Som jag minns det sköt vi dem med gevär. Det var Nisse, ålänningen som drev gården där vi hyrde ett sommarhus, som tog med mig. Och inte bara på det, ett av mitt livs stoltaste ögonblick var när jag alldeles för liten, alltså verkligen, typ fem, och fick köra hans enorma traktor. Det slutade i diket, men med mycket skratt.
Med råttorna är minnet mer dimmigt, men vi står högt upp på trappstegen till höloftet, så att bara våra huvuden och axlar sticker upp. Däruppe har han lagt ut godsaker för råttorna, överblivet findoppa, tror jag, och när en gnagare vågar sig fram fiskar han vant upp bössan och skjuter den.
Det låter helt otroligt. Både för att det är ett opraktiskt sätt att bli av med gnagare, och för att det vore en lite väl explosiv lantlivskurs för stadsbarn. Men det är så jag minns den, min första närkontakt med skadedjur.
Att jag tänker på råttskotten beror på att jag är på ett tyskt tåg och har stött på ett problem. Det är av samma skäl jag minns ormen.
Jag hade blivit tonåring och skulle ta en tur i min kusins Optimistjolle Torsten. Det var en sådan där skärgårdsdag som alla som har sett ”Saltkråkan” kan se framför sig (programmet spelades in på en grannö). Solen glittrade bland kobbarna, det doftade tjära och tång och en frisk vind livade upp vattenytan och väste i träden.
Idylliskt. Perfekt, om jag hade tittat ordentligt i jollen innan jag stötte ut och satte segel. Vid mina nakna fötter låg nämligen en orm, uppenbart missnöjd med att vara på segeltur. Jag har inga riktiga djurfobier, men ormar gillar jag inte.
Särskilt inte väsande och snabbringlande varianter i mycket små båtar.
Jag kastade mig över bord och lyckades samtidigt kapsejsa jollen. Vart ormen tog vägen såg jag inte, och det jag minns allra starkast är utsattheten av att ha benen dinglande i vattnet när den försvunnit från ytan.
Jag tänker på dessa episoder för att jag just har vaknat efter en lång och stökig nattågsnatt och verkligen vill ha en kopp kaffe. Men när jag klättrat över bagagehög efter bagagehög och äntligen når bistrovagnen möts jag av en skylt. ”Stängt på grund av skadedjur” står det och det enda jag kan tänka är ”men alltså, varför skjuter eller dränker ni dem inte bara.”
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Silver? Guld? Nej, det här är den finaste bröllopsdagen
Herr B-klassikern: Dags att dra brallorna av storföretagslugnet (2021)
