Fredagen den 6 juli 1979. I en sal på Kungliga biblioteket sitter den samhällspolitiske författaren Sven Lindqvist med en bok om slaveri. Ur en plastkasse på bordet sprids en doft av kryddväxten mynta. Han tänker att han älskar ”sådana dofter som man också kan smaka”. På kvällen ska han träffa en kvinna som inte är hans fru.
Trettiosex år tidigare, den 18 juni 1943 närmare bestämt, har poeten Anna Greta Wide gjort sjukbesök på Sahlgrenska sjukhusets psykiatriska avdelning. En författarväninna har tagits in efter ett självmordsförsök som ska följas av flera, involverande bland annat hopsnodda lakan. Herregud så teatraliskt. Nog är det väl mest för att skapa drama?
Ytterligare femtiotvå år tidigare är en yngling vid namn Bo Bergman inhyst på Sickla gård utanför Stockholm. Det är långt till hans första diktsamling men det är inte ära han trånar efter där han solo släntrar runt i grönskan, utan hon han kyskt promenerat med på samma plats några somrar tidigare.
Hur kan jag så säkert påstå detta om dessa människor in i minsta intima detalj? Jo, för att jag läst tre böcker från det senaste årets svenska utgivning av författares brevsamlingar. En genre med gamla anor, som ständigt fylls på.
Agneta Stark sitter längst in på Kafé Fru Bellman på Södermalm. I huset mittemot ligger lägenheten där hon fram till hans död 2019 bodde med författaren Sven Lindqvist. Det vill säga efter maratondramat som beskrivs i fjolårets ”Nöj dig aldrig, skrev du. Brev om arbete, samhälle och kärlek 1978–1986”. En tegelsten som blivit en snackis med dess tusen brev, som de växlade mellan varandra. Med en bladvändarenergi driven av den långa dramaturgiska bågen: ska de efter alla fallgropar på riktigt få varandra?
Nu är det solig förmiddag långt efter bokens då. Kaffe i kopparna. Också han som hon kort och gott kallar Sven är med oss där vi sitter, åtminstone andligen: på Mariakyrkogården ett stenkast bort ligger hans grav. Under sitt författarskap hann han skriva resereportage från fjärran länder och essäer om rasism och sociala orättvisor. Men också djupdyka i ämnen som äktenskap och kärlek.
Agneta Stark är också hon författare, känd som en av landets ledande forskare inom företagsekonomi. Det var därför hon och Sven Lindqvist träffades för första gången.
– Jag hade inte någon särskild känsla för honom när han plötsligt dök upp efter att ha skrivit en fånig artikel i DN, säger hon.
Han hade, för att göra en lång historia kort, skrivit ett öppet brev i tidningen där han dömde ut ”döddansarna” på de företagsekonomiska institutionerna i Sverige.
– Och där satt jag på Stockholms universitet och skrev en avhandling om just det han ville lyfta fram, som kallas social redovisning! Så vi ringde upp honom och sa: ”hej hej, döddansarna här, kom gärna hit och hälsa på”. Då gjorde han det, och blev uppenbarligen ögonblickligt förälskad i mig.
Efter att han senare bjudit ut henne på middag är brevväxlingen igång och snart är också hon förälskad.
Det som slår en under läsningen av breven är hur snabbt ni blir fullkomligt uppriktiga mot varandra, hur privata saker det än gäller?
– Ja, först skriver vi ju några hövliga brev, men så småningom … Man kan ju inte vara småhövlig och samtidigt olycklig.
Vid den här tiden är Agneta Stark frånskild singel – men Sven Lindqvist är gift, med villa och barn i propra stockholmsförorten Älvsjö. Och det är ett liv han inte vill ge upp. Därav olyckan.
”Hej hej, döddansarna här, kom gärna hit och hälsa på”. Då gjorde han det och blev uppenbarligen ögonblickligt förälskad i mig
I ett av breven kan man läsa hur Sven Lindqvist står i sitt arbetsrum – inte heller det långt ifrån där vi befinner oss för intervjun – och upptäcker att hans fru gått igenom en av hans arkivmappar. Där breven han sänt och tagit kopior på, och de han fått från Agneta, är gömda. Han blir ursinnig, utom sig.
– En djupt olycklig människas förfärliga agerande, säger Agneta Stark.
Du menar hennes, hustruns agerande efter att hon fått reda på vad som pågår?
– Ja.
Men vem hade inte i sin eskalerande svartsjuka gjort likadant som hon, rotat runt bland papperen, det är väl mänskligt?
Agneta Stark rör inte en min, säger:
– Nej, de hade en överenskommelse, de skrev ju bägge och läste aldrig i varandras anteckningsböcker eller sådant där. Det går ju inte an att ha en människa stående bakom ryggen när man skriver.
Men är det verkligen etiskt riktigt, att framställa hans dåvarande fru så där?
– Hon är ju död sedan länge, och det finns en hel massa annat jag utelämnat.
Skulle Sven själv gett sin välsignelse till utgivningen?
– Ja, för det var vår överenskommelse.
Utöver den fängslande kärlekshistorien bjuder boken också på bedårande dåtidsbilder från ett svunnet 1970- och 80-tal, förmedlade av två ständigt läsande och tänkande människor, via intellektuella reflektioner kring litteratur, politik och musik.
Hur var det att läsa breven efter alla år?
– Det var förfärligt. För jag sörjde ju Sven och saknade honom och försökte hitta en ny orientering efter hans död. Samtidigt renoverades fasaden hemma, det borrades och putsen knackades ner och det var säckväv för fönstren.
– Så jag satt där i mörkret, och läste, grät och läste, tappade fotfästet helt och hållet, visste inte var jag var i tiden, för breven är ju så målande och jag kom tillbaka till hur det var då! När vi båda längtade efter någonting annat, innan vi äntligen fick det vi längtade efter.
Poeten Anna Greta Wide gjorde tvärtemot Stark och Lindqvist och brände, när hon visste att hennes dagar var räknade, nästan allt hon hade hemma av dagböcker och brev. Ändå kan vi läsa hennes egna till andra adressater avsända, i ”Den ödsliga klarheten. Brev 1940–65”, utgiven av litteraturvetaren Dick Claésson.
Och där ”Nöj dig aldrig, skrev du” börjar pang på och saknar förklarande noter, är Wides brev försedda med ett förord. Och breven krokade med en notapparat som tillhör den enormaste jag sett, med kommentarer som också målar upp en hel bildad och förlorad kultursväng. Med ett minutiöst utrett persongalleri i det dåtida Göteborg med omnejd, där Wide levde och verkade.
Alltså, det här extrema detektivarbetet – vad har drivit dig?
– Nörderi, delvis, säger Dick Claésson när jag når honom på telefon i det Göteborg han känner så väl.
– Ibland har jag suttit framför datorn med en tandborste i munnen, som man gör innan man ska gå och lägga sig, och så har jag tänkt: hur ska jag få fatt i det där sista jävla namnet som saknas? Jag har plöjt telefonkataloger, adresskalendrar, bouppteckningar, spårat släktingar i tre led, kontaktat gamla prästättlingar … och det har varit jätteroligt.
Anna Greta Wide, alltså. En poet som, efter debuten som 22-åring med diktsamlingen ”Nattmusik” (1942), med tiden blev så uppskattad att hon medverkade i radio och sålde i stora upplagor. I breven då och då personlig och öppen, annars i det närmaste hemlig och med en påfrestande familjesituation. Plus det komplicerade kamratskapet med den där suicidala författarväninnan och hennes hopsnörda lakan: Eva Neander, som debuterade 1946 med en uppmärksammad roman, och fyra år efteråt hittas död i issörjan vid kanten av en sjö.
– Det finns ett tvivel och en tvekan inför existensen hos Anna Greta Wide, särskilt inför religiösa frågor, som jag fann tilltalande när jag började läsa henne. Och dikterna speglar det här, särskilt de i hennes efterlämnade papper. De är väldigt experimentella jämfört med annat hon skrivit tidigare. Där har hon övergett sina rim och sitt vackra bildspråk, blivit mindre av en Karin Boye och mer av en rättfram realist som skriver om sig själv, fast helt utan egoism, säger Dick Claésson, som också varit redaktör för en tvåbandsutgåva med Wides samlade och postuma produktion.
Till det mest drabbande i boken hör breven hon skriver två år före sin död i cancer. Där redogör hon utan sentimentalitet för vilka tidningar som finns att köpa i sjukhusets kiosk, alltmedan man får veta hur det ser ut i hennes ungkarlsaktiga lägenhet.
Men detta att hon gjorde sig av med sina egna brev – hon hade väl knappast gett sitt gillande till att de här ges ut?
– Det där har jag ju brottats med. Är det ett integritetsintrång? Och visst, jag tror att Anna Greta skulle tittat på mig uppfordrande och sagt att det var väl onödigt att trycka de där grejerna.
– Samtidigt förtjänar hennes poesi att läsas, och i vår uppmärksamhetsfixerade litterära ekonomi så är det biografiska, där man lyfter fram individen bakom utsagan, viktigt för att väcka intresse. Och man gör det här med snart sagt alla manliga författare som existerat. Ger ut alla brev som dyker upp av Strindberg, till exempel.
– Men de kvinnliga brevsamlingarna är få, och det beror naturligtvis på att kvinnor hela tiden faller vid sidan av den här typen av kanonförstärkande. Och då tänker jag att all hjälp som ett författarskap som Wides kan få att lyftas in i ljuset är av godo, säger Dick Claésson.
Trapphuset upp till lägenheten på Nedre Östermalm är så vackert med sina boaserade detaljer och schackrutiga golv att jag måste stanna till innan jag knackar på hos Per Wästberg, författaren och akademiledamoten som har gett ut ”Bo Bergman. Breven till Maria 1891–1964”.
I det här fallet, liksom i Anna Greta Wides, är det bara ena parten – poeten Bo Bergmans – brev som återges, eftersom motpartens, Maria Almqvists, på hennes egen begäran bränts.
Bo Bergman dog 98 år gammal 1967 och är känd bland annat för dikten ”Marionetterna”, som handlar om hur våra liv styrs av någon högt upp bland molnen, som kan rycka till i tråden tills allt är slut. Nu stiger han plötsligt fram på det mest hjärtskärande sätt. Och det visar sig att Per Wästberg kände den på fotografierna stramt kragklädde mannen bakom breven.
– Han bodde i samma kvarter som mitt här på Östermalm, och jag älskade hans poesi, det var det många tonåringar som gjorde. Så jag tog hans samlade dikter och gick med bultande hjärta upp på Linnégatan 92 och ringde på för att få en dedikation. Jag blev visad in av hushållerskan och där satt han och skrev på sin Hjalmar Söderberg-biografi.
I förordet till boken får man veta att Maria och Bo haft en oskyldig sommarromans i Stockholm. Hon har flyttat för att arbeta med vård av de som då kallades sinnesslöa och så småningom hamnat i Skåne. Bo gifter sig, men inte med henne. Trots avståndet håller förälskelsen i Maria i sig.
Ändå stannar han kvar i sitt olyckliga äktenskap, blir pappa, posttjänsteman och arbetsnarkomanisk teater- och litteraturkritiker, samt medlem i Svenska Akademien. Alltmedan de sporadiska mötena med Maria i Skåne ”på sin höjd resulterar i puss och kram”.
Vad fyller genren författarbrev för funktion?
– I det här fallet: att de visar Bo Bergman helt ogarderad, han blottar sig i breven till Maria som ingen annanstans, han släpper garden. Han var ju en herre som höll på sitt och som inte gärna visade sig annat än i de indirekta bekännelserna i hans poesi och vissa noveller och berättelser.
– Det är oförbehållsamheten och öppenheten som gör de här breven gripande, om man vet vilken stram person han var.
I breven lägger han liksom hjärtat på ett fat?
– Ja, och det är enda gången, och just genom att de inte fick varandra så lever känslorna kvar genom årtiondena.
Det sista brevet är daterat hösten 1964. Då har det gått hisnande 73 år sedan det första. Per Wästberg är själv 92 år gammal och har också han hunnit skaffa sig en rejäl brevsamling.
– Jag har sparat allt som ägt någon kärna, också utskrifter av mejl. Min största samling är min brevväxling med Kristina Lugn, hundratals brev fulla av hennes humor och vansinniga upptåg, en riktig skatt.
Du har väl brev från internationella författare också?
– Ja, från Kurt Vonnegut, Günter Grass och så vidare.
Vonnegut, känd för sin humor.
– Ja, de breven är desperata, pessimistiska, skämtande nära avgrunden.
Det blir tyst ett tag i det takhöga rummet där vi sitter.
Har du breven här i lägenheten?
– Jag hade länge allting hemma, men nu finns de i Akademiens arkiv. Tjugo år efter min död, vilket är den gängse karantänen, så kommer seriösa forskare att kunna ta del av dem.
Vad är det som ska ha hänt, exakt tjugo år efter ens död, som författare?
– Ja, det undrar man, säger Per Wästberg.
Han ler lite snett och jag tänker att det väl helt enkelt är då det är dags att återuppstå i en brevsamling.
Fler aktuella böcker med författarbrev
På svenska:
* Siri Hustvedts ”En bok om spöken. En kärleksmemoar”, om hennes och maken Paul Austers liv tillsammans, innehåller bland annat tolv mejl som hon skickade till vänner under Austers cancerbehandling, och tre kärleksbrev som hon skrev till honom 1981. Översättare: Anna-Stina Johnson, Norstedts, mars 2026.
* ”Strindbergs Schering”. Runt 400 brev och vykort adresserade till August Strindberg från Emil Schering – mannen som tog på sig den ekonomiskt ohemula uppgiften att översätta Strindbergs verk till tyska och gjorde den stingslige ”titanen” världsberömd på kuppen. Också originalbreven på tyska finns med. Redaktörer: David Gedin och Karin Hoff, Carlssons, december 2025.
* Raine Maria Rilkes klassiker ”Brev till en ung författare” i nyutgåva, där dessutom adressaten Franz Xaver Kappus svar, för första gången på svenska, finns med. Översättare: Christine Bredenkamp och Helga Krook. Faethon, december 2025.
* ”Tove Jansson och världens barn”, en bok av Tuula Karjalainen med ett urval av de mängder av brev som Tove Jansson fick med frågor från barn, och Janssons egna svar, i många fall försedda med illustrationer. Förlaget M, utkommer september 2026.
Aktuella på engelska:
* ”Too L.A.: Letters never sent (but some were)”, brev som författaren och konstnären Eve Babitz adresserat till bland annat kollegorna Joan Didion, Joseph Heller och Anne Rice. Förlag: New York Review of Books, juni 2026.
* ”The man who read everything. The literary letters of Harold Bloom”, i juli 2026 kommande bok med brev som litteraturkritikerstjärnan Bloom sänt till bland annat beundrade poeter och prosaister. Förlag: Yale University Press.
* ”Letters of JRR Tolkien. Revised and expanded edition” i en skogsgrön specialutgåva, komplett med förvaringskassett och bonusen ”150 aldrig tidigare sedda brev, med nya avslöjande insikter i tillkomsten av ’Bilbo’”. Förlag: Harper Collins, februari 2026.
Läs fler texter av Pontus Dahlman och mer om böcker
Här kan du läsa DN:s recension av Lindqvist och Starks ”Nöj dig aldrig, skrev du”
