Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
”Lyssna på mig. Vi behöver bara hata sådana som vi behöver bry oss om”, säger den bitchiga turistchefen Cindy i årets julkalender och som genom ett trollslag skickar hon mig bakåt i tiden.
Minnesresan landar i slutet av 90-talet, på en ljus kinakrog i Manchester. Jag snackar fotboll med Bernard Sumner medan vi väntar på hans kompis Johnny Marr.
Om de två finns mycket att säga, musikaliska ikoner från Joy Division och New Order respektive The Smiths, men där och då är detta viktigare: Sumner håller på Manchester United, Marr på City och skillnaden mellan klubbarna är historiskt stor. United är på väg att vinna Premier League (igen!) medan City harvar i tredjeligan.
Jag frågar hur vännerna hanterar Johnnys hårt prövade fanskap. Tja, säger Sumner med ett grin, vi brukade driva med honom, men nu har vi helt slutat bry oss om City, vilket förstås är värre.
Mycket som jag gillar harvar i tredjedivisionen just nu – fred, hyfs, hederlighet.
Jag är så magnifikt gammal att det under min uppväxt var suspekt att gilla både sport och kultur. Jag minns hur jag, som ett nervöst och mycket töntigt skilsmässobarn, ville bygga bryggor mellan grupperna. Ett minne för livet: att försöka förklara offsideregeln för aggressivt avmätta indiekids.
När jag sedan fick chansen att intervjua artister – det var bara därför jag käkade fyra små rätter med Bernard Sumner – brukade jag fråga om fotboll, de som var intresserade släppte ofta garden en millimeter. Som när Billy Bragg i ett resonemang om mångfald och nationalism, alldeles för nyanserat för en popintervju, plötsligt stannade upp och började hylla Sven-Göran Eriksson, som då tränade det engelska landslaget. Svensken hade nämligen tagit ut Darius Vassell.
Själv var jag inte särskilt imponerad av Aston Villas unge anfallare. ”Nej, just det!” utbrast Bragg. En så medioker svart spelare hade aldrig fått chansen tidigare, menade han, inte när det fanns vita spelare som var ungefär lika kassa. Så ser framsteg ut.
Kanske minns jag det här för att mycket som jag gillar harvar i tredjedivisionen just nu – fred, hyfs, hederlighet, sådana grejer – och jag verkligen behöver tro på en comeback.
För hur gick det för Darius Vassell i landslagsdebuten? Han gjorde Englands enda mål med en bicykleta. Och när han ett par år senare gick till City hade laget redan börjat sin branta vandring mot, bland annat, åtta ligasegrar. Dessutom, och så mycket har jag lärt mig av fem decennier av julkalendrar – det lär knappast vara Cindy som får sista ordet.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Därför bär vuxna män färgglada halsdukar
Herr B-klassikern: Finns det något finare än extra ost? (2021)
