Nobelpristagaren Herta Müller har en enastående förmåga att rakt och fullkomligt kompromisslöst skildra hur människor som lever under förtryck förstår sig själva och världen omkring sig.
Allt har med språket att göra. ”Manipulerat språk och manipulerade människor – det är samma sak”, noterar hon. Människor i en diktatur lever i ständig skräck för att bli påkomna och straffade om de någon gång skulle våga tala klarspråk. Denna skräck bestämmer sedan inte bara vad som går och inte går att uttrycka i ord, den förskjuter och förvränger också synen på verkligheten.
Müllers tidiga prosaböcker om hur det är att växa upp i Ceausescudiktaturens Rumänien, till exempel den storartade romanen ”Hjärtdjur” (1994), beskriver alla hur svårt, snudd på omöjligt, det är att hålla en vikande verklighet under uppsikt. Den som lämnar sitt rum på morgonen finner på kvällen ett skåp eller ett schatull uppbrutet, stolar har flyttats, ett kaffefat fyllt med fimpar har ställts in i kylskåpet. Säkerhetspolisen vill lämna ett meddelande. Men vad betyder meddelandet? Rädslan är det, och inte varseblivningen, som dikterar meddelandets innebörd. De har sett mig, men vad har de sett; och vad menar de med vad de lämnat kvar?
Den uppdrivna känsligheten för hur språk kan brukas eller missbrukas har Müller kvar när hon 35 år gammal lämnar Rumänien och slår sig ned i det snart återförenade Tyskland. De konkreta hoten mot hennes person är undanröjda men verklighetsförfalskningen består och den har blivit ett återkommande tema i hennes senare författarskap. Så också i den nyutkomna ”En fluga kommer genom en halv skog”, som samlar artiklar, essäer och pristal från det senaste decenniet.
I en av essäerna i boken spelar hon med de två snarlika tyska orden Zukunft (framtid) och Zuflucht (tillflykt). Detta var vad hennes tyskspråkiga grannar drömde om i byn Nitzkydorf i västra Rumänien när hon växte upp: att erbjudas en säker tillflykt och en trygg framtid i vad de betraktade som sitt språkliga hemland.
Men ljudlikheten mellan de två orden är illusorisk. Framtiden visar sig vara ett slukhål, och någon verklig tillflykt infinner sig aldrig. De flyende går från kvävande instängdhet till ett utanförskap som de för resten av sina liv tvingas släpa runt med som på ett osynligt bagage.
Att de flyende ”talar språket” är inte heller nödvändigtvis någon tillgång. Före allt annat är en flyende en främling, påminner oss Müller. Man behöver inte gå längre tillbaka än till den så kallade flyktingkrisen för tio år sedan för att i Tyskland och Österrike höra de flyende beskrivas med termer som ”en lavin” eller ”en invasion”. Det är den språkliga manipulationen igen: att få det defensiva ordet ”flykt” att framstå som något aggressivt. Ett hot.
Det kan tyckas märkligt eftersom många länder i Europa har upplevt liknande massemigrationer, inte minst Tyskland som efter Hitlers maktövertagande 1933 såg stora delar av sin författarkår tvingas lämna landet. Inte heller nu heter det att de flytt, utan att de svikit, vänt hemlandet ryggen och satt sig att sola på Mallorca eller i Pacific Palisades (där Thomas Mann bodde).
När man lever under förtryck måste språket rymma allt som kan gå under diktaturens radar
Genom att betrakta den som går i exil som en annan, en främmande, en fiende, skriver Müller, görs den anpasslighet man själv ägnar sig åt ändamålsenlig. Det egna tigandet försvaras med att de gamla kaféhuslitteraterna tillhör en föråldrad epok medan man själv vill lämna det förflutna och blicka framåt.
Denna verklighetsförfalskning fortgick även långt efter kriget. Müller nämner den omtalade sittningen med Gruppe 47 till vilken Paul Celan inbjudits för att läsa, bara för att mötas av oförståelse och hån. Gruppens ordförande Hans Werner Richter sade att när han läste lät det som i en synagoga. Och det här var 1952!
För var och en som går i exil gäller det att finna ett ”beboeligt språk”, skriver Müller. Uttrycket är ursprungligen Heinrich Bölls, som i sina Frankfurtföreläsningar frågar om det efter kriget över huvud taget går att betrakta Tyskland som ett ”hemland” igen. För Herta Müller, eller för den delen för Paul Celan – båda härstammar ju från tyskspråkiga enklaver, i Banatet respektive Bukovina – är språket det enda hemlandet. När man lever under förtryck måste språket dessutom vara beboeligt i den meningen att det ska rymma allt som kan gå under diktaturens radar: en värld av vardagliga ting, förbindelser, tankar och handlingar.
Att få en enda potatis att bli två, och därmed räcka till en delad måltid, är ett förvandlingsunder som bara kan ske genom språket
Hos Müller är språket alltid konkret, allt hon skriver måste gå att ”ta på”, inte bara för att rädda orden från missbruk utan också för att på detta sätt förankra varje beskriven verklighet i en konkret livserfarenhet.
Müller avslutar därför denna essävolym med den prosatext som givit boken dess titel. I en svindlande vacker monolog, ursprungligen inläst och utgiven som ljudbok, försöker en kvinna överbrygga ett oöverbryggbart avstånd i tid och rum. Hennes make befinner sig i ett fång- eller arbetsläger, det har gått så många år att hon omöjligt kan veta var; men han är fortsatt närvarande i allt hon gör. När hon skall laga middag häller hon i kastrullen de två extra koppar med vatten som behövs för att koka även hans potatis.
Att få en enda potatis att bli två, och därmed räcka till en delad måltid, är ett förvandlingsunder som bara kan ske genom språket. I Müllers prosa sker det i snart sagt varje mening.
Läs fler texter av Steve Sem-Sandberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
