Huset ligger på en sluttande gata en bit norr om stadskärnan. Fasaden är av bucklig sten men entrén är marmorinklädd. I den nedsänkta lobbyn finns mjuka soffor och enorma porslinsvaser. Uppe i lägenheten vittnar spridda lådor om nylig inflytt, men Paola Bjäringer har redan hunnit installera ett antal konstverk från sina Misschiefs-konstnärer.
Det är drygt fem år sedan som Bjäringer grundade konstplattformen Misschiefs – ett dynamiskt, normkritiskt nätverk och en metod för kvinnliga och icke-binära konstnärer i Stockholm. Men det är inte i Stockholm vi är nu, utan i Barcelona, staden som Bjäringer sedan ett par månader tillbaka pendlar fram och tillbaka till.
– Jag har alltid haft ett driv att förflytta mig, och vill helst inte att Misschiefs är mer än två år på samma plats. Jag behöver hela tiden lära mig nytt för att inte stagnera, och vill inte att vare sig jag eller någon annan ska börja ta något för givet.
Lägenheten på Kammakargatan i Stockholm har flera gånger de senaste åren öppnats upp för Misschiefs-vernissage och temakvällar, och är som ett allkonstverk i sig, med Misscheifs-konst på varje möjlig yta. Den är fortfarande basen, säger Bjäringer, men nu pendlar hon alltså mellan Sverige och Spanien. Dels för att hon uppskattar Spaniens demokratisk-humanistiska ideologi, dels för att hon snart öppnar ett konstnärsresidens, Residence Sigrid, för svenska kvinnliga och icke-binära konstnärer och skribenter i den lilla franska kuststaden Collioure, ett par timmars bilresa från Barcelona.
Huset som görs om till residens har hon ärvt efter sin mamma, och Collioure är platsen där hon spenderade alla sin barndoms somrar.
De brukade ta nattåget ner från Paris, dit Bjäringer flyttade från Sverige som tvååring. I Collioure – platsen där Henri Matisse ska ha sagt att penslarna förvandlades till dynamit tack vare de explosiva färgerna och det speciella ljuset – sprang hon på kullerstensgator mellan små gallerier och ateljéer. Hennes mamma köpte så småningom ett litet hus av dottern till en av de konstnärer som hon brukade besöka, och det är här som konstnärsresidenset ska flytta in.
Genom residenset vill Bjäringer skapa en bro mellan Katalonien och de nordiska länderna – lämpligt nog på den plats där konstriktningen fauvism föddes.
– ”Fauve” betyder vilddjur på franska och det känns så klart väldigt passande för Misschiefs.
Vi backar till millennieskiftet, då Bjäringer efter avslutat gymnasium flyttade från Paris till London. Där började hon forska i genusvetenskap, skrev en avhandling om sexleksaker för kvinnor och mötte den franska industridesignern Matali Crasset – ett möte som blev en avgörande länk mellan de huvudämnen som Bjäringer ännu ägnar sig åt: genusfrågor, design och konst. Till Stockholm kom hon efter att under en tid ha varit galleriägare i Paris, och rastlösheten åter börjat infinna sig.
– Jag insåg snabbt att det fanns utrymme för en mer experimentell, normbrytande, fysisk plats i Stockholm. Så i samband med Stockholm design week 2020 samlade jag ihop tio svenska kvinnliga kreatörer, som verkar i ett mellanrum mellan konst och design, för att skapa en utställning med nyproducerade verk. Jag fick tillgång till vackra Bångska våningen vid Stureplan, och det kom så mycket folk till vernissagen att kön ringlade långt ut på gatan.
När pandemin slog till började Bjäringer samarbeta med olika fastighetsbolag, vars tomma lokaler Misschiefs fyllde med experimentella utställningar och kostnadsfria ateljéplatser. Men framför allt skapades ett starkt nätverk av både etablerade och marginaliserade kreatörer.
– Misschiefs har byggts upp av fantastiska kvinnor och icke-binära konstnärer som har stöttat med såväl egna nätverk som konkreta lösningar. I dag består det av över hundra konstnärer som bidrar med solidaritet och stöttning till varandra.
Ben nummer ett av Misschiefs har alltså varit att ta över tomma platser och ifrågasätta vem staden är till för, men också att delta på mässor i Milano, London och Paris. Och som nu: att ställa ut Misschiefs konstnärer i Barcelona. I oktober visades den svenska textilkonstnären Maja Michaelsdotters utställning ”Nobody puts baby in a corner”, som handlar om abort som en mänsklig rättighet, på Lab36.
Via abortämnet landar vi återigen i Collioure, där den första konstnären i residenset kommer att vara Catherine Anyango Grünewald. Hon är en konstnär och lektor i grafisk formgivning och illustration på Konstfack i Stockholm, som i sitt konstnärskap också cirklar kring kvinnokamp, inklusive abortämnet. Om efternamnet låter bekant är det för att hon är barnbarnsbarn till två av Sveriges största konstnärer genom tiderna: Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald.
– När jag började undersöka vilka kvinnliga konstnärer som varit i regionen kring Collioure visade det sig att Sigrid var där med sin och Isaacs son Iván. Hon målade några av sina högst värderade tavlor där, men hamnade – trots att hon älskade och ville vara kvar i Frankrike – till slut ändå i Sverige, där hon dog på mentalsjukhus.
Residenset, som alltså är döpt efter Sigrid Hjertén, kommer att bli Misschiefs andra ben. Bjäringer arbetar nu även på ett tredje: en bok som hon gör tillsammans med Helene Boström från bokhandeln Konst-ig i Stockholm.
– Boken kommer att fungera som ett konkret verktyg för att få ut Misschiefs mission om normkritisk design, konst och hantverk. Jag hoppas att den ska kunna inspirera och utmana andra att ta aktion i ännu fler städer och länder än de som Misschiefs haft möjlighet att nå ut till.
