”Det osynliga templet” följer Hilma af Klint under några dagar på en spiritistisk konferens i London sommaren 1928 där hon för första gången ska visa sina målningar i ett större sammanhang. Genom tillbakablickar skildras hennes liv, hennes kärleksrelationer och utveckling som konstnär tillsammans med den esoteriska gruppen De fem, bildad 1896.
Det är ett medvetet val av Ida Therén, som vill skildra af Klint ”bortom genimyten” och som en del i en kollektiv rörelse. I romanens narrativ är hennes sociala liv dock präglat av konflikter och missförstånd, hon lever i ”skuggor av oförrätter” och hennes besatthet vid skapandet sätter relationerna på prov. När Hilma får ett andligt meddelande i form av ett konstnärligt uppdrag från andevärlden tar det inte lång tid innan De fem börjar upplösas. Uppdraget kommer att dominera senare halvan av hennes liv och i början av 1920-talet ansluter hon sig till den antroposofiska rörelsen. Ledaren Rudolf Steiner blir en viktig förebild och läromästare, trots att han aldrig ger hennes konst något erkännande.
Romanen skildrar Hilma af Klints erfarenheter och tankar i en ganska konventionellt berättad prosa som vävs samman i mer poetiskt hållna partier med brett radavstånd där andarna talar till huvudpersonen. Kanske är tanken med det att frångå individcentreringen i konsten. Även i Hilma af Klints måleri tycks konturerna ha suddats ut mellan individer, materia och ande. Hennes förebild Steiner ansåg att den sanna konstnären skulle måla så att allt flyter samman bortom de begränsande konturerna: så som andarna kanske betraktar livet på jorden: ”bara flytande färg, utan linjer”, som Therén skriver.
Skildringarna av Hilmas inre liv är bokens styrka. Hon tvivlar på den egna förmågan, erfar ett utanförskap och känner sig som ett ”fascinerande djur”, betraktad på avstånd.
Samtidigt väcks en fråga i mig om vem det egentligen är som talar.
Hilma af Klint låter ofta påfallande lik en kvinna på 2020-talet och flera av hennes uttryck – om livets korthet, önskan att ”bara vara” eller känslan att bocka av mål som inte ger tillfredsställelse – är förankrade i en samtida psykologisk och sekulär diskurs.
”Ahriman var enligt Steiner symbol för status, pengar och längtan efter det världsliga som helt dödar själen” heter det i boken. Här uppstår en viss spänning mellan romanens ambition och dess historiska trovärdighet, vilket också förstärks av att Therén framhåller sin gedigna research i tidigare obeaktade källor, bland annat Edelweissförbundets arkiv i Schweiz där 50 av Hilma af Klints anteckningsböcker finns.
Romanens Hilma af Klint beklagar att hon i ungdomen inte lyckades ”njuta av att världen låg framför” henne men jag frågar mig om ett sådant inre krav på begärsutlevelse ens var möjligt att känna, än mindre erkänna, för en kvinna vid sekelskiftet 1900. ”Livet är så kort när man tänker efter”, säger hon, och återkommer flera gånger till ändligheten och futtigheten. Trodde hon inte på andevärlden och det eviga livet? Motsättningen mellan att tro på ett evigt liv och att känna sig besviken över livet på jorden artikuleras inte tillräckligt tydligt.
Jag uppskattar skildringen av den melankoliska livshungern, av hur af Klint plötsligt upptäcker att livets dagar är räknade, att hon inte längre är ung och lovande, men det låter misstänkt likt tidsandan efter pandemin.
Som konstvetaren Julia Voss skriver expanderar af Klints andliga kosmos under hennes livstid. Det är fullt av varelser, vibrationer, krafter, vågor, auror, chakran, elementarandar, naturandar, skyddsandar, änglar och gnomer. I romanen framstår dock af Klints värld som märkligt avbesjälad.
”Det osynliga templet” kan räknas till en bredare våg av historisk fiktion, där författare använder det förflutna som spegel för samtida frågor. ”När det framväxande välfärdssamhället avvecklar punschen och drar in rinnande vatten laddas dess litterära potential ur”, som författaren Malte Persson skrev i Expressen (13/7, 2024). Fiktionalisering av historiska gestalter kan vara litterärt fruktbart, men också riskabelt. I Ida Theréns roman saknar jag ibland en känsla för den filosofiska och språkliga värld som af Klint faktiskt levde i – de esoteriska, vetenskapliga och konstnärliga idéer som omgav henne. Hon hade gärna fått ta ett djupare grepp om hur tidens vetenskap och ockultism formade Hilma af Klints konst – målningar som bär namn som ”Evolutionen” och ”Atomen”.
Vad händer med konst när den andliga visionen blir museiföremål?
Man kan som Julia Voss fråga sig hur vetenskapen och religionen går ihop i af Klints verkande. Vid något tillfälle i romanen nämns ”urformer” och en spiral där historien ständigt upprepar sig själv, på högre och högre nivåer. Den sägs ha kommit till af Klint genom ett andligt meddelande. Det låg också i tiden. Omedvetet var af Klint sannolikt påverkad av läkaren och konstnären Ernst Haeckel (1834–1919) och dennes rekapitulationsteori, en variant av socialdarwinism med tillhörande biologisk världsåskådning som närmast presenterades som ett slags religionsersättning och som sökte förena en besjälad världsåskådning med en naturvetenskaplig. Den var en del av en biologisering som omfattade alla diskurser, och genomsyrade vetenskap såväl som politik under af Klints tid, och som tydligt formar den biologiska mystik som präglar hennes verk.
Ungefär samtidigt som ”Det osynliga templet” landade på bokhandelsdiskarna publicerade DN en stor granskning om Hilma af Klint-stiftelsen. Konflikter mellan släktingar, antroposofer och finansfamiljer som Ax:son Johnson belystes. Granskningen sätter romanen i en märkligt skarp belysning: Vad händer med konst när den andliga visionen blir museiföremål? Det är en fråga som även Therén indirekt berör.
Hilma af Klint har ofta beskrivits som en esoterisk konstnär som ville att hennes verk skulle visas först efter hennes död, när världen var redo att förstå dem. I romanen utmanas den bilden. Här framstår af Klint snarare som besviken över bristande erkännande och genomslag. ”Jag vet var jag befinner mig utifrån mina egna förutsättningar. Och där är jag ingenstans.”
Som poetisk vision om utanförskap och oinfriade förväntningars melankoli fungerar ”Det osynliga templet” mycket väl. Men jag önskar att Hilma af Klints andliga värld med dess skyddsandar, gnomer och vibrationer hade getts större plats. Hur det är att verkligen tro på på något, eller som Hilma af Klint säger vid något tillfälle: att inte tro, utan veta.
Läs fler texter av Isabelle Ståhl och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
