och tjusig, men saknade sådana förutsättningar. Och när jag först hittade fram till svartkonsten kändes den underbart tillåtande: de här lirarna var märkliga på riktigt, ständigt experimenterande, skamlöst pretentiösa och för att få vara med verkade det räcka med att man då och då drabbades av melankoli (inga problem för den tonåring som var jag) och hade episoder av uppblåst intellektuellt självförtroende (lika illa där). Mina nya vänner strömmade ur högtalarna: likbleka brittiska piprensare med gitarr, kajal och penntrollshår.
Men runda var de avgjort inte, och inte heller rödlätta eller fnissiga. Inte ens i utanförskapsgänget verkade jag passa in. Delvis beroende på att man, även om det kan kännas så, inte blir långsmal av att sitta framför en radhusstereo och skrika Sisterstexter medan man mumsar Skogaholmslimpa och dricker O’boy.
Likadant var det med mina andra förtjusningar. Vart jag än tittade i min bokhylla eller skivsamling var plusformen ett minus. Och när jag hittade förebilder utanför kulturen var även de svartklädda, och det gick att härma, men inte heller AIK:s fotbollsanfallare har extrakilon som utmärkande drag. (Käften, haters. JG är i form.)
Jag tänker på det här glappet mellan målbild och spegelbild eftersom jag i veckan, för första gången på länge, kände mig lika missförstådd som då. Jag satt på tunnelbanan med depressiv 80-talsmusik i lurarna. Tuff kände jag mig. Och svår. En kamrat klev på och vinkade, men kom inte fram. Jag tänkte att min stenhårt grubblande min skrämde bort henne. Men när jag kom hem fick jag ett mess; hon ville inte störa eftersom ”du såg så nöjd ut i dina hörlurar”. Vadå nöjd!? Jag är väl inte nöjd! Jag är en jättetuff britt med amfetamin-bmi och farligt kryptiska texter!
Men så är det, min uppsyn matchar fortfarande inte mina förhoppningar. Visserligen är inte musiken jag lyssnar på, eller böckerna jag läser, lika entonigt svarta längre, och jag inte heller inte lika cirkelformad. Men det känns så. För, som alla som någon gång har haft ett utseende vet, sitter det framför allt på insidan.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Vad parlören vet om din semester
Herr B-klassikern: Är ölhjälm och pruttkudde att går för långt på begravningen?
