Det är morgon på slätten i södra Nepal. Solen är på väg upp och viltvårdarna i nationalparken Chitwan har förberett elefanterna för en tur genom den täta vegetationen.
På varje elefant sitter två viltvårdare och en soldat. Den senare är med som beskyddare.
– Vårt huvudfokus är att leta efter tjuvskyttar. Det är lättast från en elefantrygg, säger Prabin Pude, en av samordnarna på nationalparkens kontor.
Antalet tjuvskyttar har minskat kraftigt sedan 2010.
Utan de 54 elefanterna som står till parkens förfogande skulle viltvårdarna få svårt att utföra sitt arbete. Fyrhjulsdrivna fordon fastnar i leran under monsunsäsongen. Elefanterna är tillräckligt stora och skräckinjagande för att tigrar som ligger och trycker i gräset inte ska attackera dem.
– Elefanterna är särskilt bra när vi ska ta oss fram i högt gräs och vi sveper fram i bredd, säger Prabin Pude.
Han och kollegerna letar också efter skadade djur, och tigrar som dödat människor. När en tiger gått till anfall mot en människa försöker viltvårdarna fånga in den eftersom sannolikheten är stor att den attackerar igen.
Sju tigrar hålls därför för närvarande i fångenskap i nationalparken Chitwan, berättar Abinash Thapa Magar, en annan av parkens vakter. De matas med tio kilo kött om dagen, vilket tär på den knappa budgeten. Men det finns inga alternativ till att hålla dem inlåsta.
Nepals premiärminister KP Sharma Oli uppmärksammade nyligen det växande antalet tigerattacker.
– Vi är ett litet land som har mer än 350 tigrar. Vi kan inte ha så många tigrar och låta dem äta upp människor, sade han i ett tal.
För oss är 150 tigrar tillräckligt många, fortsatte premiärministern och föreslog att Nepal ska börja dela ut tigrar i gåva till andra länder.
– Premiärministern oroas väl av det växande antalet olyckshändelser och vill lyssna på folket. Men om tigrarna kan skickas till andra länder är en vetenskaplig fråga som måste utredas noggrant, säger Prakash Man Shrestha.
Han är samordnare vid det lokala kontoret i byn Meghuati, som spårar tigrar i de trädväxande områdena utanför nationalparkerna i södra Nepal – som viltvårdarna kallar buffertzoner.
Vad som ska bedömas vara alltför många tigrar har, enligt Prakash Man Shrestha och andra experter, inget entydigt svar. Idealiskt är om varje tiger har rik tillgång till villebråd som hjortar, antiloper och vildbufflar i sin närhet. Men också att de kan leva nära människor i skogsområdena utan dödliga sammanstötningar.
Tigrarna fanns här på Teraislätten nära gränsen till Indien långt före människan. Ännu för hundra år sedan beräknas runt 100 000 tigrar ha vandrat omkring i Asien. Skogsavverkning och otyglat tjuvskytte höll sedan på att utrota dem. På 1970-talet var krisen akut i Nepal, då färre än 50 bengaliska tigrar återstod.
Under tio år, fram till 2006, pågick ett gerillakrig i Nepal, iscensatt av maoistiska rebeller. Inbördeskriget gjorde att tjuvskyttar kunde operera fritt.
Fredsavtalet och därefter ett beslut 2010 av ett tiotal asiatiska länder att fördubbla antalet tigrar betydde att flera krafter började samarbeta: viltvårdarna, den nepalesiska militären, lokala invånare som rapporterade om misstänkta tjuvskyttar och internationella organisationer som WWF och Zoological Society of London.
Nepal lyckades bäst av alla länder och ökade antalet från 121 tigrar till 355, till år 2022. Det är en framgång som gett eko, men som också lett till att antalet människor som dödas av tigrar ökat.
En av dem som råkat illa ut är Lila Raj Kumal, en 61-årig man, som en dag i mitten av maj för två år sedan hade gått några hundra meter från sitt hem för att samla ved i en skogsdunge under en särskild vedsamlardag. Som tur var hade han sällskap av sin fru Mangal Maya Kumal.
– Jag minns inget. När tigern rev upp ansiktet på mig blev jag medvetslös och vaknade inte upp förrän på sjukhuset långt senare, säger han.
Ärret löper längs ansiktets ena sida från pannan ned till underkäken, som i dag hålls ihop av en metallbult.
Hans fru räddade honom.
– Jag fick tag i en träpinne och slog mot tigern så hårt jag orkade, samtidigt som jag skrek. Då sprang den därifrån. Jag fick större krafter än jag trodde att jag hade, berättar hon stående utanför parets hus.
Lila Raj Kumal tittar tacksamt på sin fru.
– Jag har fått ett andra liv tack vare min hustru, säger han, i dag nästan helt återställd.
– Men aldrig att jag går och letar ved i skogen igen.
Det var första gången någon av dem såg en tiger. Samma tigrar som lockar turisterna till den närliggande nationalparken Chitwan. Och som ibland blir utstötta av andra tigrar från nationalparken och då söker sig till den trädbeväxta buffertzonen mellan parken och byarna.
Den officiella statistiken från Nepals regering säger: 32 dödade och 15 skadade invånare sedan 2018.
Prakash Man Shrestha, sneglar ut genom fönstret i tigerspårarnas barack, när han jämför dagens situation med den i slutet av 1990-talet.
– Då dödades tre, fyra människor i snitt per år av tigrar. De senaste åren har det varit 16–17 varje år.
Alla fall tycks inte rapporteras och nå myndigheternas rullor i Katmandu.
Prakash Man Shrestha säger att tigrarna som angriper människor ofta är unga och oerfarna och har blivit pressade ut ur nationalparkerna av större hanar.
– Vi tror att de handlar mest i självförsvar eftersom de blir desperata när de hamnar i närheten av byarna, säger han.
Tigrarna går inte in i byarna, utom vid enstaka tillfällen, förtydligar han. Attackerna inträffar ofta när invånarna går ned till floden för att fiska eller samlar ved i skogen.
– Vi hade en ökänd människoätande hona här mellan 2010 och 2017. Hon hade fått smak på människokött och var smart. Hon kunde döda en person och sedan försvinna i några månader, innan hon dök upp och dödade på nya ställen längs med floden.
Hennes avtryck i marken skilde sig från andra tigrars med en säregen form på en klo. De anställda vid tigerkontoret lärde sig att känna igen hennes spår. Men 2017 försvann hon från området.
Nu försöker viltvårdarna minska risken för att lokalbefolkningen och tamdjur ska attackeras av tigrar. Bönderna får hjälp att bygga kraftiga gärdsgårdar runt fälten där deras boskap går. En kampanj som pågår tar fasta på att det är människan som måste ändra sitt beteende.
– För dem som måste gå till skogen för att samla ved har vi tagit fram rekommendationer, som att inte bära färgglada kläder, att arbeta i grupp och att utse någon som spanar efter tigrar medan de andra arbetar, säger Abinash Thapa Magar på viltvårdarnas kontor i Kasara.
– Målet nu måste bli att försöka behålla antalet tigrar, inte att öka populationen.
Männen på det lokala tigerkontoret i byn Meghuati är av samma åsikt. Samordnaren Prakash Man Shrestha vet vilken uppståndelse det blir varje gång en tiger dödar en människa.
– Mer än 3 000 människor om året dör av ormbett i Nepal, jämfört med kanske 16 som dödas av tigrar. Myggor är naturligtvis ännu farligare, som sprider denguefeber och malaria, Ändå är det tigrarna som får uppmärksamheten.
