– Visst handlar det om politik. Politiken genomsyrar allt, även en konklav, säger Giuseppe Buffon, en franciskanmunk som också är professor i kyrkohistoria.
Vi träffar honom på hans arbetsplats, det katolska universitetet Antonianum i Rom. Han har som alltid på sig sin enkla kåpa med ett vitt rep runt midjan.
I franciskanbrödernas ögon hade den döde påven en särskild ställning, eftersom han valde påvenamnet Franciskus till minne av den tiggarmunk som grundade deras orden på 1200-talet.
Giuseppe Buffon har bara beröm för Franciskus gärning och ser fram emot konklaven, där 134 kardinaler ska välja hans efterträdare med början på onsdag. Han hoppas att nästa påve fortsätter på samma väg.
– Påven såg till alla dem som tvingas lämna sina hemländer och ville skapa en välkomnande och tolerant attityd. Han talade om klimatkrisen och var kritisk till vårt beroende av fossila bränslen. Han ville att vi skulle inkludera det globala Syd.
De frågor Buffon nämner är just de som förde Franciskus på kollisionskurs med högerpopulister över hela världen – de som nådde stora framgångar under hans tid som påve.
Hemma i Italien syntes ytterhögerns ledare Matteo Salvini för några år sedan iklädd t-tröja med texten ”Benedictus är min påve”, syftande på Franciskus konservative företrädare som då ännu var i livet.
Salvinis huvudfråga har alltid varit hårdare tag mot invandring, och han var arg på påven för att han besökte flyktingar på ön Lampedusa och förde samtal med muslimska ledare.
Men framför allt är det den amerikanska högern som har vägrat erkänna Franciskus. Inflytelserika katoliker som vicepresident JD Vance och förre presidentrådgivaren Steve Bannon. De såg hans värnande om migranter och jordens fattiga som en form av marxism.
Misstron var ömsesidig. Påven var kritisk mot miljardärer och kapitalister. Han kritiserade Trumps politik öppet, särskilt när det gäller migration:
– En person som bara tänker på att bygga murar, inte på att bygga broar, han är inte kristen, sade han 2019.
Samma budskap upprepade han två dagar före sin död.
Och bara några timmar efter dödsbeskedet gick en av Trumps äldsta allierade, veteranrådgivaren Roger Stone, ut och kommenterade på X:
”Hans påvetitel var aldrig legitim och hans lära bröt regelbundet mot bibeln och kyrkans dogmer… Jag tror det är ganska varmt där han är just nu.”
Stone, som själv är katolik, förtydligade i ett senare inlägg att Franciskus ”brinner i helvetet”.
Det säger något om föraktet mot den avlidne påven i vissa läger. Det finns också bland kardinalerna som nu gör sig redo för konklaven.
Inofficiell ledare för de konservativa kardinalerna är den Rombaserade amerikanen Raymond Burke, god vän med bland andra Steve Bannon och Matteo Salvini. Han har försvarat Trump offentligt och samtidigt kritiserat Franciskus – vilket ledde till att påven fråntog honom hans hyresfria lägenhet i Vatikanstaten och flera av hans uppdrag.
Den ärkekonservative Burke är nu ”kardinal utan portfölj”. Men han bor kvar i Rom och pekas av vissa rentav ut som en möjlig ny påve. Att det blir så är inte särskilt troligt och vadslagningsfirmor ger 40 gånger pengarna till den som satsar på honom. Då anses andra traditionalister som ungraren Péter Erdö eller guineanen Robert Sarah ha större chanser.
Många inom kyrkan värjer sig samtidigt för att se påvevalet i termer av höger och vänster. Och att minnas den förre påven som ”progressiv” är i viss mån en självmotsägelse.
Den katolska kyrkan är per definition konservativ, och Franciskus tog under sina tolv år i Vatikanen inga egentliga steg mot att ändra kyrkans inställning till sådant som abort, kvinnliga präster eller samkönade äktenskap. Om nu någon hade förväntat sig det.
Vad påven gjorde var att öppna för debatt.
Det gällde till exempel möjligheten för präster att ge samkönade par en välsignelse, att han gav kvinnor en viktigare roll inom kyrkans hierarki, och att han öppnade för frånskilda och omgifta katoliker att få motta nattvarden.
Vissa inom kyrkans mest reforminriktade läger var besvikna över att han inte gick längre än så. Medan den konservativa falangen såg det som en sorts kätteri att han ens tog upp sådana saker som skilsmässor till debatt.
Men det som retade vissa och som fick andra att beundra påven, det var hans personliga uppträdande. Hans enkla sätt att tala, hans vägran att omge sig med lyx och bekvämligheter.
Och inte minst en ödmjukhet som ibland gränsade till självutplåning.
Som när han bokstavligen lade sig ner på marken framför två sydsudanesiska politiska rivaler och bad dem sluta fred. Eller när han personligen tvättade och kysste fötterna på utslagna och fängelseintagna.
Ingenjören Valeria Di Paolo är en av många katolska aktivister i Rom med fokus på de svaga i samhället. En dag i veckan arbetar hon som volontär med hjälp till hemlösa i sin stadsdel San Lorenzo.
Vi går med henne på en runda bland uteliggare som hälsar på henne med förnamn. Vi talar om påve Franciskus och hans begravning, där en grupp hemlösa blev de sista att ta farväl utanför kyrkan Santa Maria Maggiore.
Det var så påven ville ha det.
– Han visade alltid en ödmjuk sida. Det var sådant som retade traditionalisterna. De tyckte väl inte att det var värdigt en så högt uppsatt person att kräla i stoftet för fattiga människor, säger Valeria Di Paolo.
– I mina ögon var det något positivt. Men alla håller inte med, till exempel min egen syster och hennes man. Vi undviker att tala om påven.
USA och Italien har ungefär lika många katoliker – runt 50 miljoner vartdera landet. Men i den kommande striden om den katolska kyrkans framtid utmålas de båda länderna ibland som motståndare.
Det är naturligtvis en överdrift. Det finns katoliker av alla sorter i båda länderna.
Men de amerikanska katolikerna tenderar att vara mer konservativa – runt 55 procent av dem röstade på Trump i valet 2024.
Och åtminstone i Rom står många till vänster politiskt. Många här har en negativ syn på USA. Särskilt i dessa tider, när Trump och hans närmaste visar ett öppet förakt för Europa och har satt igång ett tullkrig.
Ska USA även lägga sig i vem som blir påve? Nej tack, säger många italienare.
Officiellt uttalar sig varken italienska eller amerikanska ledare om vem de vill se som nästa påve. Vid Franciskus begravning förra lördagen uttalade både Trump och premiärminister Giorgia Meloni de förväntade fraserna om att han var en vördad ledare för världens katoliker.
Ändå vet alla att Trump och andra i det högerpopulistiska lägret helst vill ha en påve som inte blandar sig i politiken. Som talar om nattvard och latinska mässor snarare än om migration och fossila bränslen.
Nästan alla kardinaler finns redan på plats i Rom, inför konklaven som inleds på onsdag. I en rad förmöten har flera av dem redan påbörjat vad som liknas vid en valkampanj.
Det handlar mycket om politik, om att presentera sig som antingen konservativ, progressiv eller moderat. Samtidigt som traditionen bjuder att ingen kardinal får säga rakt ut att han faktiskt vill bli påve.
På centret Santa Giacinta i Rom träffar vi ännu en av Franciskus beundrare, prästen Paolo Salvini som arbetar med hjälp till hemlösa och flyktingar. Jag frågar honom vad han vill säga till påvens kritiker, sådana som kardinalen Burke och vicepresident JD Vance.
– Att vi inte har tid att vänta. Klimatet har inte tid att vänta, flyktingarna har inte tid att vänta, säger han.
Sådana som Paolo Salvini, Valeria Di Paolo och Giuseppe Buffon vill gärna att nästa påve blir en motvikt mot högerpolitiker som Trump och Meloni.
För en påve har stor makt. Det är fler än världens 1,4 miljarder katoliker som lyssnar på vad säger, och noterar vad han inte säger.
Den polske påven Johannes Paulus II hade stor betydelse för kommunismens sammanbrott och murens fall i Europa. Pius XII, påve under andra världskriget, anses av många ha försummat möjligheten att rädda många från Förintelsen genom att inte protestera tillräckligt kraftfullt mot Hitler.
Världen av i dag saknar inte utmaningar: krig i Ukraina och Gaza, klimatkrisen, USA och Europa på kollisionskurs, flyktingströmmar från Afrika och Asien till rika länder i väst.
Kommer nästa påve att bli en man som möter de utmaningarna, eller en som undviker dem? Det kommer att avgöras i Sixtinska kapellet under Michelangelos berömda takmålning.
Ingen av dem vi talar med i Rom säger sig ha sett ”Konklaven” – den Oscarsvinnande filmen från 2024 om ett fiktivt påveval. Ändå tror många att kardinalfalangerna, precis som i filmen, ibland tar till oortodoxa metoder för att få ”sin” kandidat vald.
Munken och akademikern Giuseppe Buffon vill ju helst se att nästa påve liknar Franciskus. Men han är samtidigt mån om att det blir någon som även konservativa katoliker kan leva med.
Pietro Parolin skulle kunna vara den mannen, tror han. Han anses ha stått Franciskus nära, men är betydligt mindre benägen att uttala sig på ett sätt som skapar rubriker. Det är inte av en slump han har tjänstgjort Vatikanens toppdiplomat i tolv år.
Vid en mässa på Petersplatsen i söndags talade den 70-årige italienske kardinalen uppskattande om den döde påven inför 200 000 unga katoliker:
– Vi måste ta vara på arvet efter honom och göra det till en del av våra liv, sade han.
I vissas öron lät det som ett kampanjtal.
– Parolin skulle kunna ena de olika lägren, säger Giuseppe Buffon.
– Annars är jag på allvar rädd att kyrkan splittras en dag.
Läs mer:
”Vi hade turen och oturen att få uppleva Franciskus död”
JD Vance väntas blanda sig i kyrkostriden när påven går bort
Alexandra Urisman Otto: Vad händer när en klimat-påve dör?
