Roman
Kaliane Bradley
”Ministeriet för tid”
Övers. Sofi Rydell
Polaris, 350 sidor
Vad har Bea Uusmas Augustprisbelönta ”Expeditionen” och Diana Gabaldons höglandsfetischistiska ”Outlander”-svit gemensamt? Egentligen ingenting, förutom att de båda har tydliga beröringspunkter med brittisk-kambodjanska Kaliane Bradleys debutroman ”Ministeriet för tid”.
Bradleys spekulativa roman bygger på en förhållandevis simpel premiss: I en nära framtid har teknik utvecklats som låter den brittiska staten ”extrahera” personer ur det förflutna och flytta dem till nutiden. Motivet till detta förblir dunkelt, framför allt för att romanens berättare själv inte är så värst intresserad. I den inledande scenen erbjuds hon ett jobb som ”bro” på det nyinrättade ministeriet för tid, vilket innebär att hon ska guida en av tidsresenärerna genom hans integration i nutiden. Att hon själv är en andra generationens invandrare – med en mamma som flydde till England från folkmordets Kambodja – ses av ministeriet som en kulturell fördel.
Hennes uppdrag blir att ledsaga kapten Graham Gore som år 1847 extraheras från Arktis och den dödsdömda Franklinexpeditionen. Sjöbjörnen Gore, som arbetat inom flottan sen han var elva, har förvånansvärt lätt att anpassa sig till den nya tidens ideal och förutsättningar. Inte minst chocken över att förväntas dela bostad med en ogift och icke-vit kvinna. Han utvecklas snabbt till en respektfull, modern man på motorcykel med fäbless för sydostasiatisk matlagning, om än med en utpräglat viktoriansk sexualmoral, obearbetat trauma och överlevarskuld.
Bradley har haft roligt när hon skrivit fram deras personkemi, det märks, och det blir också roligt att läsa
Humoristiska situationer uppstår förstås, som när Gore klagar på att uppfinningen av television används ”för att visa människor i deras mest förkastliga stunder” och hans bro trött svarar att ”ingen har tvingat er att titta på ’Eastenders’”. Överlag är sådana lättsamma scener dem emellan romanens stora behållning. Bradley har haft roligt när hon skrivit fram deras personkemi, det märks, och det blir också roligt att läsa.
I mer allvarsamma scener, särskilt i tillbakablickarna till den fastfrusna Franklinexpeditionens dödsryck, smyckas romanen av tjusigt bildspråk. Som här: ”Skeppet, fångat i havsisen, lutar sig sjösjukt åt ena sidan”. Men de liknelser Bradley så entusiastiskt konstruerar har också en olycklig tendens att tippa över i det allt för utstuderade: ”Hösten kom som en dekorativ intarsia”, heter det, eller när årstiden senare tappat sin lyster: ”som om jag ständigt befann mig inne i en spottfylld, kariesangripen mun.”
Romanens största problem är dock att den går på ständig sparlåga. Trots att ett svagt glimmer av potential löper genom hela berättelsen tänder det aldrig riktigt till, inte ens när den avgörande vändningen kommer. Jag får intrycket att Bradley inte riktigt kunnat bestämma sig för vad hon vill att hennes roman ska vara – en sexig kärleksberättelse, en historisk roman med en twist, en postkolonial kommentar, en småfnissig parodi på brittiskhet? Gabaldon eller Uusma? Visst är det möjligt att blanda alla dessa komponenter till en välkomponerad brygd. Men för att låna Bradleys förkärlek för liknelser: ”Ministeriet för tid” påminner mig i slutändan mest om ett ljummet glas utspädd saft.
Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
