Regissörerna Pella Kågerman och Hugo Lilja är rätt utpumpade när vi ses. Kvällen före flög de in sent från Ystad, där de tillfälligt bor med familjen för att regissera två nya Wallanderfilmer, och under dagen har de gjort alla möjliga intervjuer om sin nya film ”Egghead republic”.
– Vi är helt slut. Jag vet inte vad jag sagt i vilken intervju, säger Pella Kågerman.
Bakgrunden till filmen har hon berättat om flera gånger tidigare. När Pella Kågerman gick på konstskolan Mejan gav en professor henne den tyske författaren och översättaren Arno Schmidts bok ”Die Gelehrtenrepublik” (”The egghead republic”). Professorn tyckte att hon och Hugo borde filmatisera den skruvade romanen om en journalist som efter ett kärnvapenkrig reser till öknen på jakt efter muterade varelser och inleder en kärleksrelation med en kentaur. Där och då blev det ingen film. Men boken fick henne att tänka på hennes egna erfarenheter av att jobba för mediekoncernen Vice på 00-talet.
– Jag reste bland annat till Tjernobyl för att jaga muterade ”beasts”. Tyvärr fick jag också stå framför kameran, och jag är inte bekväm framför kameran.
I filmen ”Egghead republic” spelar Ella Rae Rappaport den unga och coola klubbtjejen Sonja som egentligen vill bli illustratör. Året är 2004 och hon söker sig till mediebolaget Kalamazoo Herald i hopp om att få sina bilder publicerade. Men den sunkige och sexistiske medieägaren Dino Davis har insett att Sonja kan vara nyckeln in i en mystiskt avspärrad kärnvapenöken i Kazakstan.
Inga av världens journalister har besökt platsen, som bevakas av militär, men Sonjas släktskap med den avlidne författaren Arno Schmidt öppnar oväntade dörrar. På resan in i den förbjudna zonen sups och knarkas det, och mycket av det som sker hade inte passerat obemärkt förbi under metoo.
– Folk som var med på Vicetiden tycker att jag varit för snäll, att det var värre i verkligheten, säger Pella Kågerman.
Filmen utforskar maktrelationer på olika sätt, varför ville ni göra det?
– Maktutövande är något alla håller på med i olika grad. Nu är det ganska extremt tilltaget i filmen, men så kan det också vara i film- och konstvärlden. Man spelar alltid olika statusspel, det kan vara inom en subkultur eller på arbetsplatsen. Sedan är karaktärerna här villiga att göra rov på sig själva, eller på varandra, säger Hugo Lilja.
Den utflippade scifi-filmen följer upp parets tokhyllade ”Aniara” från 2019, som belönades med fyra Guldbaggar och i sin tur öppnade dörrar för Pella Kågerman och Hugo Lilja. Det nya projektet är trots det vad de kallar en ”no set scifi”, en riktig lågbudgetfilm.
– Den har en tredjedels budget jämfört med när vi gjorde ”Aniara”, avslöjar Pella Kågerman.
Det har också påverkat handlingen. För det var först när de hittade en tillräckligt billig inspelningsplats som projektet blev verklighet. De allra flesta scenerna är inspelade på Gotland och manuset behövde skrivas om för att passa med den gotländska naturen.
– Vi var på Bergmanveckan och tänkte att här ser det faktiskt ut lite som ett ökenlandskap. Sedan fick vi googla för att hitta en öken som såg ut som vit kalksten och då blev det Kazakstan, säger Pella Kågerman.
Samtidigt är de båda överens om att filmen blev bättre av att ha en tajt budget, för att de tvingades förstå vad som faktiskt var viktigt.
– Det tog ett år längre att färdigställa filmen, för när vi hade spelat in klart insåg vi att vi bränt alla pengar, säger Pella Kågerman.
– Själva inspelningen gick väldigt bra. Vi hade tur att det inte regnade. Efteråt insåg vi att vi suttit med ett Excelark och bara kastat bort poster. Då förstod vi: ”Oj, nu måste vi göra allt själva”, konstaterar Hugo Lilja.
Pella Kågerman och Hugo Lilja har varit ett kärlekspar i 17 år, och gjort film ihop i 16 år. Under arbetet med den senaste filmen har paret också fått sitt andra barn. Så mellan inspelningsresor och budgetposter bollar de familjelivet. Något som de är måna om att inte prioritera bort för konsten. Som nu när de under några månader befunnit sig i Ystad för inspelningarna av Wallander: i stället för att pendla valde de att flytta hela familjen till Skåne ett par månader.
– När vi blev tillsammans började vi bolla idéer och sedan gick det över till att vi jobbade ihop. Det var väldigt organiskt, berättar Hugo Lilja.
– Men få det inte att låta som att vi lyckas med familjelivet och ge de som inte gör det ångest. För det gör inte vi heller! inflikar Pella Kågerman.
”Egghead republic” hade svensk premiär på Stockholms filmfestival tidigare i november och går upp på biograferna den 28 november. Men att se filmen tillsammans med publik är inte direkt något Pella Kågerman drömmer om. Inför visningen på filmfestivalen försökte hon ge bort sin biljett till kompisar. För Hugo Lilja är det tvärtom.
– Oavsett om det är en bra eller dålig upplevelse så tycker jag om att se en film med publik, det är på något sätt slutmålet för mig. Jag vill se den landa hos folk, säger han.
Pella Kågerman säger att det på något sätt är svårt att acceptera att det de skapat ska visas för en publik. Regisserandet känns för henne som en förlängning av de lekfilmer hon gjorde med sina vänner som barn.
– Det känns som att det fortfarande är på lek och att jag är en glad amatör som gör vad jag gör av ren lust.
Varför känns det svårt att ta på allvar? Är det bara kul och inte på riktigt?
– Om det bara hade varit kul hade jag nog kunnat se filmen med publik? Jag har svårt att beskriva det där. För det är egentligen inte så att jag inte vill kommunicera. Men jag vill att publiken ska kommunicera med varandra och inte med mig. Så när det blir publikt blir det samtidigt för privat och oskyddat för mig personligen. Då skulle jag typ behöva bli adlad av kungen eller något för att känna mig trygg.
Det räckte inte att bli adlad av svensk filmbransch?
– Nej, haha! Så fort vi fick Guldbaggen devalverades den också. Framgång är ju bara ett slags hägring.
Läs mer:
”Father” tar hem årets Bronshäst på Stockholms filmfestival
Isabella Rossellini: ”Svensken i mig började döstäda”
