Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag minns så väl sista gången jag höll på Hitler. Det var midsommarafton och solen sken in genom spröjsade fönster i en lägenhet på Södermalm. Pappa hade flyttat dit med sin nya fru (som jag tyckte mycket om) och stämningen var ljus och bordet vackert dukat: sill och potatis, painriche och portsalut, brännvin och blommor. Pappa reste sig och höjde högtidligt ett spetsglas med johannesörtsbrännvin. Vi andra reste oss också.
– Skål! sa han.
– Ja skål på er! sa Anne.
– Glad midsommar! utbrast min syster.
– Heil Hitler! ropade jag.
Jag har alltid gillat stunder vid bordet, när allt är klart, när det ångar om maten, glimmar i glasen och finns samtal och släktingar och vänner. Men för er som inte gillar den sortens trivsel kan jag rekommendera den nazistiska hälsningsfrasen för en snabb stämningsförändring.
Jag kan inte minnas någon annan gång som min pappa skrek åt mig. Men nu for det ur honom ett okontrollerat: ”Vad i helvete säger du!”
Sjuttiotalet var en fri tid på landets förskolor.
Under många år var det här ögonblicket en skampunkt, ett minne som jag inte kunde snudda vid utan starkt obehag. Utöver allt det viktiga – Hitler är ingen favorit – skämdes jag för att ha brutit midsommarförtrollningen, och för att det ändå var jag som behövde tröstas. Jag grät och grät. Det gick inte att fortsätta lunchen.
I stället tog pappa upp mig i sin famn och vi gick varv efter varv i lägenheten medan han förklarade och berättade och strök mig över ryggen.
Jag vet inte hur gammal jag var, men jag vet att jag fortfarande gick på dagis, och att min inspiration inte kom från ”Mein Kampf” eller Goebbels utan från en pojke som gillade att springa mellan avdelningarna ”Humlan” och ”Biet” och för full hals Hitlerhälsa på allt och alla.
Sjuttiotalet var en fri tid på landets förskolor.
Det är länge sedan nu. Pappa är borta, Anne är borta, och märkligt nog verkar också stigmat att bete sig som en jäkla nasse borta. Jag kommer på mig själv med att önska att pappa kunde lyfta upp några samtida politiker och kånka dem några varv runt en lägenhet för att sedan – vänligt, försiktigt – sätta ned dem vid ett dukat bord.
”Det är ingen fara”, kan han säga. ”Du visste inte bättre. Nu äter vi tillsammans.”
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Flugan i urinoaren var ingen fluga
Herr B-klassikern: Ibland lyssnade jag så högt att jag inte ens var tjock längre (2018)
