Freddot Carlsson Andersson romandebuterar med en bok om det vanliga Sverige. Det handlar om två syskon som valt olika vägar i livet, sedan de växt upp i en av Stockholms förorter.
Jennifer har stannat kvar i staden, där hon arbetat som förskollärare. Men nu är hon sjukskriven. Någon sorts utmattning. Hennes pojkvän kommer från övre medelklass och hans välvilliga mamma har bjussat Jennifer på en singelresa till London. Det är första gången hon rest utomlands sedan barndomens solvecka i Bulgarien.
Brodern John flyttade med sin pappa när han var elva, till samhället där hans farfar och farmor hade en gård. Gifte sig, fick en son, skilde sig. Nu står han i pappans servicelägenhet och dödstädar.
Det är alltså två långnoveller som avlöser varandra. Två kontraster som ändå kan tyckas ha det sociala arvet gemensamt. Den lågintensiva konflikt mellan land och stad som utgör grund för så många svenska romaner turneras här på ett friare sätt. John är ingen hemvändare, även om han kallades nollåtta i skolan.
Freddot Carlsson Anderssons förtjänster ligger i närheten han uppenbart känner till sina två huvudpersoner. Han är hellre övertydlig än översmart när han i detalj skriver fram ett igenkännbart, gråmurrigt novembersverige. Här har vi det lilla samhället: ”En kommunal sandlåda. Två rader med buskar, i horisonten skog. Sjön med sitt ständiga badförbud. En skorsten utan rök.”
Det är inte muntrare i storstaden: ”Tallar. Pizzerior. Tallar. Frisörer. Tallar. Två jourbutiker som aldrig stänger”, tänker Jennifer och minns när hon som elvaåring gick till Bup: ”Jag gick förbi de skrovliga husklossarna, fotbollsmålen utan nät, de vingliga basketstolparna. Förbi fritidsgården som fortfarande fanns”. Inte heller det London som Jennifer besöker har någon vidare strålglans.
Andersson beskriver med detaljhungriga ögon ett Sverige som har passerat, som är förbi, satt i träda för överskådlig framtid. Jennifer och John lever, men på varsin sparlåga. Två befolkning, skulle man kunna säga på samma sätt som man talar om två personal.
De omedelbara och blygsamma mål de har ställt upp för sig – som gudskelov uppnås innan boken är slut – har bägge med att söka tröst i det förflutna att göra. Även gråmurrigheten har sina nyanser.
Läs fler texter av Jonas Thente. Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox.
