En världsrekordhållare vandrar nedför trappan i presidentpalatset Bessastadir söder om Reykjavík. Halla Tómasdóttir pekar på isbjörnsfällen som hänger över räcket.
– När barn kommer på besök frågar de alltid om det var jag som sköt, säger hon.
Nej, det var inte den tidigare näringslivsprofilen Halla Tómasdóttir som fällde björnen – den är en gåva från Grönland. Hennes och hennes medsystrars bedrift är en annan.
I juni 2024 blev hon Islands andra folkvalda kvinna på presidentposten. I november samma år hölls det val till isländska alltinget och socialdemokraten Kristrún Frostadóttir blev Islands nya statsminister.
Två kvinnor i toppen samtidigt är ovanligt, men inte unikt. Trinidad och Tobago har det, Finland har haft det. Det som gör Island till världsrekordhållare är att listan över kvinnliga makthavare bara fortsätter: De andra partiledarna i regeringskoalitionen är också kvinnor, liksom talmannen i alltinget, rikspolischefen, biskopen, rektorerna för universiteten, borgmästaren i Reykjavík …
– Folk brukar vilja veta hur vi gjorde det. Och mitt svar är alltid att det har tagit 50 år eller ännu längre att nå hit. Inget händer över en natt, säger Halla Tómasdóttir.
För några veckor sedan kom beskedet att poeten Anne Carson, född i Kanada, men numera även isländsk medborgare Island, tilldelas Nobelpriset i litteratur. Halla Tómasdóttir delade ett nyhetsklipp med hjärt-emojis.
Presidenten är stolt men inte nöjd över kvinnornas framgångar. Island har fortfarande utmaningar. Världen likaså.
– Jag skulle försumma mina plikter om jag inte också sade att vi behöver överbrygga könsgapet för männens och pojkarnas skull. De behöver känna att de tjänar på att samhället förändras, och att de behövs i förändringen, säger hon.
Halla Tómasdóttir
Född 11 oktober 1968 i Reykjavík.
Gift, två barn.
Islands president. Andra kvinnan på posten.
Bakgrund inom näringslivet, tidigare bland annat vd för den globala ideella organisationen Team B och Islands handelskammare.
Ställde upp i presidentvalet 2016 och kom tvåa. Segrade 2024 med 33,9 procent av rösterna.
Två år har gått sedan Halla Tómasdóttir flyttade in i Bessastadir, efter att ha vunnit presidentvalet som oberoende kandidat, bortom grälen i partipolitiken. Ganska omgående kontaktade hon Islands konstmuseum för att få fler verk av kvinnliga konstnärer i presidentpalatset.
Representation spelar roll, i stor och i smått.
När hon tar emot en grupp internationella studenter i Bessastadir får en tavla av den kvinnliga pionjären och konstnären Kristin Jónsdóttir från 1931 symbolisk betydelse.
Motivet är några kvinnor som tvättar i en het källa. De representerar Islands väg från armod till välstånd, med geotermisk energi, gott samarbete – och något mer.
– Girl power. Om man bara har 400 000 invånare är det helt enkelt ekonomiskt dumt att inte använda hälften av dem, säger Halla Tómasdóttir.
Konstverken ger henne en anledning att tala om en av sina viktigaste slutsatser från näringslivet och offentligheten:
– Om vi får en bättre könsbalans kan vi också främja andra värderingar. För åtminstone i politiken är det fortfarande kvinnorna som får ta hand om smutstvätten.
På Island skämtar de politiska kommentatorerna om ”Valkyriaregeringen” när de ser de kvinnliga ministrarna. Den starka och stridbara sköldmön i den fornnordiska mytologin kan kanske utmålas som inspiration för dagens makthavare.
Men Islands moderna historia slår gamla sagor.
Halla Tómasdóttir var sju år vid Kvennafrídagurinn, kvinnornas fridag, den 24 oktober 1975. Då gick en stor majoritet av Islands kvinnor ut i endagsstrejk. De tog ledigt från jobbet och avstod från hushållsarbete i protest mot bristen på jämställdhet.
Skolor och förskolor, fabriker och butiker tvingades stänga. Männen fick ta med barnen till jobbet och värma korv för att fixa mat.
– Det ögonblicket i vår historia betydde mycket för att kvinnor är ledare i dag, säger Halla Tómasdóttir.
Strejken inföll på hennes mammas födelsedag. För en gångs skull avstod modern och alla mostrarna från att stöka med kalasmat och bak.
– Jag minns att det var en sådan otrolig energi i luften när de kom tillbaka från en demonstration och männen fick servera och städa. Jag frågade varför de strejkade. En av mina mostrar förklarade helt enkelt att de ville visa att de hade betydelse.
Fem år efter strejken fick Island världens första folkvalda kvinna på presidentposten i Vigdís Finnbogadóttir, en frånskild mamma och canceröverlevare som opererat bort sitt ena bröst.
– En av hennes kritiker hade fräckheten att fråga henne hur hon kunde bli president som kvinna, till och med ”en halv kvinna”. Då svarade hon att ”jag tänker leda islänningarna, inte amma dem”. Det var så smart och så stiligt, säger Halla Tómasdóttir.
Vigdís Finnbogadóttir vann fyra presidentval och stannade som president i 16 år.
– Hon är en konstant förebild för mig och alla flickor och pojkar som växte upp med hennes ledarskap, säger Halla Tómasdóttir.
Men det räcker inte alltid med ideal.
I mötet med studenterna överger presidenten för ett ögonblick formaliteten och talar klarspråk.
– Ibland behöver kvinnor uppnå sin fuck you-ålder. Många har passerat 50 när de inser att de kan vara sig själva. Jag nådde den åldern lite tidigare, säger hon.
Hon skrattar lite när DN ber henne att förklara uttrycket.
– Det var kanske inte så presidentmässigt av mig att säga så. Men det är kvinnor som har nått punkten när de inte längre känner att de behöver tillfredsställa andra genom att följa normer och regler som inte är rätt för dem, säger hon.
Kvinnliga ledare – en liten minoritet
Endast vart sjunde land i världen leds av en kvinna som president eller statsminister. 101 länder har aldrig haft en kvinnlig ledare, enligt en sammanställning från UN Women.
För närvarande har Bulgarien, Dominica, Island, Indien, Irland, Malta, Marshallöarna, Mexiko, Moldavien, Namibia, Nordmakedonien, Slovenien, Tanzania samt Trinidad och Tobago kvinnor på presidentposten. Kosovo, Venezuela och Serbien har kvinnor som tillförordnade presidenter.
När Halla Tómasdóttir inledde sin karriär i näringslivet i USA var hon övertygad om att hon kunde bli framgångsrik bara genom att prestera på topp som männen. Hon konstaterar att nästan alla kvinnor – åtminstone i hennes egen generation – har gått igenom en sådan fas.
– Jag pratar ibland om de här kvinnorna som män i kjolar, som försöker agera som män för att passa in och bli framgångsrika, säger hon.
Hon började omvärdera sin strategi, när hon arbetade med personalfrågor i en stor koncern och mötte kvinnliga ledare som vittnade om sina problem att kombinera familj och yrkesliv. Några år senare blev hon själv mamma. Samtidigt ledde hon ett projekt som skulle uppmuntra fler kvinnor att bli ledare och entreprenörer.
– Där någonstans bestämde jag mig för att jag skulle bli en kompromisslös förkämpe för att frigöra kvinnors kraft och skapa en bättre värld, säger hon.
2007 var Halla Tómasdóttir med och grundade investmentbolaget Audur med den uttalade visionen att använda något som de kallade kvinnliga värderingar i finanssektorn. Alltså sådant som vinst med etiska principer och ”emotionellt kapital” som värdesätter relationer, intuition och humanism i affärslivet. En vinst betraktas som ohållbar om den dränerar medarbetarna på energi, förstör arbetsmiljön och trasar sönder tilliten.
Företaget skapade rubriker långt utanför Islands gränser när det tog sig igenom den svåra finanskrisen 2008 med vinst och intakt kapital. Framgången banade väg för att det i dag sitter en kvinna med långtgående idéer om ledarskap i presidentpalatset.
I mötet med studenterna i Bessastadir talar Halla Tómasdóttir om hur klimatkrisen djupnar, medan den mentala ohälsan ökar, och misstron mellan människor och konflikterna mellan länder eskalerar.
– Hela vår världsordning har utmanats eller till och med trasats sönder. Jag tror att vi behöver ompröva definitionen av framgång och fundera över hur vi får ett ledarskap som är rustat för denna tid, säger hon.
Hon är övertygad om att kvinnorna i fuck you-åldern har något att lära världen.
– Generellt uppfostras kvinnor – kanske finns det också en genetisk skillnad – att samarbeta. Och nästan allting i dag kräver samarbete. Det är omöjligt att lösa svåra och stora utmaningar på egen hand, genom att tävla mot alla andra.
Därför tror hon också att de relativt jämställda välfärdsstaterna i Norden kan få större tyngd i världspolitiken.
– Jag tror inte att vi har begripit hur några få mindre spelare kan bli en stor spelare genom att samarbeta. Vi kan spela en mycket större roll tillsammans.
Det är inte svårt att hitta statistik som bekräftar att Island är en föregångare för jämställdheten.
För 20 år sedan började World Economic Forum ranka jämställdheten i Global Gender Gap Report. Då erövrade Sverige förstaplatsen. Sedan gick flera av de andra nordiska länderna förbi. Sedan 2009 toppar Island rankningen. Det är det enda landet i världen som lyckats minska könsgapet med över 90 procent.
Sverige – som fram till i höst endast haft en kvinnlig statsminister i mindre än ett år – har successivt tappat positioner och ligger nu på sjunde plats. Det betyder inte att jämställdheten minskar, utan att andra länder klättrar snabbare.
Man kan förstås diskutera om kvinnliga ledare med automatik är en framgång för jämställdheten. Alla feministiska aktivister kommer inte att jubla om ytterhögerns kandidat Marine Le Pen blir Frankrikes första kvinnliga president nästa år. Det är även svårt att påstå att de kvinnliga partiledarna har präglats av en särskild samarbetsanda under regeringsbildningen i Sverige i höst.
Bilden av Island som ideal ifrågasätts också från flera håll.
Landet har fortfarande problem med mäns våld mot kvinnor, löneskillnaderna mellan könen har inte utraderats och snedfördelningen i det obetalda arbetet i hemmet består. Och unga feminister varnar för en backlash i den offentliga debatten, med ett allt fränare motstånd mot kvinnliga politiker.
– Tongångarna på sociala medier om kvinnorna är fruktansvärda, om man jämför med vad som skrivs om männen, säger Thorhildur Vígdögg Kristínardóttir.
Hon är talesperson för nybildade Laufey, ett ungdomsråd under kvinnorättsorganisationen Icelandic Women’s Rights Associationen. Syftet är att få en ny generation att engagera sig i jämställdheten.
– Vi upplever inte att unga är lika aktiva i debatten, säger hon.
I lokalvalen på Island i maj i år hade de flesta partier manliga toppkandidater på listorna. Andelen kvinnor i Islands lokala styren sjönk.
Studenten Erika Schöbel Gísladóttir, som precis engagerat sig i Laufey, konstaterar att kampen för jämställdhet är långt ifrån över.
– Vi har kvinnor på vissa positioner men det betyder inte att samhället som helhet eller synen på kvinnor har förändrats. Egentligen är det här samtalet beviset. Vi hade aldrig gjort en intervju om män som styr. Kvinnliga ledare är fortfarande onormala, säger hon.
Samtidigt varnar konservativa kritiker för att jämställdhetsprojektet på Island har gått alldeles för långt.
– Jag kan inte tycka att något blir mer rättvist för att kvinnorna tar över alla politiska positioner. Om vi ska ha jämlikhet, så kan vi väl testa balans med 50-50, inte 95-5, säger den isländsk-amerikanska journalisten Íris Erlingsdóttir.
I somras riktade hon skarp kritik mot ”feminiseringen” av den isländska staten i en artikel i den nationalkonservativa tidskriften The European Conservative.
Hon påpekar att arbetsmarknaden på Island präglas av olikhet – kvinnorna söker sig till den offentliga sektorn, medan männen dominerar den privata sektorn. Texten innehåller ekon av en gammal debatt i Sverige om tärande och närande sektorer, med argument om att män fortfarande står för försörjningen, medan kvinnor arbetar i skattefinansierad verksamhet.
Erlingsdóttir anser att kampen för lika rättigheter och möjligheter har spårat ur i krav på lika utfall till varje pris. Hon använder den amerikanska högerns favoritord för att slå ned på det som hon uppfattar som överdrivet politiskt korrekt på Island: woke.
– Allting är så likriktat. Det beror på att Island är ett så litet land. Det är så svårt att vara den som blir fördriven från flocken, säger hon.
Hon lyfter fram att unga män hamnar på efterkälken i utbildningssystemet och att männens röster marginaliseras i den offentliga debatten.
– Jag har en vän på Island som är författare och han har sagt att han inte skulle våga säga hälften av det som jag säger. För om man protesterar får man höra att man är extremist och kvinnohatare och hemsk. Men isländska män är för rädda. De behöver visa lite stake, säger hon.
Halla Tómasdóttir hör kritiken – och avfärdar inte allt som sägs.
– Jag utesluter inte alls att pendeln har svängt lite för långt åt andra hållet på Island just nu, säger hon.
Det är därför som hon pratar om att könsbalans också gäller män och unga män. Hon ägnar en betydande del av sin tid som president åt att skapa en dialog med isländska gymnasieelever.
– Jag känner uppriktigt att våra unga håller på att tappa tron på ledarna och tron på framtiden. Jag är orolig för att vi håller på att förlora våra pojkar. Att de inte känner sig sedda, att de inte känner att de har handlingsutrymme eller egenmakt. Att de inte känner att de är värdefulla eller att de spelar roll för hur vi formar den värld som vi lever i, säger hon.
Men hon vill också betrakta kvinnodominansen på Island ur ett internationellt perspektiv. Just nu finns det 28 länder i världen med kvinnliga folkvalda statschefer eller kvinnliga statsministrar – eller både och.
– Vi är långt från könsbalans när det gäller ledarskapet i världen. Och i den privata sektorn styr männen i hög grad, även här på Island, säger hon.
– Men detta är väl ett intressant experiment. Vi får se om vi kan ändra normerna lite.
Läs mer:
Anne Carson: ”Jag skulle vilja vara rolig – jag tror att det hjälper folk”
Poolkulturen blev Islands egen glädjekälla: ”Är hårt att bo här”
Japans premiärminister sminkar sig i timmar
Global Gender Gap Report
● Sedan 2006 har World Economic Forum har granskat och rankat könsgapet i Global Gender Gap Report. Då toppade Sverige rankningen.
● Rankningen består av fyra delar – ekonomiskt deltagande (lön för lika arbete, arbetskraftsdeltagande, chefsposter etc), utbildningsnivå, hälsa och överlevnad samt politiskt inflytande. Indexet är relativt – så ett fattigare land kan placera sig högre än ett rikt land där kvinnorna har högre levnadsstandard men släpar efter.
● Island har toppat listan sedan 2009 och är det enda land som har lyckats minska könsgapet med över 90 procent – 93 procent i den senaste mätningen från mitten av september i år.
● På årets topplista följs Island av Finland, Norge, Namibia, Storbritannien, Nya Zeeland, Sverige, Australien, Tyskland och Irland. Sverige ligger alltså på plats 7, och har tappat positioner successivt sedan starten.
Källa: World Economic Forum