Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
”Vem var min mor på jorden” rymmer både en ny diktsamling och ett urval ur tidigare diktböcker på svenska. Jila Mossaed är en självklar centralgestalt i den svenska poesin. Hon tillhör ”de poeter vars dikter citeras i dödsannonser och läses på bröllop”, som förlaget skriver i sin presentationstext, och hon sitter stadigt på stol nummer 15 i Svenska Akademien.
Ändå låter sig hennes författarskap inte riktigt fångas, samlas in, eller ritas upp med enkla konturer. Inte heller denna gång. Det är bra. Mossaeds poesi lever i rörelse. Det finns alltid en liten diktrad som smiter i väg, vill ut, vidare bort till ett annat sammanhang. Som det står i en av de första nya dikterna: ”När det gör/outhärdligt ont/i mitt inres nerver/Vet jag att en dikt/är på väg/att hitta sin väg ut”.
Den allra första dikten handlar just om att bli ofrivilligt instängd. ”De kidnappade mig från barndomens gård/Slängde in mig i ett rum/Och låste dörren mot verkligheten”, skriver hon. Tack och lov att dikten finner utvägar.
”Vem var min mor på jorden” är den andra samlingsvolymen med Jila Mossaeds poesi och har ett efterord av Anders Olsson. 2019 kom ”Ljusets alfabet” med undertiteln ”En trilogi”, där Niklas Schiöler skrivit efterordet – som lånat sin talande rubrik från en av Mossaeds dikter: ”Jag är en ensam nation”.
Både Schiöler och Anders Olsson tar fasta på exiltematiken i Mossaeds dikter, erfarenheten av att tvingas lämna ett land, ett språk, en kultur och ett modersmål. När Mossaed kom till Sverige från Iran i mitten av åttiotalet, hade hon redan flera diktsamlingar, pjäser och prosa på persiska bakom sig. Det går alltså inte att samla hela författarskapet mellan prydliga pärmar. Hennes ord rör sig över språk- och nationsgränser. ”Jag tillhörde vindarna”, som en annan av Mossaeds diktsamlingar heter.
Vad som blir synligt i den här boken, är hur skickligt Mossaed hanterar till synes motsatta positioner. Hon skriver med stark röst och auktoritet, samtidigt som jaget erkänner splittring: ”Tusentals kopior av mig/uppenbarar sig/hängande på spjut av ljus”. Inledningscitatet av Rumi pekar i samma riktning: ”Träd in i mig/Du som är jag, mer än jag”.
Det känns som om hon har hällt granatäppelsirap i de urblekta svenska substantiven, och låtit snö falla över det persiska bildspråket
Hon använder ledigt de mest slitna poesiorden, ”hjärta” förekommer mer än trettio gånger i den här volymen. Nästan lika ofta återkommer ”träd”, ”måne”, ”smärta”. Sådant man brukar varna för i grundkurserna i poesi.
Men i Mossaeds dikter funkar det. Det känns som om hon har hällt granatäppelsirap i de urblekta svenska substantiven, och låtit snö falla över det persiska bildspråket. Dikterna blir klara, starka och blodfyllda i sin särskilda kombination av enkelhet och patos.
I den nya samlingen är också världspolitiken konkret närvarande. ”Kriget lägger sig på allt/som ett osynligt damm”, skriver hon. ”Lastbilar lastar nya kroppar” står det i en annan dikt. Och i den uppmanande dikten ”Till oss alla” inleder hon: ”Vakna, det pågår massakrer/Var?/Där/Där/Där”.
En återkommande bild i Mossaeds poesi, är rum som på olika sätt förändras. ”När månen öppnar fönstret/och glider in/vidgas rummet i sina fyra hörn”. I en enda rörelse har dikten gjort utrymmet större. ”Om döden är ett rum”, står det i en annan dikt, ”med oavbrutet vacker musik/I bakgrunden/Vill jag flytta dit/resten av framtiden”. Hennes dikter skapar ständigt nya rumsligheter, både ljusa och mörka.
Liksom i (den svenska) debutdiktsamlingen, som diktar om ”Mina mödrars skrik”, skriver hon här om ”mina mödrars smärtor”. Det är en kollektiv kvinnoerfarenhet, nedärvd och vidareförd. Samtidigt som diktjaget fortfarande undrar, i den nya samlingens allra sista rad: ”Vem var min mor på jorden?”
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker
