Matt Remick (Seth Rogen), en typisk ”suit” – det vill säga en underhuggare i filmbranschen – får äntligen ta på sig ledartröjan som boss för Continental Studios. Veteranen Patty (Catherine O’Hara) har fått sparken eftersom hon inte levererat tillräckligt många publiksuccéer åt ägarna. Matt får ärva projektet ”Kool aid”, det vill säga utmaningen att förvandla ett saggig läskvarumärke till en filmsuccé i ”Barbies anda”. Den nytillträdda och entusiastiska chefens enda stora problem är att han faktiskt…älskar film. En tvättäkta bionörd som tycks ha växt upp i Tarantinos gamla vhs-butik och hyser lite för stor respekt för filmkonstens utövare för att bli den där riktiga penningmaskinen som bolaget kräver.
Kanske behöver man vara en Matt Remick-liknande nörd som lusläser Variety och lyssnar på tusen filmpoddar för att uppfatta alla insider-blinkningar och branschskämt, men även en mer normal konsument kommer sannolikt att skratta läppen av sig under flera av de tio väloljade halvtimmesavsnitten.
Konflikten mellan kapitalet och konsten laddar årets hittills roligaste och mest hysteriska komediserie. I ”The studio” får vi följa det inre livet på Continental Studios. Rogen gör sitt livs roll som en bekräftelseknarkare som bara vill att regissörer och skådespelare ska älska honom lika mycket som han beundrar dem. Även hans team uppvisar underhållande provkartor på stökiga psyken och känslokaos. Inte minst Ike Barinholtz som spelar den koleriska vice-bossen Sal, en skådespelare som tycks ha ärvt Jim Carrey gummifysik. Kathryn Hahn, som gör det grovkorniga och självutnämnda pr-geniet Maya, uppvisar också en talang för högoktanigt, fysiskt skådespeleri.
Känslan av tajmning är tokigt bra. Inte minst avsnittet ”The oner” som speglar den högst aktuella fascinationen för den långa tagningens konst, som Netflix-serien ”Adolescence” aktualiserat. Matt har fått för sig att besöka en inspelning tillsammans med sin sidekick Sal. De två uppmärksamhetstörstande herrarna är inte direkt välkomna av filmens stressade regissör (Sarah Polley som sig själv) som försöker koncentrerar teamet kring den svåra slutscenen.
Polley har visserligen erfarenhet av skådespeleri, så det är kanske inte är så konstigt att hon gör sin lika cameoroll fantastiskt bra. Men det roliga med ”The studio” är att det dyker upp en lång, härlig rad av filmkändisar som inte bara spelar sig själva, utan gör det så bra att ingenting hackar. Vad sägs om duracell-gubben Martin Scorsese, Ron Howard (helt lysande), Olivia Wilde som spelar in en ”Chinatown”-remake på analog film, Aaron Sorkin, Jean Smart, Anthony Mackey, Zoë Kravitz, Adam Scott med många flera.
Träffsäkra iakttagelser av AI-bråk, galatacktal, strömningstjänsternas herravälde och wokeproblematik betas av i rasande takt. Som Hollywoodsatir är ”The studio” kanske lite väl överförtjust i pajig slapstick-humor men samtidigt är den så oerhört älskvärd att man bara smälter. I undertexten finns inte bara en avväpnande nostalgivurm utan också ett hjärta som verkligen brinner för filmkonsten. Den vintageinspirerade omsorgen om genomtänkta miljöer, ljussättning och musik adderar kvalitet. ”The studio” är precis vad den stresstestade biografkulturen verkligen behöver just nu.
Fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad
Strömmat med Wennö
