Det är när han får frågan hur det känns att ha ljugit för sin familj som rösten stockar sig på Fredrik Svensson. Han har berättat sin historia många gånger offentligt, men det är alltid lika jobbigt att påminnas om hur man svikit sina närmaste. Att låta speldjävulen knäcka familjeekonomin och att ljuga igen när man fått en ny chans.
– Min hjärna var kidnappad. Det var någon annan som styrde när jag skulle äta och när jag skulle sova. Spelet kom först i alla lägen – familjen, hockeyn, det kom sedan, säger stockholmaren med en över 20 år lång hockeykarriär bakom sig.
När han 1999 värvades till Luleå och spel i Elitserien hamnade han längst bak i bussen hos pokergänget på de långa bortaresorna. Det gav honom möjlighet att ”hänga” med killar han såg upp till i laget.
Det var först några år senare, när nätpokern lanserades och blev det stora samtalsämnet i omklädningsrummet, som han började utveckla ett beroende. Lagkamraterna snackade om hur mycket de hade vunnit. Det började med att han spelade någon kväll då och då, men redan efter månader hade tiden framför datorn ökat drastiskt utan att han själv reflekterade över det.
– Min sambo, som visste att jag spelade, sade till mig: ”Du sitter ju framför datorn hela tiden”, men jag höll inte med henne, säger Svensson och berättar att han då övergick till att spela på nätterna.
2005 dök den stora chansen upp. Efter att ha varit några säsonger i Leksand fick den tuffe backen kontrakt med till Ambri-Piotta i den schweiziska ligan. Det gav mer pengar men också mer tid för att spela annat än ishockey. Fram till flytten till Schweiz hade han aldrig tummat på regeln att gå och lägga sig före halv tolv dagen före match.
Nu sprack det och han berättar om matchdagen när allt brakade ihop. Han hade spelat hela natten och åkte direkt till matchvärmningen på morgonen, utan att äta frukost. Lunchen hoppade han också över och fortsatte att spela när han kom hem. På uppvärmningen inför matchen på kvällen kunde han inte hålla ögonen öppna. Så han förklarade för tränarna att han inte kunde spela.
– Men även om jag hade spelat hela natten hade jag ingen tanke på att det var det som var problemet. Det låter sjukt, men så var det, säger Svensson och förklarar att hans ohälsosamma leverne ledde till skador.
Inte heller dessa satte han i samband med spelandet, som eskalerade när han värvades till tyska ligan samtidigt som sambon och barn flyttade hem till Sverige och han fick mer ensamtid.
När han flyttade hem till Elitserien för spel med Södertälje och AIK hade han spelat bort miljonbelopp och började ta lån. Föräldrarna hjälpte honom att sanera ekonomin, sambon ställde villkor och han gick med på att träffa en psykolog.
– Men jag hade inga planer på att sluta spela. Jag trodde fortfarande att jag kunde bestämma när jag skulle sluta, säger han.
Det var först 2017, när han slutat med ishockeyn, som han såg sanningen. Han hade lånat så mycket pengar att kreditinstituten inte ville ställa upp längre, alla utom ett. Med noll på kontot fick han mer pengar, men de gick varken till mat eller hyra, utan till att finansiera missbruket.
När han en dag kom hem från jobbet stod det resväskor i hallen. Sambon hade hittat brevet från låneinstitutet först.
Med hjälp vännen, Erik Zachrisson, generalsekreterare i spelarfacket Sico, kom han under ny behandling. Han var spelfri i ett år och tyckte att han hade kontroll, men spelberoendet är en livslång sjukdom som hela tiden måste vårdas.
– Jag visste vilka signalerna är som kan sätta igång allt igen, men felet jag gjorde var att jag slutade läsa mina anteckningar, där jag skrivit ner allt hur jag kände och därför missade jag signalerna, säger Svensson.
Trots ännu ett återfall stannade sambon vid hans sida.
– Jag vet inte varför hon stannade kvar med mig, men jag är väldigt tacksam. Det är klart att det här har satt ärr i vår relation och är något som man kommer att få dras med hela livet, säger han.
Fredrik Svensson återvände till terapin och är sedan dess spelfri. Han berättar att han fortfarande dras med skulder i miljonklassen, men han är kvitt sitt missbruk.
Han har behållit kontakten med ishockeyn som tränare och efter att ha tränat Djurgårdens damer i SDHL är han numer tränare för stockholmslaget SDE:s J18-lag på pojksidan.
Han reser också på initiativ av Sico runt och föreläser om sina upplevelser. Han säger att han först tvekade till att ställa upp och blotta sig eftersom det känns jobbigt att framstå som en förlorare.
Men statistiken visar att han långt ifrån är ensam idrottsman om att drabbas av speldjävulen och att spelandet bland unga, särskilt idrottare, ökar. Därför delar han med sig av sina erfarenheter.
– Om jag bara kan hjälpa någon, vore det grymt, säger han.
