– Det bästa som finns är när man ser hur en elev – som från början har varit blyg och suttit för sig själv – plötsligt en dag sitter i soffan och skrattar tillsammans med nya kompisar, säger 20-åriga ridinstruktören Thea Ljung.
Det är tisdag eftermiddag när den ena eleven efter den andra kommer till Borås Fältrittklubbs anläggning redo att plugga. Någon har en dator i handen, en annan en bok.
Det som väntar är dock inte en vanlig skollektion. Något som avslöjas av att de är klädda i ridbyxor.
Sedan början av året är läxläsning en av aktiviteterna hos Borås Fältrittklubb. En idé som föddes under ett annat projekt.
– Vårt mål är att hela tiden jobba med delaktighet. Som ett led i det började ridlärarna på teoriveckan, ja så fort vi hade teori egentligen, att jobba med något som vi kallade för demokrati och delaktighet och då särskilt med barngrupperna, berättar ridhuschefen Sara Eriksson.
I projektet gick ridlärarna bland annat igenom hur en klubb fungerar, och förbundets roll. De fick också öva på hur styrelsearbete går till.
– För oss var det ett sätt att stärka ”vi-känslan”, och få alla att förstå att deras åsikter och förslag har betydelse.
Ett av förslagen som barnen och ungdomarna förde fram var att klubben en dag i veckan skulle ordna läxläsning.
– Det var något som vi inte ens tänkt på tidigare, men som direkt kändes som en bra idé säger Sara Eriksson.
I klubben fanns redan en lämplig ledare till den här aktiviteten, 65-åriga Marianne Bernariuz, som är utbildad pedagog.
– Dock ej grundskolepedagog så man kan säga att jag fuskar lite med den här gruppen, säger hon och ler.
När Marianne Bernariuz kommer till läxrummet har hon sällskap av sin hund Wilgot, som är utbildad social tjänstehund och som under många år har hjälpt barn i skolan och personer på demensboende.
Wilgot visar direkt att han trivs i stallmiljön, och många vill krama och klappa på honom.
– För mig var det väldigt viktigt att det här initiativet kom från barnen och ungdomarna, och inte från oss vuxna, säger Marianne Bernariuz om läxläsningsprojektet.
Hon hinner knappt få av sig jackan innan frågorna kommer. Eleverna är i olika åldrar, och går i olika skolor, därför varierar frågorna och ämnena.
– Jag försöker ge dem lite tips och trix som de kan ha med sig i bakfickan, säger Marianne Bernariuz.
Hon uppmuntrar och berömmer, och flera gånger hörs frasen ”du kan allt det här, det gäller bara att locka fram det ur minnet”.
Även om det skiljer över 50 år mellan den yngsta eleven och läraren är det snarare det som de har gemensamt än det som skiljer dem åt som är grunden för den öppna kommunikationen, och för alla skratt.
– Hästintresset har ingen ålder, och att vi har samma intresse gör att vi har väldigt roligt tillsammans. Vi kan prata om allt från favorithästar, till hur senaste ridlektionen var, säger Marianne Bernariuz.
Som ung red Marianne Bernariuz. Sedan kom livet emellan och tiden räckte inte till. Fram till att hon gick i pension.
– Efter 35 år på landbacken är jag alltså tillbaka i sadeln igen, säger hon och ser väldigt nöjd ut.
Hon rider i en grupp för 65-plussare, en åldersgrupp som blir allt vanligare på ridskolor.
– Jag har artros, och dessutom en trafikskada, därför var jag först tveksam om det ens skulle gå att börja rida igen. Men jag bestämde mig för att åka hit och titta, och fick då en massa uppmuntran. Alla tyckte att jag borde testa.
Det visade sig inte bara vara möjligt, utan också stärkande.
– Jag har fått bättre muskelstyrka, bättre koordination, och bättre kondition.
Jag har varit föreningsmänniska sedan jag var åtta–nio år, och är fostrad i att man ska hjälpa till.
Tillsammans var Marianne och hunden Wilgot den perfekta duon att leda läxläsningsprojektet, och från hennes sida fanns det ingen tvekan.
– Självklart ville jag hjälpa till med något på klubben, men jag är ju till exempel inte bra på att bära bommar under tävlingar. Det här var däremot som gjort för mig, konstaterar hon.
Ibland är även hennes make Lars-Erik med.
– Han är elektriker och bra på matematik, säger Marianne och ler.
När jag frågar varför det var självklart för henne att hjälpa till som volontär är svaret först en lång tystnad. Det är som om hon aldrig ens har tänkt i de banorna.
– Jag har varit föreningsmänniska sedan jag var åtta–nio år, och är fostrad i att man ska hjälpa till på det sätt man kan.
På Ridsportgalan i november förra året utsågs Borås Fältrittklubb till ”Årets ridklubb”. I motiveringen stod bland annat: ”En femstjärnig ridskola med proffspedagoger, som genom sin omsorg om hästarna lär barn som vuxna respekt och ansvar i en trygg och inkluderande miljö. Hos Borås Fältrittklubb får alla möjlighet att känna framgång och gemenskap.”
Ridhuschefen Sara Eriksson är med rätta stolt över utmärkelsen.
– Det var väldigt kul både för personalen som gör ett fantastiskt arbete, och för våra medlemmar, säger hon.
– På något sätt var det skönt att få ett kvitto på att vi gör något bra.
När vi kommer till klubben står Sara Eriksson i ett av ridhusen, och tittar på när en ny häst förbereds för livet som lektionshäst.
Många ridskolor berättar om tuffa ekonomiska tider i spåren av lågkonjunkturen. Hur mår ni ekonomiskt?
– Vi märkte som tydligast av det 2024. Våra kostnader ökade samtidigt som tävlingsstarterna gick ner vilket blev ekonomiskt kännbart för oss som arrangerar många tävlingar. Redan i år har vi dock kunnat notera att tävlingsstarterna börjar öka igen. Men det gäller att ständigt hålla koll på sin ekonomi. Utgifterna är stora inom ridsporten.
Hur ser du på stödet som ni får från Borås stad?
– Så länge som jag har varit här har vi alltid haft en jättebra dialog med dem, säger Sara Eriksson som jobbat på klubben i tolv år.
– Fritid och folkhälsa som det heter här i Borås är verkligen pro idrott.
Demokratiprojektet, som ledde till att man startade läxläsningen, är bara en del av det bredare arbetet som klubben gör.
– Vi har jobbat med sociala projekt sedan 2016, säger Sara Eriksson.
Först var ett samarbete med ätstörningsenheten från BUP på Borås sjukhus, som kom på besök till ridskolan. Sedan har det rullat på. I samarbete med Borås stad har man bland annat haft en satsning med målet att barn och unga med NPF-diagnos eller upplevd psykisk ohälsa ska kunna rida och umgås med hästarna på sina villkor.
– Det har varit en resa, och under den har vi har varit med om så fina saker som har satt sig i hjärtat hos oss alla. De erfarenheterna gör att vi alla vill jobba med den här typen av frågor, säger Sara Eriksson.
I det här arbetet har naturligtvis också hästarna varit involverade. Närheten och gemenskapen med en häst kan ha en stor lugnande, till och med läkande, effekt.
Jag får jobba med någonting som jag tycker är kul, och det är det långt ifrån alla i min ålder som får.
I läxrummet träffar vi också ridinstruktören Thea Ljung. Med sina 20 år är Thea Ljung yngst av de anställda, och hon känner de unga eleverna väl.
– Jag är förhoppningsvis rolig att hänga med eftersom jag är närmare dem i ålder, säger hon och skrattar.
– Jag tycker det är väldigt kul att jobba med dem, och vill att alla ska känna sig välkomna hit. Även om själva läxhjälpen är det centrala är det här som sagt också en möjlighet för dem att träffa nya kompisar.
Själv började hon rida som femåring, och efter en utflykt till några andra ridskolor under ett par år, återvände Thea Ljung som tolvåring till Borås Fältrittklubb.
– Lagom till att jag skulle sluta gymnasiet fick jag frågan om jag ville gå ridledarkursen. Efter det blev jag kvar här, och det finns ingen annanstans jag hellre hade velat vara. Jag får jobba med någonting som jag tycker är kul, och det är det långt ifrån alla i min ålder som får.
Vid ett runt bord sitter tolvåriga Linnea Karlsson, jämngamla Lykke Vikström och Jasline Smit, som fyller 13 år i år.
De har en intensiv diskussion om huruvida historia är roligt eller inte, men kommer till slut överens om att det faktiskt är det.
– Det är väldigt smidigt att man kan få hjälp med läxorna här. Inte minst med tanke på att man gärna vill stanna här så länge som möjligt, säger Jasline Smit med ett leende.
Även om rummet där vi ses är samlingsrummet är det inte ett måste att vara där hela tiden.
Ibland låter man hästarna vara en del av lärandet.
– När vi till exempel övar på multiplikationstabellen har vi varit i stallet och använt oss av hästarnas hovar för att förstå hur man ska tänka. Det sättet att lära sig stannar kvar i huvudet på ett helt annat sätt, säger Marianne Bernariuz.
Andra gånger kan någon ha haft en jobbig dag, och vill ha lugn och ro. Då händer det att de sätter sig inne i boxen hos sin favorithäst och gör läsläxan där.
– När du är med hästar kan du aldrig stressa. Det lugnet tror jag många både unga och gamla mår bra av, säger Marianne Bernariuz.
