Svenska skidförbundets rekommendation för tävlingsåkare inom rullskidor har varit: Hjulens motstånd ska motsvara längdskidors friktion mot snön i längdspår. Problemet: Olika skidmärken med ”standardhjul 2” har rullat med olika motstånd.
På JSM i rullskidskytte i fjol mätte fyra studenter på Chalmers tekniska högskola i Göteborg 62 skidor. Svaret blev att det skiljde strax över tre minuter mellan bästa och sämsta skida – en skillnad motsvarande första och åttonde plats.
– Rullskidåkning blir en materialsport. Idealet är att tävlingar ska avgöras av atletiska förmågor som syreupptagningsförmåga och åkteknik snarare än av utrustningens tekniska kvalitéer, säger Andréas Löfgren, civilingenjörsstudent på institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap, som har lett projektet.
En mätmetod och ett mätinstrument som studenterna tagit fram kan nu göra tävlingsvillkoren mer rättvisa.
För att förklara börjar han med att beskriva den klassiska metoden för att mäta en skidas rullfriktion. En dynamometer som sitter fast i en vägg spänns fast på en åkare med rullskidor. När åkaren tar fart på ett rullband kommer dynamometern mäta upp hjulens inre dragande kraft. Kvoten mellan den dragande kraften och åkarens gravitationskraft skapar det som kallas för skidans rullfriktionskoefficient.
En metod med många praktiska begränsningar. Dels är rullbandet jättestort, dyrt och går inte att frakta. Dels tar varje enskilt test lång tid och kräver en mänsklig åkare samt manuella beräkningar.
– Med den nya tekniken monterar man bara fast en skida i instrumentet och trycker på play, så får man fram en rullfriktionskoefficient på en display. Det kan göras av vem som helst var som helst, säger Andréas Löfgren.
Svenska skidförbundet har varit involverat i projektet. Ludvig Remb är tävlingskoordinator för rullskidor på förbundet och säger till DN att lättrullade hjul kan ge en väldigt stor konkurrensfördel – att skillnaden är större jämfört med olika bra vallade skidor på snö.
Utifrån de tester som förbundet gjorde ihop med studenterna i höstas så har listan med godkända hjul nu uppdaterats. En egen testmaskin ska köpas in och planen är att skidproducenter ska kunna skicka in sina hjul för klassificering. Tanken är att skapa tre–fyra olika klasser med olika rullmotstånd och att tävlingsarrangörer ska kunna säga ”i dag kör vi på hjul klass 3”.
Allt ligger i startgroparna men förhoppningen är, kanske ytterligare någon säsong framåt i tiden, att kunna lansera testmetoden även utanför Sverige och därmed få till en internationell standard.
Är det här efterfrågat av åkarna?
– Ja. Det stora problemet har varit att en arrangör behövt en leverantör som kommit med låneskidor till alla tävlande. Om allt faller på plats kommer man snart kunna ha sin egen utrustning och vi kommer ändå ha rättvisa tävlingar.
– Det finns också en annan parameter värd att nämna, att det kan bli ett viktigt redskap på träning. För ibland vill åkarna ha mer trögrullat för att träna vissa egenskaper – och tvärtom.
Remb låter mer än nöjd med möjligheterna som forskningsprojektet öppnat upp för. Förståeligt när man hör Andréas Löfgren beskriva en av förbundets testmetoder som användes för att jämföra med studenternas mätinstrument.
– Två personer tar på sig skidor, hittar en en liten backe, håller i varandra en stund så att de har jämn fart och sen släpper de varandra och ser vem som rullar längst. Problemet ur ett tekniskt perspektiv är att man egentligen skulle behöva veta exakt höjd och lutning på backen för att kunna få det standardiserat.
Dessutom är personerna inte exakt identiska heller.
– Precis, alla de här störningsmomenten kommer man ifrån med instrumentet.
