I ett av mina sociala flöden dyker det upp en bild på Henrik Berggren, indieikonen från Broder Daniel. Men bildtexten påstår i stället att det är sångaren i Europe och att han hade hittar som ”Mamma pappa barn” och ”När vi två blir en”.
Meningen är, såvitt jag förstår, att man ska tycka det är roligt att det finns människor som inte känner igen vare sig Henrik Berggren eller Joey Tempest. Tänk vad ungdomar är dumma i huvudet, va? ska man tänka. Trots att inte en enda sådan där ungdom har varit inblandad och man själv behöver både glasögon och tur för att kunna skilja på Charli XCX och Bolibompadraken.
Så – inte för att skryta, men jag känner alltså igen Henrik Berggren. Bland annat för att han, när hans band var som allra hetast, låste in oss på en toalett. Det var en kväll på en klubb någonstans i Stockholm och jag skulle just stänga toadörren när han överraskande smidigt gled in.
Men, och det vill jag understryka, om nu en främmande människa ska smita in på ens toalett är det i princip maxutfall om det är en vän och vänlig rockstjärna. Hade jag inte varit så kissnödig hade det bara varit kul.
”Går du ofta hit?” frågade jag fantasilöst medan han låste dörren bakom oss, men fick bara fick ett tindrande och hemlighetsfullt indieleende till svar. Sen visste jag faktiskt inte vad jag skulle säga, eller göra. Uppenbarligen inte han heller.
Så vi bara stod där på pyttetoaletten och tittade på varandra. Jag minns att jag tänkte: ”en bättre journalist hade hittat ett sätt att utnyttja den här situationen.” Men i stället för att ställa frågor, trigga fram en story, eller – herregud – be om en toaselfie, bad jag honom så vänligt jag kunde vänta utanför, och det hör till stämningen att det inte på något sätt var hotfullt eller ens irriterande när han sa ”nej, det tror jag inte”.
Så vi stirrade en stund till, fnissigt, innan han tröttnade och gick ut tillbaka ut till kön.
Jag blir glad av hågkomsten, inte minst för att den påminner om en tid när det var fullt rimligt att jag skulle befinna mig i samma stimmiga toaköer som kända människor. I stället för att ligga i sängen vid nio och sura över oinspirerad internethumor.
Men när jag ändå ligger här: Vad är det för kul med felaktiga bildtexter? Ett foto på Depeche Mode och ”Någon som minns Duran Duran?” Att det finns människor som vet mindre än man själv om gammal musik borde vara en källa till glädje – inte en signal till att börja driva med dem.
Som Travolta Kids sjöng i sin världshit ”Stopp, din sopa”:
Är det något som – tra la la – sociala medier oss lärt / är det väl att – tra la la – det är alltför lätt / att lu-u-u-ras.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Wherever mitt wifi ansluter automatiskt (that’s my home)
Herr B-klassikern: När ska man skriva sin dödsruna om inte medan man lever? (2020)
