Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag blev tvungen att rannsaka mitt liv på nytt, leta efter de ögonblick, de tecken jag inte förmått tyda. Och varför hade min smärta, mina minnesluckor, mina hälsoproblem inte varit tillräckliga för att han skulle sluta? Varför hade han skämtat den morgonen då jag ropade på honom och var så orolig? Det kändes som om vattnet hade gått. Jag hade börjat få gynekologiska problem vid sidan av minnessvårigheterna. Han hade skrattat. ”Men vad håller du på med på dagarna?” En kvinnas kropp som läckte fast den åldern passerats var suspekt. Den här kvinnan var alltså suspekt. Antagligen skrattade jag med honom, skrattade med min bödel.
Han skulle senare säga till poliserna och sedan till domarna att han inte gjorde mig illa eftersom jag sov. Men när jag ropade på honom, när jag berättade för honom hur trött jag var, att en märklig vätska rann ur slidan, mådde jag dåligt. När jag nöp mig hårt på handen för att minnesluckorna inte skulle sluka mig, för att bekräfta mina förnimmelser, lugna mig själv, säga till mig själv att ja, du är fortfarande klar i huvudet, du lever fortfarande, var jag rädd och han visste det. ”Det är slut med mig, Mino”, brukade jag säga och var säker på att jag skulle dö som min mor. ”Men det är inget fel på dig”, försökte han lugna mig. I tio års tid flackade jag mellan olika läkare. Tog prover. Gjorde ultraljudsundersökningar. Neurologiska undersökningar. Behandlades med vagitorier. I tio år stod jag inför läkare som betraktade mig som om de tänkte att en kvinna i min ålder inte har särskilt mycket att förvänta sig, att hon bara borde slappna av och låta tiden fortsätta sitt förstörelseverk. Inga frågor betraktades som obesvarade. Jag fick ingen diagnos. Och Dominique fanns vid min sida och visste.
När allt kommer omkring började mina hälsobekymmer när vi bosatt oss i Mazan. Det vill säga när jag inte arbetade längre och vi tillbringade hela dagarna tillsammans. Men hur hade jag kunnat misstänka det? När vi närmade oss pensionen hade vi ritat en cirkel på en karta mellan Valence och Marseille. Dit skulle vi åka, till solen. Vi hade båda varit så unga när vi började arbeta att vi hade gott om tid framför oss. Han hade tänkt på Ariège, men jag vägrade, det var långt från allt. Jag ville ha en stad i närheten, där det fanns snabbtåg för att åka till Parisområdet och träffa barnen, och en pool så att de skulle besöka oss på sommaren. Jag ville fortsätta att ha nära kontakt med dem. Var det ett försök att isolera mig? De storslagna landskapen i Vaucluse vid foten av Mont Ventoux fick oss att komma överens. Vi bosatte oss där den 1 mars 2013. Vi var sextio år gamla. Hade han redan planerat allt?
Ja, det fick jag veta senare från förundersökningen. Men jag kunde inte reda ut allt under den natten eller dem som följde. I mitt huvud var allt en väldig röra, en fullständig kakofoni som på ett märkligt sätt förde mig tillbaka till början av vårt förhållande, som en våg trycker en mot sanden, jag var tvungen att skydda den tiden, avskilja vårt förflutna från nutiden, till varje pris bevara skimret från vårt möte. Jag kunde inte ha misstagit mig, den mannen skulle älska mig, jag hade tänkt det så högt att jag hade hört det löftet, jag kan fortfarande uppleva känslan som steg upp i mig när jag träffade honom, den bränner fortfarande i mig, den gör ont, men ingen kan ta den ifrån mig. Han erbjöd mig den ömhet och den tillit jag hade saknat. Han betraktade mig som ingen gjort tidigare, häftigt och rodnande. Jag var inte längre den fula och tjocka flicka min styvmor talade illa om. Jag skulle inte längre drunkna i min fars sorgsna ögon. Plötsligt var jag inte längre rädd för andras blickar. Lyckan hade äntligen funnit mig, hade funnit oss, och direkt efter vårt bröllop i Azay-le-Ferron flyttade Dominique hem till mig i Parisregionen.
Hur kunde han förstöra allt, kasta ut mig till vargarna, offra mig? Hur kunde han förvandla mig till den där lealösa, nästan döda kvinnan?
Min far hade skaffat ett elektrikerjobb åt honom. Jag hade hittat en hyreslägenhet i Résidence des Ombrages, i Brunoy, Essonne. Två rum på nedre botten i ett nytt trevåningshus mitt i en park. Jag ville ha natur omkring oss för Dominiques skull, han som hade vuxit upp bland åkrar och träd. I början hade vi ingenting, bara en madrass direkt på golvet som vi lagt kartonger under för att skydda från kylan underifrån. En gastub för att värma upp maten. Dominique snickrade ihop ett skåp. Torftigheten var ett tecken på vår frihet. Priset för vår flykt. Vi skrattade hela tiden. Jag brukade ha sådana lårhöga stövlar med kort kjol som var på modet. Jag hörde talas om de aktuella diskussionerna, striden för p-piller, abort, jag förstod men det var inte min kamp, min seger, som var att bygga upp det familjeliv jag hade berövats, som alla jag älskat hade berövats.
David föddes ett år senare. Jag döpte honom efter den konstnär som hade givit kejsaren sin mor tillbaka. Jag slutade arbeta, jag ville inte anförtro min son åt någon annan. Dominique hade blivit byggledare på Trindel. Ett bostadsbidrag drygade ut våra inkomster. Vi var lyckliga. Vi hade klarat oss. Ändå lämnade jag lampan tänd i sovrummet och satte på radion när Dominique blev uppringd på natten för en reparation. Jag lyssnade på Gonzague Saint Bris på Europe 1, jag tyckte särskilt mycket om Erik Saties ”Gnossienne” nummer 1 som inledde hans program ”Ligne ouverte” vid midnatt. Han svarade sedan på samtal från okända som ringde och delade med sig av sitt svårmod. Jag hade kunnat berätta om mitt. Jag väntade på att Dominique skulle komma tillbaka, jag var rädd för att somna om.
Allt kom tillbaka den natten hos Caroline. Jag vet inte längre i vilken ordning minnena dök upp, säkert kom alla på en gång. Gamla och nya. Hur kunde han förstöra allt, kasta ut mig till vargarna, offra mig? Hur kunde han förvandla mig till den där lealösa, nästan döda kvinnan? Jag vände mig än till honom, än till barnen där jag låg ensam i mörkret. De som ibland sa till oss ”Er barndom är som Zola” kunde ändå inte förstå vad som hade bundit oss samman, hur vi hade kämpat, hur lätt det hade varit för oss att gå under …
I mitt huvud började en kamp. Det var en kamp mellan mörker och ljus. Av den gnista vårt möte varit hade jag gjort en låga. Borde jag blåsa på den, släcka den för alltid, som David och Caroline verkade kräva? Det skulle innebära att öppna ögonen, inse att jag var bottenlöst ensam i natten, i ett rum som inte var mitt, med min bulldoggs tunga andetag som enda sällskap. Det kunde jag inte. Vi kan inte spela upp vårt liv på nytt. Om jag raderar ut allt är jag död och det sedan länge.
Läs mer:
Intervju med Gisèle Pelicot: ”Jag har fortfarande frågor att ställa till monsieur Pelicot”
