I mitten av den mjukt välvda salen högst upp i Kiasma reser sig en tre meter hög och gulblänkande fallos, som om den försökte nå det stora takfönstret ovanför. Det erigerade, rätt bylsiga organet utgör merparten av Sarah Lucas skulptur ”Champagne Maradona”, och spelade en viktig roll när konstnären 2015 fyllde den brittiska paviljongen i Venedig. Den stora kuken pekar in mycket av det som är väsentligt i Lucas konst.
Figuren som bär upp organet är en schematisk, liggande mansgestalt som liksom många av konstnärens bästa skulpturer ursprungligen är gjord av stoppad textil. På huvud och slappt hängande pung syns tydliga knutar, vilket deklarerar den billackerade bronsskulpturens ursprung som stoppad socka i jätteformat.
Gestalten har armarna under huvudet och lyfter sitt bäcken för att nå så högt som möjligt. Kropp, sex, underlivshumor och materialval: allt detta är karakteristiskt för Lucas. Liksom den lite oväntade skärpan som finns i skulpturen som alldeles uppenbart inte bara nöjer sig med skämtets trötta flabb, utan också direkt riktar sig till den konstvärld som penetreras.
Skulpturen kunde också med sina tydliga knutar vara en lätt förlöjligande kommentar till Jeff Koons överexploaterade ballonghundar och deras upplåsta potens, och släktskapet med Louise Bourgeois modersspindlar går inte att ta miste på.
Kanske är det ingen tillfällighet att Sarah Lucas nu äntligen får en stor presentation på ett nordiskt museum. 1990-talet har länge varit stekhett, och få definierade decenniet som den lösa sammanslutningen av mestadels Goldsmiths-utbildade konstnärer som marknadsfördes under parollen Young British Artists. Vågade, självutlämnande, radikala i både materialval och marknadskraft.
Framlyfta av den konstsamlande reklammagnaten Charles Saatchi framstod Sarah Lucas, tillsammans med Damien Hirst, Tracey Emin, Rachel Whiteread, Jake och Dinos Chapman, som en uppdaterad punkrörelse. De verkade på en och samma gång be världen dra åt helvete samtidigt som de bildsatte tsunamivågen av Cool Britannia som svepte över världen med Tony Blair som brett leende galjonsfigur.
Det var en ny tid bortom thatcherism och kalla krig, och konstnärerna blev liksom premiärministern poppiga stjärnor bredvid artister som bröderna Gallagher.
Konsten de skapade var många gånger fantastisk, men de kanoniserades snabbt och många av dem slukades av marknaden och förvandlades till avatarer som mest tolkade sina egna ungdomsverk i allt dyrare material. Hirsts diamanttäckta dödsskalle är det givna exemplet.
Sarah Lucas konst har klarat sig bättre. Dels för att hon vid sidan av dyra bronser envetet har fortsatt jobba med ”låga” material som gamla strumpbyxor och cigaretter. Dels för att de genusfrågor hon rör sig kring är i ständig omförhandling.
Runt den högresta ”Champagne Maradona” breder ett gott axplock av hennes mest uppmärksammade verk ut sig. Redan när Lucas slog igenom hade hon hittat sin metod som går ut på att annektera samhällsföreteelser, och på ett vitsigt sätt lyfta in dem i konsten. Ofta för att indirekt visa på det futtiga och absurda som finns i det allmänmänskliga sammanhanget.
Verken har åldrats med varierande värdighet. I några av sina genombrottsverk blåste hon upp sexannonser och exploaterande tabloidartiklar och lät materialet tala för sig självt.
Längst in i utställningen, på en undanskymd vägg, hänger ”Sod you gits”, en enorm kopia av en munter artikel i tidningen Sunday Sport om en sexarbetande kortväxt kvinna. Den glättiga framgångshistorien är en illa dold freakshow och blir i jätteformat en spegel av en monumental, sexistiskt anstruken ytlighet. När verket skapades 1992 hade det möjligen ett drag av osentimentalt sanningssägande, eller plump direkthet om man så vill. Men ett kvartssekel med internet har kraftigt devalverat effekten.
Något liknande kan sägas om den samtida och snäppet mer finstilta ”Fem listor”, som består av enkelt nedtecknade förolämpningar baserade på kön och/eller sexuell läggning. De inramade lapparna är visserligen mindre än den stora tidningsartikeln, fast även här uteblir den reaktion verken måhända väckte i en tid då trollen fick hålla sig till snigelpost.
Då är installationen ”Au naturel”, även den ett av genombrottsverken från tidigt 90-tal, mer tidlös. En skitig madrass, två honungsmeloner, en hink, ett par apelsiner, samt en gurka blir fortfarande ofrånkomligen två nakna kroppar.
Den hårt reducerade och putslustigt presenterade kroppen är en av grundformerna i Sarah Lucas konstnärskap. Tropen återkommer i en mängd varianter, både i hennes karriär och i utställningen. Som runda glödlampor och raka lysrör, som frukt och fisk. Runda saker, håligheter, avlånga objekt. Allt blir bröst, snippor och snoppar.
På en vägg har gamla bilder av den unga konstnären ätandes en banan blivit en fellatio-tapet. Den emblematiska ”Self-portrait with fried eggs”, Lucas kanske mest kända bild, använder samma medel och visar konstnären sittande i en stol, klädd i jeans och t-shirt men med två stekta ägg över brösten. Det styr betraktarens blick mot ett voyeuristiskt fluktande.
Lucas är knappast subtil, men det som kan tyckas vara ett överanvändande av den sexualiserade kroppen handlar förstås på ett plan om en allmänt sexualiserande blick. Konstnär och betraktare möts i ett futilt konstaterande om att nästan allt kan tolkas som kropp och sex.
Skulle man mot förmodan missa poängen visas även åtskilliga mer explicita verk, som några av de avgjutna kvinnliga underkroppar som också visades i Venedig. Kompletta med cigaretter i valfri kroppsöppning. Eller de stoppade kaninliknande tygdockorna, oftast bestående av underkropp och ett par slokande långa öron, och möjligen ett antal bröst.
Gestalterna visas såväl i textil som gjutna i betong eller olika metaller. De senare drar mot sexpositiva fanfarer, medan tygvarianterna präglas av en sorgsen ambivalens. Trots en slående övertydlighet skriver Sarah Lucas inte sin betraktare på näsan. Det är exempelvis svårt att säga exakt vad den mångbröstade gestalten med boxningshandskar i installationen ”Good thoughts – Bad thoughts” strider för. Men det är definitivt klart att den kommer att slå tillbaka.
En mängd fotografiska självporträtt ackompanjerar och visar med betydligt mindre medel att Lucas i första hand befäster skapandet av kön. Med enkla gestik, kroppsspråk och miner bryter hon med genuskontraktet och spelar med den konstruerade motsatsen manligt-kvinnligt.
Flera av bilderna, som ”Roof”-serien där konstnären androgynt poserar på olika tak, presenteras som väggtäckande tapeter, vilket är lite synd. Tanken är gissningsvis att rummet ska bli en omslutande enhet. Men det gör också att helheten får oinsmickrande drag av konceptbutik, som om presentationen behandlade något avklarat och bara blickade bakåt. Fast det gör den inte.
Sarah Lucas enkla konstruktivistiska påpekande borde vara mer aktuellt än på länge, i en tid och ett samhälle där en feministisk grundhållning inte längre är självklar. Och då inte bara för att tradwifes har blivit en underlig subkultur, eller för att unga förvirrade män tror att manlighet korrelerar med överkonsumtion av kött.
I samtal med representanter för exempelvis genusvetenskap hör man som vanligt att de anser sig angripna av en populistisk politik, men också och mer oroande att de upplever att det interna stödet från universiteten drastiskt har minskat.
Sarah Lucas ”Naken blick” är en utställning som ger ett snäppet försiktigare intryck än önskat. Likväl är den fylld av en rolig konst som med enkla medel påminner sina betraktare om att ett genus som destabiliseras av något så enkelt som ett bistert leende eller en bredbent manspread knappast är något absolut och naturgivet. Med andra ord, precis vad vår tid behöver.
Läs fler texter av Sebastian Johans och mer om konst på dn.se
