Skorna fylls av lervatten och taggar river i benen.
Jag snubblar fram med blicken fäst på 64-årige Papa Ngigoros nakna fötter. Lätt, nästan ljudlöst, rör de sig över den ojämna marken som om de kände varje sten och rot.
Stigen smalnar, försvinner och dyker upp på nytt. Grönskan ångar, luften är som i ett växthus.
Halmahera är en glesbefolkad ö stor som Värmland, 250 mil öster om Jakarta och mitt på ekvatorn. Här lever djur som inte finns någon annanstans på jorden: unika arter av paradisfåglar, klätterpungdjur och jättebin.
Men här finns också något främmande. Ett brus som inte hör hit.
Ett 58 sekunder långt videoklipp har fört oss hit. Det är filmat med skakig mobilkamera och upplagt på sociala medier i juni 2024. En man, hans hustru och ytterligare en familjemedlem vandrar ut ur regnskogen mot gruvan.
De närmar sig en arbetare och griper tag i honom, krampaktigt och desperat. De är i nöd.
Gruppen kallar sig hongana manyawa, folket i skogen. De är ett av Indonesiens sista isolerade urfolk. Ingen vet exakt hur många de är, men det talas om några tusen, varav femhundra helt saknar kontakt med omvärlden.
I alla tider har de levt i samklang med skogen, som jägare och samlare. Nu har något hänt.
Papa Ngigoro tittar upp genom lövverket mot himlen. Leendet fyller ansiktet; skogen är hans första hem och trots det som pågår älskar han att komma tillbaka.
Han växte upp som en av de okontaktade. Visste inget om världen bortom den breda floden de aldrig korsade. Kände inte till bilar, fartyg, regeringar eller gruvor.
– Skogen gav oss mat och skydd, säger han och slår undan en taggig ormbunke med macheten. Allt vi behövde.
Gruppen följde djurens rörelser och vildfrukternas mognad. Pojken samlade vildmandel med mamman och smög efter vildsvin med pappan. Men omvärlden trängde sig på. Jägarna och skogshuggarna kom. De vuxna ropade: ”Göm er!” Och barnen sprang in i skogen.
Metallen med atomnummer 28 är hård, magnetisk och motståndskraftig mot korrosion. Kanske kan den också rädda planeten.
Nickel är en av de viktigaste råvarorna i vanliga elbilsbatterier. Tillsammans med bland annat litium och kobolt är den avgörande för batteriets prestanda, och därmed hur långt bilen kan köra på en laddning.
Fram till 2040 väntas efterfrågan på nickel fördubblas. Rostfritt stål är i dag det största användningsområdet, men det är batterierna som driver ökningen.
Elon Musk, Teslas vd, har varnat för att nickelbrist hotar hela den gröna omställningen och lovat stora kontrakt till effektiva och hållbara gruvor.
Indonesiens president har gjort gruvutbyggnaden till en nationell prioritet. I dag kommer omkring hälften av världens nickel härifrån.
Redan på 1970-talet försökte regeringen och kristna missionärer driva ut hongana manyawa ur skogen.
Som barn flyttades vår vägvisare Papa Ngigoro till en by vid skogens rand. Han sattes i skolan och upptäckte tv och cigaretter. Men lillebror Bailele stod inte ut. En natt rymde han tillbaka, anslöt sig till en grupp okontaktade och är kvar där än.
Ljudet följer oss. Dova vibrationer från maskiner.
Papa Ngigoro leder oss vidare, genom lundar av vildväxande ananas och banan, mot platsen där det förflutna ställs mot framtiden.
Den största nickelgruvan på Halmahera, PT Weda Bay Nickel, kontrolleras av kinesiska Tsingshan-koncernen, världsledande på nickel och rostfritt, med franska Eramet som största minoritetsägare. Gruvan öppnade 2019 och beskrivs av bolaget självt som världens största.
Hittills har motsvarande 8 000 fotbollsplaner regnskog avverkats på Halmahera, i jakten på den grönskimrande stenen. Träd som stått emot klimatförändringarna, bundit koldioxid, producerat syre och skapat regn och svalka.
Området där gruvbolaget har rätt att leta och bryta malm, koncessionen, är mer än åtta gånger så stort.
Hjortarna och vildsvinen, som hongana manyawa jagat med pilbåge och fällor, skräms iväg av bullret. Vattenkällor förstörs. Förfäders gravar, heliga platser; allt sveps bort.
Callum Russell, researcher på den brittiska organisationen Survival International, beskriver situationen för urfolket som akut: hungern sprider sig och varje kontakt med omvärlden är livsfarlig. Han kräver att deras område skyddas från gruvdrift och utomstående som kan föra in dödliga virus.
– En no go-zon måste upprättas omedelbart, innan det är för sent, säger han.
Det kan låta alarmistiskt. Men hans ord stöds av satellitbilder, rapporter och historien själv. Urfolk som förlorat kultur och livsmiljö och mött nya sjukdomar har gång på gång gått under.
Russell menar att gruvdriften på Halmahera bryter mot internationell rätt och principen om Free, Prior and Informed Consent. Enligt FN:s urfolksdeklaration och ILO 169 får exploatering inte ske utan urfolkets fria och på förhand givna samtycke. De okontaktade kan per definition varken nås eller lämna samtycke.
Gruvbolaget hävdar att det saknas bevis för att helt isolerade urfolk lever inom koncessionen. När bilderna på familjen som ber om mat vid gruvan blev kända uppgav den franska delägaren Eramet först att de visade ”det ömsesidiga förtroendet” mellan urfolket och bolaget. Sedan raderades kommentaren.
Vinden rasslar i löven. Det smäller till, från en sprängning.
Fåglar lyfter skriande. En helikopter surrar över oss. De första regndropparna faller.
Papa Ngigoro fortsätter fram, vet precis vart vi ska.
Ett andra klipp, från oktober 2023, visar schaktmaskiner vid ett vattendrag. På andra sidan närmar sig två män från hongana manyawa, beväpnade med pilbågar och macheter. En av dem ropar, pekar mot maskinen.
Han går ut i vattnet och höjer bågen, redo att skjuta.
Föraren varvar upp motorn. Bullret får männen att fly tillbaka in i skogen.
Vår vägvisare pressar ner tårna i leran, tar spjärn och skjuter sig upp för branten. Han vänder sig om, möter våra trötta blickar och gestikulerar: efter 19 kilometers vandring är vi framme.
På Google Maps finns här grönska, men satellitbilden släpar efter och mullret växer.
Plötsligt står vi vid kanten till en gigantisk krater. Mer än en kilometer bred och utgrävd de senaste månaderna – dagbrottet.
Att besöka gruvan kräver tillstånd. Men inga vakter patrullerar så här långt ut. Tunga lastbilar kör bort sten och jord längs slingriga grusvägar. Arbetet pågår oavbrutet, dag som natt.
Fordonen närmast under oss kommer från det japanska märket Komatsu. Men uppe på åsen, där nästa dagbrott tar vid, står maskiner från ett annat märke.
Skoporna är svarta, med vita bokstäver: Volvo.
Den svenska tillverkaren, med huvudkontor i Eskilstuna, har sålt 17 dumpers och 12 tunga grävmaskiner till indonesiska Samudera Mulia Abadi, som driver dagbrott här. Enligt Volvo är bolaget bland annat specialiserat på att rensa marken på regnskog.
Även gruvoperatören Halmahera Transportasi Energi har fått köpa Volvos maskiner: i september 2024 levererades 16 dumpers och 4 grävmaskiner.
Ett tredje dagbrottsföretag på Halmahera, Gunung Mas Group, har köpt 15 tunga Volvo-lastbilar och minst 3 grävmaskiner.
Utöver det har Volvos varumärke Rokbak sålt 23 dumpers till gruvoperatörerna PT Real och Hillcon.
Sammanlagt minst 90 tunga fordon, sålda genom auktoriserade återförsäljare.
I sin kommunikation lyfter Volvo fram affärerna. Maskinerna beskrivs som spjutspetsar, redo för lervägar och ösregn.
Utmärkt stabilitet på mjuk mark, står det.
Nu schaktar de bort hongana manyawas värld.
Volvo CE vill inte ställa upp på en vanlig intervju. Presschefen Claes Eliasson skriver i ett mejl att bolaget är bekymrat över de rapporter som DN lyfter fram.
Han skriver:
”Vi vill självklart inte att våra produkter används på ett sätt som kan ha en negativ inverkan och arbetar därför kontinuerligt med att adressera potentiella risker och agera när vi blir uppmärksammade på problem.”
Tidigare i år inledde Volvo CE, skriver Claes Eliasson, ett ”globalt initiativ” för att stärka samarbetet med återförsäljare kring hållbarhetsrisker.
Att söka upp helt isolerade urfolk vore att riskera deras liv.
Men i gränslandet finns grupper som har sporadisk kontakt. De är möjliga att nå.
Ngawate och Bokum väntar vid mötesplatsen, en mosstäckt trädstam vid bäckens krök bara någon kilometer från gruvan. Deras ögon far runt, som på jakt efter faror.
Uppe på en närbelägen kulle har de lämnat sina tre barn och resten av gruppen, ett dussin jägare och samlare i hyddor med tak av palmblad.
– Gruvan har förstört vår jakt och vårt fiske. Barnen är hungriga. Vi är hungriga, säger Ngawate med viskande röst.
De har flyttat sex gånger för att undkomma gruvan. Ändå ligger hemmet kvar innanför koncessionen. Och dagbrottet kryper närmare.
Vi delar ris, ägg och sagubröd. Ngawate och Bokum äter med stora tuggor. De berättar att de växte upp i samma grupp, var lekkamrater som barn och aldrig har gått i skola.
Ngawate är ovan vid siffror och tal större än vad fingrarna rymmer. Hon kan inte svara på hur gammal hon är. Men i skogen står ett träd som planterades dagen då hon föddes.
– Det är så högt nu, säger hon och pekar med handflatan mot en halvhög trädtopp en bit bort.
Bokum nickar, blicken fortsatt vaksam.
Deras första kontakt med omvärlden skedde för femton år sedan, när Weda Bay Nickel sökte upp deras grupp för att få tillstånd till gruvbrytning.
Bokum, då ledare, sa nej. Bolagets män återvände under några år med mat, kläder och godis, men svaret var alltid detsamma.
En dag dödades två bybor i en annan del av regnskogen. Flera månader senare greps Bokum och hans kusin. De misshandlades och hamnade i en rättegång de inte förstod.
Våldsanklagelser mot hongana manyawa slutade ofta i godtyckliga gripanden. Men när Bokum och kusinen dömdes till långa fängelsestraff protesterade lokala människorättsorganisationer. Nomaderna rör sig aldrig utanför sina jaktområden. Att de skulle ha vandrat flera dagar över ön till en okänd plats var osannolikt. Koppling till offren och motiv saknades. Det liknade ett försök att tysta deras röster.
Ngawate blev ensam kvar med barnen i skogen. Gruvbolaget fortsatte, enligt Bokum, att söka upp honom i fängelset för att få samtycke.
En dag frigavs han, trots att halva straffet återstod.
Bokum begav sig raka vägen tillbaka till skogen, återanslöt till gruppen och har stannat där sedan dess.
Snart har fyra år förflutet. Men varken han eller Ngawate är längre desamma. Tilliten är borta. De är ständigt på helspänn.
För tre veckor sedan kom några män till deras hyddor. Det rörde sig inte som tidigare om skiftlediga gruvarbetare på tjuvjakt. De här männen bar tung utrustning, förklarade att marken tillhörde gruvbolaget och att provborrningar skulle påbörjas. Ngawates hjärta rusade.
– Jag skrek: ”Ge er i väg! Försvinn! Det är vår skog!”
På kvällen fällde Bokum ett stort träd för att blockera stigen. Männen har inte synts till sedan dess.
– Tror ni att de kommer tillbaka? frågar Ngawate.
Ingen av dem vet vad de grönskimrande stenarna används till, bara att de aldrig gett sitt samtycke till någon brytning.
– Sluta förstör vår skog. Vi har inget annat hem. Vi kan inte leva utan den, säger Bokum.
Blickarna möts. Gruvfolk rör sig i området och barnen har varit själva i flera timmar nu. Rädslan växer.
Innan fotograf Lotta Härdelin har hunnit ta sin sista bild är de borta.
Nya uppgifter når oss om videoklippet som förde oss hit. Enligt ett vittne som varit i kontakt med Survival International ska familjen ha sagt att de tvingats tigga för att deras skog höggs ner.
Arbetarna gav dem mat. Familjen försvann, men återvänder regelbundet. De lever på nödhjälp nu. Den tusenåriga länken till skogen är bruten.
Regnet vräker ner. Avverkningen har gjort att marken tar upp mindre vatten och bäckarna svämmar över. Snart vadar vi med vatten upp till midjan.
Vi fastnar mitt i en ström och måste hålla fast oss i vattenväxter för att inte spolas bort.
Papa Ngigoro skarvar ihop lianer för att rädda oss och kamerorna.
På kvällen, i lägret, är han dämpad. Han tänker på lillebror Bailele. Undrar om han har mat, om han alls lever.
Plaskandet mot presenningen blandas med det dova malandet från gruvan. Tankarna snurrar, sömnen dröjer.
En pilbåge mot en bulldozer. Maskinerna i jorden. Ett skogsfolk utan träd.
I gryningen ska Papa Ngigoro leda oss ut ur djungeln, mot nickelns hjärta.
Fotnot: Gruvans delägare Eramet skriver i ett mejl till DN att bolaget, som minoritetsägare, strävar efter bästa praxis när det gäller miljö- och samhällsansvar. Gruvbolagets egna studier uppges sakna belägg för att hongana manyawa lever i frivillig isolering inom koncessionen, men om det skulle bekräftas ska ingen kontakt tas. Eramet uppger också att de gör sitt yttersta för att begränsa gruvans miljöpåverkan.
DN har sökt Weda Bay Nickel och Tsingshan utan att få svar.
