Det låter högt om Johanna Bernsels klackar när hon kommer gående förbi receptionen i Berlaymont – den kryssformade byggnad i Bryssel som utgör EU-kommissionens högkvarter och hjärta.
En av de många män i mörkgrå kostym som rör sig i byggnaden får syn på henne och spricker upp i ett leende.
– Johanna! Det var länge sedan, låt oss ta en kaffe någon dag.
Mannen är en lobbyist som Johanna Bernsel lärde känna när hon arbetade med att ta fram regler för hur gödsel ska få tillverkas och användas inom EU.
– En skitförordning, skulle man kunna säga. Men också ett stort steg mot ett hållbart jordbruk, som jag är stolt över.
I dag är Johanna Bernsel biträdande chef i den maltesiska kommissionären Glenn Micallefs kabinett. Hennes uppgift är att se till att EU-kommissionen får genomslag för sin politik på Micallefs områden.
– Jag och min chefskollega håller ihop allt bakom kulisserna. Vi gör oss till kommissionärens instrument, så att han ska kunna spela.
Hon har jobbat på EU-kommissionen i ganska exakt 20 år och tjänar vid det här laget mer i månaden än vad ett svenskt statsråd gör. På två decennier har hon hunnit byta roll inom institutionen flera gånger, men att lämna den helt har aldrig varit aktuellt.
– Om jag slog igenom som jazzsångerska hade jag kanske sagt upp mig, men det har inte hänt än.
EU-kommissionen formulerar de lagar som ska gälla i unionen och har därmed makt att påverka vardagen för människor på såväl Mallorca som Öland. Det är av det skälet som Sveriges regering vill att antalet svenskar som jobbar i institutionen ska öka. Prognosen ser dock dyster ut.
– Det här stället kommer i princip att vara tömt på svenskar om tio år när min generation går i pension, säger Johanna Bernsel.
Ett sådant scenario vore dåligt för både Sverige och EU, menar hon.
– Vi som arbetar här tar inte instruktioner från våra nationella regeringar, men när kommissionen ska fatta ett beslut som berör till exempel Sverige så är det bra om det finns människor i den här byggnaden som faktiskt förstår och kan förklara hur saker och ting fungerar där.
Utöver kunskap om Sverige brukar de svenska tjänstemännen ha med sig en viss typ av värderingar som, enligt Johanna Bernsel, gör gott i EU-förvaltningen.
– Vi är mer jämställda och mindre hierarkiska än många andra. För mig som svensk känns det viktigt att försöka bidra med den typen av värden i de här korridorerna.
På Berlaymonts åttonde våning ligger Johanna Bernsels kontor.
Hon är på väg dit för att förbereda sig inför ett möte när hennes chef uppenbarar sig i korridoren.
– Fråga henne vad som helst, hon kan allt om den här organisationen, säger kommissionären Glenn Micallef om sin medarbetare.
– Var försiktig med vad du önskar, svarar Johanna Bernsel.
Hennes roll i den institution som brukar kallas för EU:s motor har gått från att vara teknisk till att bli politisk: först tolkade och skrev hon lagar, nu är hon med och förhandlar om vilka som över huvud taget ska bli verklighet.
Skiftet skedde ett par år före arbetet med den där förordningen om gödsel. Det var nämligen då Johanna Bernsel fick den adhd-diagnos, och tillhörande medicin, som förändrade hennes arbetsliv.
– Jag tog på mig en större kostym och fick så småningom mitt första chefsjobb, vilket aldrig hade gått om jag inte medicinerat.
Varje kvartsamtal i skolan fick hon höra att hon var duktig, men disträ. Om flickan bara koncentrerade sig lite bättre skulle hon verkligen kunna briljera, bedömde hennes lärare.
Över sin oförmåga att göra just det kände Johanna Bernsel alltid skam.
– Jag är uppvuxen på 70-talet och det var förstås ingen som pratade om de här grejerna då. Så precis som många andra gick jag genom livet med begränsad kapacitet.
När poletten väl trillade ner var Johanna Bernsel i 40-årsåldern. Tack vare medicineringen kunde hon då, för första gången, bekanta sig med känslan av att lämna ett möte och faktiskt veta vad som hade sagts där inne.
Med sitt nyförvärvade fokus tog hon på sig arbetsuppgifter med vilka ett större ansvar följde. I praktiken var hon EU-kommissionens chefsförhandlare för den förordning om gödselprodukter som gäller än i dag.
– Jag skulle inte säga att medicinen gjorde mig till en superkvinna, bara till en helt normal medarbetare med samma uppmärksamhetsförmåga som andra.
Johanna Bernsel har köpt en soffa till sitt kontor. I den kan hon vila, om hon får en stund över de dagar då hon jobbar från tidig morgon till sen kväll.
Hon slår sig ner och fortsätter att med stor entusiasm berätta om sin karriär på EU-kommissionen. Hon säger att hon jobbat hårt, och haft ett roligt liv i Bryssel.
Den enda gången som Johanna Bernsel får något sorgset över blicken är när familjemedlemmarna hemma i Sverige, och den vardag hon inte kan dela med dem, kommer på tal.
– Jag kommer nog alltid att fråga mig själv om jag har varit för egoistisk som valt att leva på det här sättet, så långt bort från mina föräldrar.
