”Hjärnan fattar först inte att det är en bomb”

Den första bomben exploderade klockan 07:58 den 22 mars 2016, i avgångshallen på Bryssels flygplats Zaventem. Den andra nio sekunder senare.

En våning ned väntade Malin Björk och hennes sambo Virginie Jortay på sitt bagage. De hade kommit med nattflyget från New York – den första resan på tu man hand utan barnen, som då var 5 och 8 år gamla.

Nu ville de snabbt hem för att hinna träffa barnen innan de skulle gå till skolan.

– Men bagaget kom aldrig. Virginie sade att hon skulle anmäla det försvunnet. Och jag gick för att ställa mig i taxikön, säger Malin Björk, som då var EU-parlamentariker för V och nu arbetar på en europeisk samarbetsorganisation för vänsterpartier.

Det första ljudet var dovt och avlägset. Det andra fick hela byggnaden att rista.

– Taket skakade och det trillade ner puts, byggdamm. Jag tänkte att taket kommer att rasa in. Hjärnan fattar först inte att det är en bomb, säger Malin.

Hon stod då redan vid dörrarna vid utgången. Parets blickar möttes och Virginie gestikulerade att hon i stället skulle gå längre in på flygplatsen.

– Utgången var kanske 15 meter bort och det var många människor där, jag var rädd för trängsel och panik, säger Virginie.

I efterhand säger Malin att det minnet har hjälpt henne mot andra, mörkare bilder.

– Jag kan komma tillbaka till det ögonblicket, att det var skönt att vi hann se och förstå varandra.

Malin tog sig ut och sprang tills hon var under bar himmel. Hon ringde Virginie och övertalade henne att det var säkrare att komma ut.

En taxi anlände med en kvinna, som verkade ha bråttom till sitt flyg.

– Det var så absurt. Vi sa till henne ”Du kan inte gå in där. Det är en bomb. Åk tillbaka.”. Taxichauffören försökte också övertala henne. Men hon gick ändå. Vi hoppade in i taxin, som körde därifrån, berättar Björk.

På flygplatsen var det kaos. 16 personer miste livet i explosionerna och många fler skadades. Samma morgon detonerade en självmordsbombare sin ryggsäck i en tunnelbanevagn i EU-kvarteret inne i Bryssel. Ytterligare 16 personer dog.

När landet tog del av nyheterna om det värsta terrordådet sedan andra världskriget hade de två kvinnorna redan hunnit hem.

– Dagarna efteråt gick mycket av energin till barnen. Jag ville absolut inte att de skulle känna att det fanns en risk att de kunde förlora sina föräldrar i ett nafs. Vi förminskade det hela kraftigt för dem, säger Malin Björk.

Men att något allvarligt hade hänt gick knappast att dölja. Militären var ute på gatorna. Skolorna stängde. Undantagstillstånd utlystes.

– Det var så mycket man ville hålla borta ifrån dem. Så att det inte planteras hos dem en grundläggande rädsla för andra människor, eller för samhället i stort, säger Malin Björk.

Virginie Jortay, som vid den tiden var rektor på en skola, chockades över hur oförberett samhället var. Det kom motstridiga krav från kommunen. Ingen krisplan fanns.

Malin håller inte med. Och det märks att paret har haft diskussionen tidigare.

– Vi måste bli bättre på att se till att grupper med politiskt våldskapital inte sprider sig. Men jag tror inte att det går att förbereda sig på en så här extrem händelse, säger hon.

I kontrast till myndigheternas tafatthet organiserade sig däremot vanliga människor snabbt, minns Virginie.

– Jag åkte till flygplatsen och hämtade min väska en vecka senare. Där fanns jättemycket folk som hjälpte till att få fram rätt väskor åt alla, och ett psykolog-team. Man tittar på alla väskorna, det är bara väskor, men man gråter för att så många hjälper till, minns hon.

Malin Björk är politiker och uppvuxen i 70-talets trygga Sverige. Virginie Jortay är en författare vars belgiska släkthistoria är märkt av Förintelsen. Kanske påverkar det deras olika läsningar av terrordådet.

– Terror är bara ett sätt att uttrycka människans inneboende vilja till våld. Anledningarna är olika, uttrycken är olika, men våldet måste ut. Det är ett mänskligt problem, säger Virginie.

– Vi tänker olika. Jag tror nog mer på mänskligheten, säger Malin.

– Breiviks attentat, sedan Bataclan och så det här… Det sätter spår i hur man ser på samhället, på hur sårbara vi är. Men om man hotas av terrorister kan svaret bara bli att försöka bygga ihop samhället mer. Där man ser sig själv i andra kan inte sånt här ske, säger Björk.

För Virginie Jortay ledde händelsen också till en insikt om språkets begränsning.

– Det finns ingen vokabulär så att den som lyssnar känner vad det gör i kroppen, i själen. Det finns ingen kod för trauman. Borde det finnas det? Uppenbarligen inte, eftersom vi inte haft det på tusentals år.