Det är inte ett helt enkelt uppdrag som kulturskribenten Therese Eriksson fått när hon ska skriva en bok om Eva Bonnier lagom till hennes 80-årsdag. Eva Bonnier är inte bara matriarken i Sveriges mäktigaste förläggarfamilj, utan ogillar dessutom uppmärksamhet. Hon må vara en hängiven biografiläsare men hon tycker verkligen inte om att prata om sitt eget liv.
”En värld av böcker” bygger på intervjuer med Eva Bonnier själv, liksom med hennes kollegor, författare och vänner. Men framför allt består den av samtal om det som varit hennes passion genom livet: att läsa och ge ut böcker. Och även om alla de som skrivit dem – de lika älskansvärda som krävande författarna.
Eva Bonnier är den första kvinnliga bokförläggaren i det snart 200-åriga förlagets historia. Det var inte alls självklart att det skulle bli så. Hon är dotter till förläggaren Gerard Bonnier och barnbarns barnbarn till grundaren Albert Bonnier. Hennes äldre bror Karl Otto får börja på förlaget, medan hon förväntas läsa franska och föda barn. Efter att hon på 70-talet hoppat av socialhögskolan bestämmer hon sig ändå för att försöka förverkliga drömmen om att själv få arbeta med böcker.
Hon börjar som praktikant på familjens barnboksförlag, men blir ett par decennier senare till slut chef och förläggare på det stora förlaget med författare som Tomas Tranströmer, Kerstin Ekman, Lars Norén och Kerstin Thorvall.
”En värld av böcker” är en berättelse om hur Eva Bonnier envist och målmedvetet kämpar för att ta sig in i det patriarkala förlagshuset på Sveavägen och visa att hon har rätt att vara där. Hon är listig, taktisk och lågmält tävlingsinriktad. Man skulle möjligen kunna tro att familjenamnet (och pengarna) skulle föra med sig självkänsla. Så är det inte. Tvärtom är replikerna många där hon pratar om den ständiga skräcken över att inte duga eller hur darrig hon blir när hon ska skriva kontrakt med Göran Tunström eller ringa den buttre Sven Delblanc.
Det märks att Therese Eriksson får slita med att få ur sin intervjuperson tillräckligt med stoff. Hon tvingas fylla ut med ibland väl basala citat från kollegor, och läser om Kulla-Gulla och andra böcker hon vet att Eva Bonnier älskar bara för att försöka få fatt i henne. Här hade hon kunnat utgå betydligt mer från hur hon ser och uppfattar personen och förläggaren Eva Bonnier och teckna ett självständigt porträtt av henne.
Det som är smittande i boken är dock Eva Bonniers genuina passion för litteraturen, från anglosaxiska barn- och ungdomsböcker till favoriter som Thomas Mann och Sigrid Undset. Som förläggare har hon ovanligt tydligt följt sin egen smak, inte minst när det gäller kvinnliga författare. Innan hon till slut på allvar släpptes in startade hon 1990 Bokförlaget Eva Bonnier som gav ut bland andra Nina Berberova, Janet Frame och Sylvia Beach. Det var ett strategiskt drag, den kvinnliga nischen fanns inte på det stora förlaget, men det var också författarskap hon brann för.
Eva Bonnier har alltid med total självklarhet hållit kvinnliga författare och barnlitteratur – ingen kombo med status direkt – högt.
Det är tydligt att Eva Bonnier känner sig allt mer främmande i en bransch som präglas av stenhård konkurrens, såväl om läsarnas tid som mellan olika bokformat och förlag.
I bokens intervjuer förstår man hur präglad hon blev av att se sin mammas liv, som hade kunnat bli så mycket större. Peggy Bonnier var en läsande kvinna som aldrig fick en högre utbildning, men som lärde sin dotter diktanalys och genom råd och omdöme lotsade sin make Gerard genom hans förläggarliv.
I dag har Bonnierfamiljen en ofta kritiserad dominans både i bok- och mediebranschen. Visst låter det lite pliktskyldigt när Eriksson nämner det, men den här boken är snarare ett vänskapligt porträtt där man får inblickar i ett långt och betydelsefullt förläggarliv genom anekdoter och minnen.
Och det är tydligt att Eva Bonnier känner sig allt mer främmande i en bransch som präglas av stenhård konkurrens, såväl om läsarnas tid som mellan olika bokformat och förlag. Man hör hur hon saknar en långsammare och mer familjär era. ”Det är säkert väldigt gammalmodigt att tänka på det sättet, men jag får lov att stå för att jag gör det”, säger hon ursäktande. Som 80-årig bokmatriark har man absolut rätt att säga det.
Läs även en intervju med Eva Bonnier och läs fler artiklar av Åsa Beckman
