Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Efter ett tiotal diktsamlingar debuterade den katalanska författaren Eva Baltasar som prosaist med ”Permafrost” år 2018. Romanen var den första i en triptyk, kom på svenska för bara några månader sedan och följs nu av bok två, ”Boulder”. Förlaget Rámus och översättaren Ellinor Broman ska ha tack för tempot: jag vill läsa så mycket som möjligt av Baltasar, genast!
Liksom i ”Permafrost” är berättaren i ”Boulder” en halvung lesbisk kvinna med det som på terapispråk kallas för commitment issues. Hon arbetar som kock på ett lastfartyg. På en ö utanför Chile träffar hon Samsa, som ger henne smeknamnet Boulder eftersom hon liknar ett ensamt klippblock. De blir ett par. Men efter några perfekta månader måste Samsa ge sig av – hon har fått ett jobb på Island.
Drygt tjugo sidor in i denna spänstiga text bor så Boulder och Samsa tillsammans i Reykjavik. Stillaståendet frestar på, men Boulder biter ihop, fastlåst som hon är av livsomvälvande kärlek. Åtta år fortlöper. Och med tiden förvandlas Samsa. Inte till en ungeheures Ungeziefer, som sin namne i Franz Kafkas ”Förvandlingen”, utan till något ur Boulders synvinkel ännu kusligare: en medelklasskvinna i ett nybyggt enfamiljshus, som bär klackskor, går på yoga och längtar efter barn.
Den senare informationen kommer som en ”dödlig gäst”, ”oväntad och olycksalig”. Boulder vill absolut inte bli förälder. Men det blir hon snart ändå, eftersom det är villkoret för att relationen ska överleva. Skickligt låter Baltasar texten glida över från en sorts sinnlighet till en annan. Efter de första sidornas vanvettiga begär (”mina kyssar är landminor”) drar bildspråket mer och mer åt det groteska, jämte Boulders växande främlingskap inför inseminationen och graviditeten. Häpen ser hon Samsas kropp koloniseras av en grupp gynekologer, som i en skräckfilm! – till råga på allt med offrets samtycke: ”Ska hon verkligen låta dem spruta in fyrtio till sextio tusen spermier från en atletisk tjugoåring i henne?”
Hur står man ut med att den man älskar är en annan? Och hur står man ut med sig själv?
Mellan Boulder och Samsa går en klassisk queer konfliktlinje: å ena sidan den som betraktar sin icke-heterosexualitet som en välsignelse, då den garanterar ett visst utanförskap; å den andra den som vill assimileras i majoritetssamhället och få leva hur konventionellt som helst. Den grundläggande ambivalensen är applicerbar på alla intima relationer. Hur står man ut med att den man älskar är en annan? Och hur står man ut med sig själv?
Boulder, trogen sitt namn, förblir svarslös. Hon lyckas inte ta emot den väckelse som föräldraskapet påstås innebära. Med bebisen i famnen fortsätter hon att vara ungefär densamma. Så läser jag ”Boulder” som en absurdistisk kritik av vår tids dominerande ideologi: den om individen som den egna tillvarons kartritare. Om livet som en ”resa” från okunskap till självkännedom, där allt som händer har en ”mening”, och där skeppskocken förr eller senare kommer att övervinna sin rädsla för intimitet.
Precis den sortens lögner vill jag att litteraturen ska undersöka – och det gör Eva Baltasar alldeles strålande.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
