En abstrakt rymd av svart, vitt, gult och rött – eller en natt med bombplan, sökarljus, luftvärnskrevader och brinnande byggnader? Olle Bonniérs stora ”Ödestema” från 1950 kom till efter konstnärens besök i ruinerna av Hamburg efter andra världskriget, men är samtidigt dämpat sval geometri.
Aktuell känns den i alla fall, liksom Bonniérs konstnärskap, på ett sätt som inte hade varit fallet för bara några år sedan. Men det är så det fungerar, världen vrider sig några hack och plötsligt står halvt bortglömda bilder, former och tankar i ett nytt ljus.
Olle Bonniér (1925–2016) som Norrköpings konstmuseum nu ägnar en omfattande och gedigen utställning ingick tillsammans med bland andra Lage Lindell och Lennart Rodhe i vad som kom att kallas 1947 års män. Namnet är lite fånigt, inte bara för att Randi Fisher ingick och hon faktiskt var kvinna, utan också för att de aldrig var en organiserad grupp. Det har i alla fall fastnat som en beteckning på de konstnärer som gav den konkreta konsten dess genombrott i Sverige.
Men poängen i dag är hur en generation konstnärer här sökte efter en ny nollpunkt, ville börja om efter krigets fasor med en konst som inte var belastad av det förflutnas formspråk. En informell konst, arkaisk och modern på samma gång.
Allt var möjligt, och de verkar ha haft kul också. Bonniérs ”Plingeling” (1949) är en vit duk med prickar, och partituret till ett musikstycke mestadels bestående av pauser. Parallellt utvecklade han idéer om membranet och tankar kring vildhundsgestalten som han identifierade sig med.
Med åren kom ett lite sorgset drag in i Bonniérs konst. Spännvidden är stor, det är forntida mytologi, kretslopp och civilisationskritik. Han reste mycket och bodde omväxlande i Latinamerika och USA. Verken präglas av ett ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Och kanske är det just det som ger resonans i dag, när tillståndet i världen är osäkrare än på länge.
”Ödestema” kunde lika gärna ha kommit till efter åsynen av det bombade Mariupol. Vart vänder vi oss när världsordningen som vi känt den vacklar? Några svar finns förstås inte på Norrköpings konstmuseum, men det skänker viss tröst att se att den sortens frågor ställs förut.
En kvarts promenad från konstmuseet, i ett rum längst in i det som en gång var en yllefabrik, står en antropomorf gestalt av rostiga metallklot framför en målning där röd färg rinner likt blod nerför duken. Det är verk av den brittiske skulptören Antony Gormley respektive performancelegenden Hermann Nitsch, en av de ledande Wienaktionisterna. En stor, röd barinteriör av Ola Billgren flankerar, på andra väggen hänger ett gäng svartvita Robert Longo-teckningar.
På vägen in till det här rummet har man redan passerat tre Anselm Kiefer, fyra Georg Baselitz och en herrans mängd andra verk av synnerligen hög dignitet.
Ståhl Collection, som institutionen heter, är en omfattande konstsamling av internationell klass – något som man väl snarare hade väntat sig att hitta i Zürich eller New York än i Norrköping. Men det är här den finns, i hjärtat av stadens karakteristiska vattengenomflutna industrilandskap.
Mikael Ståhl började samla konst som student i Lund i början av 80-talet och har sedan fortsatt, parallellt med att han varit verksam i fastighetsbranschen tills han för tio år sedan sålde familjeföretaget och satsade på konst på heltid. 2020 invigdes museet, vars samlingar hängs om någon gång per år.
Många av de på senare år mer uppmärksammade svenska konstnärerna är representerade här. I ett rum med flimrande ljus äter Tobias Bradfords spöklika figur glass med mekaniska rörelser. En stor installation av Eva Mág dominerar undervåningen. Sara-Vide Ericsons jättemålning av älvbranten med de nedstörtade tallarna som visades på Bonniers konsthall häromåret finns nu här.
I jämförelse med vanliga museer, som har en officiell, ”objektiv” karaktär, visar Ståhl collection hur speciella privatsamlingar kan bli. De bygger på lust och personlig smak, man möter konsten på ett direkt och kanske ursprungligare sätt, utan kontextualisering. Det här är verk som gjort intryck på någon, inte konst som valts ut för att den är ”viktig” och ”bör” finnas representerad.
Konst med kropp, av kött och blod? Tanken flyger förbi i det röda rummet längst in, inför Gormleys skelett och Nitschs kroppsvätskor: Det här är på riktigt. Sensationellt bra är det också. Åk till Norrköping!
Läs fler texter av Nils Forsberg och mer om konst på dn.se
