De går på led i vita hjälmar, med metalldetektorerna riktade mot marken, på väg mot dagens arbete. En bit ut delar de upp sig, drar ned visiret och börjar systematiskt arbeta sig igenom kvadratmeter för kvadratmeter.
Fälten är uppdelade i ett rutnät. Varje del är markerad med en färgkodad träpinne: från högsta risknivå, till helt säker.
Efter några pinnrader sätter sig Anna Koroljuk på rumpan, skjuter undan hjälmen.
– Jag har varit förskollärare. Jag har egna barn. Jag tänker på dem, på alla barn och jag gör detta för deras och för framtidens skull, säger hon.
En bit därifrån står Jana Vovtjenko med en stor fjärrkontroll i händerna. Hon sköter en minröjningsmaskin, ett fordon som till utseendet påminner om en skördetröska.
– Jag har spelat tv-spel i åratal och vet hur man hanterar fjärrkontroll och joystick, säger hon.
– Det här lärde jag mig snabbt.
Hon är 38 år och har arbetat på fälten sedan slutet av 2022. Nu leder hon ett team på åtta personer.
– Jag jobbade administrativt i en affär, men när invasionskriget inleddes kände jag att ville göra något. Jag försökte ta värvning, men militärens utrustning var alldeles för tung. Jag var för liten.
Som minröjare går det däremot utmärkt att vara petite. Jana Vovtjenko hörde talas om möjligheterna och fastnade. Efter bara två månader hade hon växlat upp från metalldetektor till maskin.
Minfältet Snigirevka 2 ligger öster om Mykolajiv och rakt norr om Cherson, 27 kilometer från fronten. Vinden sprider det dova ljudet av ryska drönare och ukrainsk försvarsbeskjutning över det öppna landskapet. Området domineras av jordbruksmark och var ockuperat av Ryssland i början av kriget, från februari till november 2022. Det var under den tiden minorna lades ut. De kommer att vara ett problem i åratal framöver.
Brittiska Mine advisory group, MAG, är en av flera icke-statliga organisationer som verkar i Ukraina. Hälften av organisationens omkring 400 minröjare är kvinnor. Ren självbevarelsedrift, förklarar Mark Warburton, MAG:s tekniskt operativa chef i Ukraina. Han har arbetat med minröjning i över 20 år, i länder som Irak, Afghanistan och i Jemen.
– Det är bortkastat att lägga stora resurser på att utbilda män som när som helst kan kallas in. Vi har kommit längre med jämställdheten än många andra, också ukrainska organisationer. Det ger ett bättre utfall. Många av våra gruppledare är kvinnor.
I rymliga lokaler i centrala Mykolajiv hämtar medarbetarna sin utrustning innan de ger sig av i ottan, i bepansrade bilar.
På väggarna sitter schematiska bilder över olika slags minor: truppminor, stridsvagnsminor, fordonsminor, men också granater och annan odetonerad ammunition. Här finns minor som är gjorda för att inte explodera på lång tid, när marken där de gömts har känts trygg att beträda. Här finns toppmoderna minor och minor som designats under andra världskriget.
Bredden är större än Mark Warburton sett på någon annan plats.
Över 70 000 frivilliga kvinnor deltar i Ukrainas väpnade styrkor, varav cirka 5 500 stridande. Långt fler deltar på andra sätt aktivt i försvaret av Ukraina, många samtidigt som de har kvar huvudansvar för barn och familj.
Minröjningen är en verksamhet i gränslandet mellan det militära och civila försvaret. Vi möter minröjare som varit lärare och jobbat på bank, som varit hemmafruar eller som bytt ut en ambitiös karriär. Ingen kan tänka sig att återgå till sin tidigare sysselsättning. Kriget har fått dem att se annorlunda på vad Ukraina är. Vad de själva står för.
– Efter invasionen var känslan av vanmakt förtryckande. Att arbeta här gör att jag inte känner mig värdelös, säger Anna Hontjarova, som är musiker men var hemma med två barn när kriget bröt ut.
Nu har hon röjt minor utanför Mykolajiv i över två år.
– När utbildningen började ljög jag för min man, sade att jag bara ville lära mig. Tre av hans släktingar hade dött av en fordonsmina bara några månader tidigare. När jag till slut berättade vad jag skulle arbeta med stöttade han mig, och har tagit på sig huvudansvaret hemma.
Hennes berättelse illustrerar den bild som ges av Paul Heslop, FN:s chef för Ukrainas minröjningsarbete. Han har under lång tid verkat för att ge kvinnor större ansvar – i Afghanistan byggde han upp en helkvinnlig enhet.
– Motståndet mot kvinnorna är fullt av fördomar: ”Det där är farligt, inget tjejer ska ge sig på”. Ofta är det deras män som är negativa, inte kvinnorna själva. Men ett land i krig har inte råd att låta halva befolkningen gå hemma. Och en familj där mannen återvänder från fronten, traumatiserad och med permanenta skador, kan behöva en trygg inkomst, säger han.
I Kiev hoppas Paul Heslop få till stånd ett samarbete med universitetet, så att minröjarna under vintermånaderna – då fältarbetet ligger på is – kan studera.
På fältet utanför Snigirevka sker arbetet med en kombination av manuellt sökande, drönare och hundar. Vid fältkontoret finns en rad bajamajor, ett bord med kaffetermosar, kartor, säkerhetsföreskrifter.
Noggrannheten tar tid, men jordbrukarna i trakten är otåliga. När vi är där i början av november återstår någon vecka innan det blir för sent för sådd av vintervete. Alla väntar inte, utan chansar på att fälten är minfria och plogar. Det är som rysk roulett. Oftast går det bra.
Det ovanliga i Ukraina är att minröjningen pågår under pågående konflikt, och ett krig mellan två välförsedda stater, inte ett där ena parten är en terroristorganisation eller en rebellstyrka. Ibland attackeras minröjare; i september dog två hjälparbetare i Tjernihiv när en rysk missil träffade en minröjningsenhet hos Danska Flyktinghjälpen. Åtta skadades.
Jana Vovtjenkos man är vid fronten, men kommer hem på permission. De pratar ofta jobb då, de är ju i samma bransch och kan ha hetsiga diskussioner om egenskaperna för ett visst vapenslag. Hon skrattar och säger nästan förläget att hon alltjämt spelar datorspel.
– Ibland när vi kopplar av spelar vi Mortal Combat, min man och jag.
Men långa perioder är hon ensam. Då går hon upp klockan fyra, tränar, äter havregrynsgröt. Vid sju är hon på uppsamlingsplatsen.
Hennes fjärrstyrda minröjningsmaskin rör sig långsamt över leran. Men lugnet är bedrägligt och när ett ljud av en drönare plötsligt hörs reagerar den lilla gruppen: Vi måste snabbt bort från fordonet. Den kan bli ett mål för den obemannade farkosten.
Fronten är nära, kriget förändras hela tiden.
Ingen av Jana Vovtjenkos gamla vänner har gjort samma val. Hon klandrar dem inte, många av dem har små barn, vill inte ta några risker. En del har redan lämnat landet.
– Det har aldrig fallit mig in, men jag talar inte om för någon annan hur de ska göra. Mig passar detta, men det är inte för alla.
En tredjedel av Ukrainas mark är minerad
Sedan Rysslands fullskaliga invasion i februari 2022 har Ukraina blivit världens mest minerade land. Minröjningen kommer att ta många år. Stora delar av de minerade områdena är jordbruksmark.
Källa: Landmine Cluster Munition Monitor and HALO Trust, ABC News.
Läs mer:
Moskvamöte utan genombrott: Ryssland säger nej till fredsplan
Ukrainska politikern: ”Zelenskyj borde byta ut hela sin regering”
