Året var 1978. Tio år efter studentupproren och i Frankrike hade kvinnorna fått nog. Sexliberalismen hade visat sig vara en frihet för män. En backlash för kvinnorna.
68-kampen ”var en extremt sexistisk rörelse, som inte visade något intresse för kvinnornas rättigheter”, som den mest tongivande franske ledaren Daniel Cohn-Bendit efteråt har sagt.
Och där stod kvinnorna som förlorare, utan laglig rätt till abort och med en kyrka som förbjöd preventivmedel.
Den 8 mars 1978 firade jag den internationella kvinnodagen i Paris med att gifta mig och att göra ett reportage på högkvarteret för den då internationellt välkända feministrörelsen Choisir (Att välja) som var inne i en valkampanj. Stämningen och doften kändes ungefär som på tidningsredaktionerna förr. Pappershögar överallt. Vibrerande aktivitet. Slamrande stencileringsapparater, skrivmaskiner som smattrade, livliga engagerade fransyskor som pratade snabbt i telefon och med varandra. I alla Paris arrondissement såg man deras affischer.
Grundare till Choisir var Simone de Beauvoir och advokaten Gisèle Halimi, som 1971 hade publicerat ett manifest i tidningen Nouvel Obs där 343 kvinnor skrev under på att de illegalt hade genomfört en abort någon gång under sitt liv och nu krävde fri, laglig abort. De erkände offentligt: ”Jag har också gjort det”. Många av dem var kända författare, skådespelerskor och intellektuella, som Catherine Deneuve, Agnès Varda, Marguerite Duras, Jeanne Moreau, Françoise Sagan. Manifest 343 var den stora inspirationskällan till metoo.
De franska feministerna hade med detta ryckt åt sig initiativet. Avgörande var ett mål i rätten som Gisèle Halimi vunnit, mot alla odds. En ung flicka, Marie-Claire Chevalier, som blivit gravid efter en våldtäkt, stod åtalad för att ha gjort abort. Dessutom var hennes mamma och tre andra kvinnor åtalade för medhjälp till abort. I Bobigny-rättegången, som den kallades, höll Gisèle Halimi en slutplädering som har gått till historien. Följden blev att abort avkriminaliserades 1975. Hälsoministern Simone Veil (som i vår porträtteras på en utställning på Shoah-museet i Paris) fick ge namn åt lagen, Loi Veil (Veils lag). 2024 skrevs rätten till fri abort in i den franska grundlagen.
Just nu spelas i Paris en gripande teaterföreställning där Bobigny-rättegången gestaltas. Full salong och jublande publik när skådespelaren som gestaltar Gisèle Halimi sopar golvet med den arrogante manlige åklagaren. Halimi, som dog 2020 (hon blev 93 år), är just nu föremål för ett nyväckt intresse.
Förutom pjäsen är en film på gång, med Charlotte Gainsbourg i huvudrollen. Castingen har orsakat ett bråk mellan Gisèle Halimis söner. De är oeniga på grund av Gainsbourgs ställningstagande i Israel-Palestina-konflikten där hon indirekt ställer sig på Israels sida. Serge Halimi, tidigare chefredaktör för Le Monde Diplomatique, är emot att hon spelar rollen som hans mamma. Men brodern, advokat Jean-Yves Halimi, är för: ”Man kan inte kräva av en skådespelare att hon ska dela åsikter med den hon gestaltar.”
I september ges på Maison de la Poésie i Paris en iscensättning av en skrift om Gisèle Halimi och Choisirs arbete för abort mellan 1971 och 1974, initierad av bland andra Nobelpristagaren i litteratur Annie Ernaux, sedan 1970-talet aktiv i Choisir.
De franska feministerna vann i mitten av 1970-talet kampen om rätten till abort. Men det är med den saken som med atombomben, antisemitismen, högernationalismen och den ryska och den amerikanska imperialismen. Kampen är inte vunnen en gång för alla.
En fenomenal utställning i Paris om krigsfotografen Robert Capa (1913-1954) visar hur han, med sin Leica-kamera och Rolleiflex hängande på axel och bröstet, förevigar ett Europa fyllt av högernationalism; Nazityskland med Hitler, Frankrike med Pétain, Italien med Mussolini, Spanien med Franco, Portugal med Salazar. Ingenting säger att Europa efter detta var botat. Och nu är även striden om abort tillbaka, i land efter land – det har till och med blivit en fråga för EU.
Men hur gick det med Choisir? Åren runt 1978 och framåt var detta en dynamisk fransk rörelse med internationella förgreningar. Choisir hade en stark organisation och klar ledningsstruktur, 3 000 kvinnor bildade underavdelningar. Men det var då. Nu är de runt 300 aktiva och fem personer i ledningen.
Violaine Lucas är sedan förra året president för Choisir. Hon kommer från Saint Nazaire, en kuststad i västra Frankrike, dit också kontoret har flyttats och där hon varit vice borgmästare.
Lucas kontaktade 2003 Gisèle Halimi, som kom på besök till hennes studenter. Hon blev omedelbart värvad och Halimis unga allierade – ungefär som Simone de Beauvoir hade utsett Gisèle Halimi i generationen tidigare. De båda kvinnorna kampanjade tillsammans och fick politiska framgångar. Det gällde till exempel kvinnors rättigheter i arbetslivet och rätt till pensioner. Violaine Lucas pluggade vidare, läste straffrätt och skaffade sig den juridiska kunskap som krävdes för att fortsätta driva på för lagändringar i nationalförsamlingen.
Hon var den naturliga arvtagaren. Även om rampljuset nu är långtifrån lika starkt tillfrågas och yttrar sig Choisir i juridiska frågor om yttrandefrihet, våldtäkt och samtycke, och ligger på president Emmanuel Macron om att flytta fram positionerna i kvinnofrågor.
Jag frågar henne vad Gisèle Halimi betytt för henne. Och hon väljer orden med omsorg.
”Hon lärde mig att kritiskt tänkande, argumentation och reflektion är kampmedel genom vilka samhället som helhet utvecklas. Och, konkret, hur man är en frigjord person som inte är rädd för att uttrycka sig, som är kapabel att distansera sig från alla former av beroende och som kommer att göra allt i sin makt för att låta alla tänka själva och vara fria.”
Det franska samhället har annars inte utmärkt sig för att stödja kvinnor. Kvinnor fick rösträtt först 1945 och det tog ovanligt lång tid för metoo att slå igenom. Först i samband med Vanessa Springoras självbiografiska bok ”Samtycket” 2020, en skildring av relationen med en pedofil som sanktionerades av de vuxna runt Springora, började det hända något.
Det stora hotet mot feminismen är, enligt Violaine Lucas, extremhögerns maktövertagande
Violaine Lucas lyfter också fram Camille Kouchners bok ”La familia grande” från 2022, som beskrev de incestuösa våldtäkterna hennes styvfar begått på sin son, hennes halvbror: ”Det blev en politisk och medial jordbävning.”
Styvfadern var inte vem som helst, utan Olivier Duhamel, professor i författningsrätt och rådgivare till flera franska presidenter. Trådar som ledde till beslutsfattare ”som varit oberörbara fram till dess”.
Det stora hotet mot feminismen är, enligt Violaine Lucas, extremhögerns maktövertagande. Risken att Europakartan ska börja likna den som fanns under Robert Capas tid. Krigens mörka Europa.
Det pågår en kampanj: 35 000 underskrifter och 76 parlamentsledamöter är för att Gisèle Halimis kvarlevor ska flyttas till mausoleet Pantheon. Motståndet handlar om att hon drivit antikolonialistiska mål, som exempelvis Djamila Boupacha-fallet under Algerietkriget. Efter det skrev hon och Simone de Beauvoir en bok om hur franska soldater torterade och sexuellt trakasserade kvinnliga fångar. Pablo Picasso gjorde omslaget.
Att hon avskaffat kriminaliseringen av aborter, tillsammans med Simone Veil, och av homosexuella, tillsammans med Robert Badinter, räcker inte. Macron ville först, men backade. Veil och Badinter finns i Pantheon, men Gisèle Halimi får stanna på Père Lachaise-kyrkogården.
”Gisèle Halimis tredubbla medvetande om klass, kön och etnicitet blev för mycket”, säger Violaine Lucas.
Och Gisèles son Serge Halimi svarar på min fråga om Pantheon:
”Macrons urvalsprocess har varit så förnedrande att det inte längre spelar så stor roll med Pantheon. Min mor kan fortfarande vara radioaktiv för personer som han. Hon var advokat för många militanta algerier som då brukade kallas terrorister. Och detsamma med ETA-aktivister som kämpade mot Franco. Hon försvarade också palestiniernas rätt med kraft och anklagade tillsammans med Jean-Paul Sartre USA för krigsförbrytelser i Vietnam. Allt detta gör att min mamma i dessa dagar passar illa i Pantheon.”
Böcker av Gisèle Halimi på svenska.
”På kvinnans sida” (Övers. Katja Waldén, 1978)
”Apelsinträdet” (Övers. Kerstin Hallén, 1988)
Läs fler artiklar av Maria Schottenius och läs mer om böcker
