Vid en utgrävning av en kloak nära i Forum Romanum 2005 stötte man på något hårt. En arkeolog som befann sig på platsen kunde strax se att fyndet var något alldeles särskilt – ett 60 centimeter stort huvud i Carraramarmor. Med tanke på att Rom varit Europas Caput mundi i nära tvåtusen år är det inte direkt förvånande att saker dyker upp när man gräver i gatorna. Men detta var märkvärdigt. Skulpturen var välbevarad. Genom att jämföra ansiktet med myntbilder och andra statyer kunde man slå fast att det föreställde Konstantin den store, Roms förste kristne kejsare.
Ett kejsarhuvud i ett avlopp? Anekdoten berörs som hastigast i Allan Klynnes flyhänta och lärda biografi. Det gamla romarriket har försörjt mången historiograf, likt böcker om Hitler och Tredje riket lockar figurer som Caligula, Augustus och Nero ständigt nya läsare och Netflixproducenter. Konstantin den store har dock inte samma stjärnstatus. Han förekommer visserligen i Dan Browns bästsäljare ”Da Vinci-koden” (2005), men annars har de mer publikt tillvända böckerna låtit vänta på sig, åtminstone i Sverige. Klynnes studie är till exempel den första renodlade biografin skriven på svenska.
Kändisskap är en sak, inflytande ett annat. Om vi får tro Klynne var det tack vare Konstantin som dagens Europa är så enat som det trots allt är. Konstantin tar över som kejsare över västra delen av Romarriket år 306 efter vår tideräkning. Arton år och flera inbördeskrig senare blir han ensam härskare över hela riket, som omfattar närmare en fjärdedel av jordens befolkning och sträcker sig över stora delar av det vi i dag kallar Europa och Mellanöstern. Vid sin död år 337 har han suttit vid makten i 31 år, med undantag för Augustus är han den kejsare som regerat längst.
Konstantin förändrade imperiet i grunden. Genom att flytta maktens centrum österut, till Bysans som sen får heta Konstantinopel – Konstantins stad – får han det att blomstra med ny kraft. Han låter sig döpas, inför religionsfrihet och sätter stopp för förföljelserna av kristna. Och han är sammankallande till det berömda konciliet i Nicaea i nuvarande Turkiet år 325. Genom att formulera den kristna trosbekännelsen tar man här första steget mot en enhetlig och organiserad kristen kyrka.
Klynne är disputerad forskare i antikens kultur och samhällsliv. Han har varit verksam som guide och har flertalet fackböcker bakom sig om antika kändisar och underverk. Det märks att han har erfarenhet av reseledning. Vant och pedagogiskt lotsar han läsaren i Konstantins fotspår. Trots långa startsträckor och flertalet mellanlandningar flyter allt smidigt.
Det är naturligtvis svårt att undvika en viss grad av omständlighet när det kommer till redogörelser för invecklade maktskiften, men Klynne låter aldrig motorn gå tomgång. Han avhåller sig också från överdrivet dramatiserande, utan litar på historiens egen förmåga att entusiasmera. Jag uppskattar det lärorika nörderiet med att krydda texten med latinska glosor och uttryck – alltid förklarade i en bisats. Jag som bott större delen av mitt liv ett stenkast från Skandinaviens största domkyrka hade aldrig tänkt på att ordet kateder är släkt med katedral – ”där biskopen har sitt säte”.
Varför statyn i marmor hamnade i en avloppsledning kommer vi aldrig få veta. Antingen hade man gömt undan den för att rädda den undan vandalisering, eller så var det tvärtom: det var ett sätt att vanära minnet av kejsare som med hjälp av barbarer i imperiets utkant krossat den romerska civilisationen.
Just denna dubbelhet, eller snarare tvetydighet i hur Konstantins livsgärning ska tolkas, är som Klynne visar en röd tråd i historieskrivningen om honom. Var han en skurk eller helgon? Mördade han sin egen fru? Såg han ett kors i skyn eller utnyttjade han kristendomen för att säkra makten? Enligt Klynne finns inga tydliga svar. Källorna är motstridiga: det är upp till varje ny läsare att bilda en egen uppfattning.
Alldeles oavsett om Konstantin den store såg ett kors i skyn eller inte – en modern tysk forskare menar sig ha bevisat att det rörde sig om ett kosmiskt ljusfenomen – så blev han omvänd. Men från vad till vad? Här blir det tydligt att Klynne inte bara skrivit ännu en detaljerad kejsarbiografi om blodiga slag och ränksmiderier, utan också vill teckna den tidiga kristendomens framväxt.
Klynnes bok är gedigen och välskriven. Men en sak saknar jag: bilder. Det är lika oförklarligt som oförlåtligt att Natur & Kultur inte kostat på fler illustrationer. Som Klynne lyfter fram påverkade maktskiftet inte bara religion, politik och ideologi utan i högsta grad estetiken. Övergången från hedendom till kristendom syns kort sagt i konst, stadsplanering och arkitektur. En mer visuell framställning hade kunnat förtydliga detta. Då hade ”Konstantin den store” blivit en riktig killer.
Läs fler av DN:s bokrecensioner
