Paris sägs ha återerövrat titeln som världens konstcentrum och nog är den franska huvudstaden het, i dubbel bemärkelse. Vid mitt besök under en av flera värmeböljor kryllade det av folk på de luftkonditionerade museerna, runt mästare som Michelangelo, Rodin, Renoir, Matisse, Alexander Calder och Lee Miller. Vid Pont Neuf, som fotografen JR klätt in till Christos ära, gick det knappt att komma fram.
Som svensk är det vår egen konststjärna Hilma af Klint (1866-1944) som lockar mest, nu när hon äntligen fått sin första större presentation i konstmetropolen. Utställningen på Grand Palais (visas t o m 30/8), i regi av renoveringsstängda Centre Pompidou, hyllas i fransk press som ”häpnadsväckande”, ”hypnotisk” och ”en upptäckt i stort format”. Publiken i salarna är knäpptyst och stämningen andäktig.
Trots detta är jag besviken, efter att i snart 40 år ha följt konstnärens internationella genomslag som abstrakt pionjär och sett en lång rad storslagna presentationer. I Paris däremot är salarna på tok för små. Konsten känns inträngd, allra värst de monumentala ”Tio största” och de vidunderliga serierna ”Svanen” och ”Duvan” är plågsamt vingklippta.
Enligt curatorn Pascal Rousseau fick utställningen i sista stund bantats, efter att plötsligt ha flyttats till mindre lokaler. Varför? Enligt Le Monde har Centre Pompidou ekonomiska problem, vilket även lär gälla Grand Palais. De offentligt finansierade Parismuseerna lider av såväl sänkta anslag som skenande kostnader för nödvändiga restaureringar – Louvren kommunicerade i våras ett investeringsbehov på 800 miljoner euro (!) för att klara säkerheten och publikanstormningen.
Men även om Hilma af Klint-utställningen är en missräkning för oss som känner konstnärskapet väl, så bjuder katalogen på en hel del intressant ny forskning, som fördjupades på ett symposium.
Där punkterades slutgiltigt länge spridda föreställningar om konstnären som strängt högborgerlig, asketisk och kysk. Bland det första som forskarna kunde vederlägga var påståendet att hon var udda i sitt intresse för spiritism och teosofi – i själva verket var de esoteriska strömningarna närmast en massrörelse decennierna kring sekelskiftet 1900.
Nämnda seminariedag hade temat ”Spiritualitet, stil och sexualitet” med fokus på andliga och erotiska symboler i af Klints konst, liksom betydelsen av hennes samkönade relationer. Länge ”elefanten i rummet”, enligt den tyska konstkritikern, forskaren och författaren Julia Voss. I biografin ”Mänskligheten kommer att förundras” 2021, var Voss först med belägg för att Hilma af Klint var queer, att hon identifierade sig som man och tidvis arbetade kollektivt i en krets av kvinnor.
”Jag var ett instrument för extas”, ett af Klint-citat, var titeln på Voss föredrag i Paris. Där diskuterade hon fluiditet vad gäller genus i konstnärens liv och verk – ett experimenterande med könstillhörighet som ”levd erfarenhet” och hur det uttrycktes i konsten. I relationen med Augusta ”Gusten” Andersson var denna ”vestal” och Hilma ”asket”, vars initialer v och a förekommer i målningarna. Likaså symboliseringar i form av liljor (Gusten) och rosor (Hilma), som stegvis sammansmälter.
Men redan för 13 år sedan var curatorn Pascal Rousseau i Sverige och höll ett postmodernt färgat föredrag om af Klint, kallat ”Subliminal vagina” – där antydningar om hennes läggning fick ett svalt mottagande. I sin vindlande och referenstäta katalogessä hänvisar Rousseau i dag till dåtida begrepp som ”transcendental darwinism” och vad han nu kallar den ”förandligade vulvan”. Detta med hänvisning till konstnärens återkommande stilisering av blomkronor och pistiller som analogi till mänskliga könsorgan.
Det visar sig att tidigare uttolkare av både privatlivet och konstnärskapet har tagit sig friheter
Själv förstår jag nu att väldigt mycket i af Klints verk kan tolkas i erotiska termer. Att abstraktionerna är ett kodspråk för queera begär och samkönad kärlek. Att hennes återkommande snäckformer och sniglar, som ju är hermafroditer, symboliserar att de två könen i framtiden ska sammansmälta i ett.
Inom teosofin var androgynitet ett urtillstånd. Rudolf Steiner som sedermera grundade Antroposofiska sällskapet och som Hilma af Klint avgudade, hävdade att alla människor i grunden var bisexuella och att androgynitet låg i den andliga utvecklingens mål.
Konstdocenten Patrik Steorn konstaterade i sitt föredrag att konstnärens erfarenheter av att leva utanför heteronormen, och därmed utmana borgerlighetens strikta könsuppdelning, närde hennes experimentella skapande. En tvetydig bildvärld med många lager, som forskare nu gör sitt bästa för att avtäcka.
Katalogens huvudförfattare Hedvig Martin, doktorand i västerländsk esoterism vid universitet i Amsterdam, presenterar en rad ögonöppnande forskningsrön. Detta baserat på närstudier av källmaterial, däribland konstnärens anteckningsböcker på sammanlagt 26 000 sidor. En utmaning i sig men även för att af Klint enligt Martin visar tecken på dyslexi och sent i livet dessutom redigerade sina anteckningar.
Martin går metodiskt igenom serie efter serie i det som kallas ”Målningarna till templet” 1906-15. Det visar sig att tidigare uttolkare av både privatlivet och konstnärskapet har tagit sig friheter. Titlar som ”Urkaos” är påhittade, liksom ”Målningarna till templet”, vilket Martin kallar en efterhandskonstruktion eftersom idén om ett tempel väcktes först på 1930-talet.
Att ”De tio största” skulle handla om människans olika utvecklingsåldrar har jag personligen aldrig lyckats se i bilderna och tror mer på Martins utsaga: att det är en gestaltning av mannens och kvinnans separation utanför paradiset och vägen till en harmonisk återförening i en högre, andlig dimension.
Martin går även igenom Hilma af Klints egna uppgifter om serierna och identifierar vilka i kvinnokollektivet som sannolikt hjälpte henne – och med vad. Tidigast var det Anna Cassel, som på utställningen är representerad med några egna verk, och numera är erkänd som medkonstnär till ”Urkaos” (som serien fortsatt kallas).
Just beskrivningar av det kollektiva arbetssättet fick det att hetta till på seminariet. Johan af Klint, som skrivit boken ”Hilma af Klints person och livsåskådning”, hävdade att det inte är någon nyhet att hans faster hade assistenter (precis som de gamla mästarna). ”Sluta hota forskare!” replikerade Kurt Almqvist, med adress till de stridigheter som länge pågått i Sverige.
Almqvist är vd för Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, som stöttat forskning om Hilma af Klint med över 60 miljoner kronor. Konflikterna på hemmaplan handlar om makten över Stiftelsen Hilma af Klints verk och i förlängningen tolkningsföreträdet, med ingredienser som hot och rättsliga tvister (vilket DN granskat i en serie artiklar i mars förra året). Släktens överhuvud Erik af Klint ville senast både avsätta stiftelsens styrelse (med en majoritet antroposofer) och att hennes konst inte längre skulle visas för allmänheten, vilket tingsrätten avslagit.
Genom att utveckla sin manliga aspekt kunde hon legitimera sex med kvinnor, tabubelagt och även brottsligt vid tiden
Kurt Almqvist kallar nu Hilma af Klint för en ”queer profet”, en man i en kvinnas kropp, vilket han utvecklar i utställningskatalogen och än mer i den nya antologin ”Dubbelsjälen i religiös erfarenhet” (Bokförlaget Stolpe). Där lyfter han fram Hilma af Klints sökande efter ”dualsjälen”, ett begrepp hon mötte i Edelweissförbundets transreligiösa mysticism.
Även Almqvist har studerat massor av källmaterial och citerar uppseendeväckande stoff om vad konstnären själv kallar sin ”begärsnatur”, en dominant hållning i termer av makt och vad som tyder på hårdhänt behandling av en älskarinna. För Almqvist står det klart att Hilma af Klint ”i grunden var transsexuell, eftersom hon identifierade sig som en dominant man”.
I min mening är det svårt att veta om det som antyds och formuleras symboliskt i skrift är fantasier eller bevis för ”levd erfarenhet” – men framför allt om det har bäring för tolkningen av hennes konst.
Det är i alla fall klarlagt att Hilma af Klint tog till sig det som passade henne i dåtidens idéströmningar. Genom att utveckla sin manliga aspekt kunde hon legitimera sex med kvinnor, tabubelagt och även brottsligt vid tiden. Att en tidig uttolkare självsvåldigt ändrat ”han” till ”hon” i citat från konstnärens anteckningsböcker framkom också på seminariet.
Där framgick dessutom att forskningen spridit sig till en rad västländer, liksom mindre uppmärksammade delar av konstnärskapet, som de botaniska illustrationerna och sena akvarellerna. Parisbaserade Ariane Serck bidrog med ett av de intressantaste föredragen, om hur Hilma af Klint kan ha inspirerats till abstraktion i mötet med textilkonstens stiliseringar av blommor och växtlighet, närmast hos sin faster och namne, vars mönster finns på Nordiska museet.
Nu märks även att fokuseringen på Hilma af Klint som abstrakt pionjär ersatts av en mer sanningsenlig bild – att hon sömlöst gled mellan figuration och abstraktion. Generellt gestaltas de inre, andliga processerna med abstraherade och geometriska former, de yttre med figurframställningar. Med denna breddning synliggörs mer av hennes i mitt tycke kitschiga målningar med nunnor, riddare, änglar, drakar, ormar och kors.
En översättning av den franska katalogen till både engelska och svenska vore verkligen ett tillskott i förståelsen av Hilma af Klint. Hon är numera ett förunderligt globalt fenomen, som talar till så många och på helt olika sätt.
Läs mer: Slutstriden om af Klint: Vem ska rädda Hilma?
Läs mer: En både mystisk och metodisk pionjärgärning
