”Ibland får vi in soldater utan ögon, utan överkäke eller helt och hållet utan ansikte”

Någon hade troligen glömt att stänga av telefonen. Det är ofta så det går till när ryska armén lyckas spåra ukrainska militärer.

Ändå hade överstelöjtnant Bohdan Pokatylov, 31, tur. Iskanderroboten slog ner bredvid byggnaden. Inte i den. Då hade han varit död.

– Grabben som satt bredvid mig klarade sig inte. Killarna framför mig och litet längre bort dog också. Fyra döda. Jag bara råkade sitta på rätt ställe.

Bohdan Pokatylov förlorade ett öga och halva ansiktet. Han lyckades krypa och klättra ut ur ruinerna, trots att han knappt kunde se. Ena ögat var borta. Det andra såg han nästan inte med på grund av all rök.

– Kroppen var så full av adrenalin att jag klarade det på något sätt. Jag visste att jag måste bort, för ryssarna skjuter alltid flera gånger på samma mål. Först med granater eller robotar för att förstöra byggnaden. Sedan skickar de klusterbomber.

Klusterbomber, förbjudna enligt internationella avtal, innehåller splitter. De är avsedda för att åstadkomma maximal skada på människor.

Följderna börjar bli allt synligare i det ukrainska samhället. Soldaterna förlorar inte bara armar och ben, utan också sina ansikten.

Fenomenet är inte nytt. I Frankrike efter första världskriget kallades soldaterna med krigsskador i ansiktet les gueules cassées, de trasiga ansiktena. Det var ett uttryck som myntades av den franska översten Yves Picot. Han hade förlorat ett öga i Somme och blev inte insläppt på en militär ceremoni på grund av sitt utseende.

I Ukraina är krigsveteranerna å ena sidan aktade. Å andra sidan är synen på funktionshandikapp på många håll fortfarande sovjetisk. Det är till exempel inte självklart att en synskadad får ta med sin ledarhund på bussen – chauffören avgör.

Många veteraner med trasiga ansikten känner skam. Ibland har situationen förvärrats av att de har opererats av kirurger som inte specialiserat sig på ansiktskirurgi. Deras ansikten kan ha blivit permanent sneda. Ofta har de svårt att äta och prata.

– Det finns krigsveteraner som undviker att se sig i spegeln och som inte ens vill gå till affären. De skäms för hur de ser ut. När vi opererar dem hjälper vi dem att bli en del av samhället igen, säger oral- och käkkirurgen Oleksandr Vasilev, 29.

Han jobbar på avdelningen för huvud- och nackproblem på Kiev regionala sjukhus. Här samlas den ukrainska spetskunskapen i ansiktskirurgi.

Medan DN besöker sjukhuset opereras soldaten Maksim, 44. Han har inte kunnat äta normalt på ett halvt år efter att högra kinden skadades i våras i en granatattack. Den syddes nödtorftigt på ett sjukhus i Ivano-Frankivsk. Därefter växte den ihop snett.

– Maksim fick svårt att både tala och äta. När han drack rann vätskan ut ur munnen. Vi lyfte upp kinden och rätade till den. När det har läkt ska vi fortsätta med att rekonstruera Maksims tänder, säger oral- och käkkirurgen Tetiana Pavlytjuk, 31.

Det är vid granat- eller robotattacker, när splitter flyger omkring, som soldaterna får ansiktsskador.

– Ibland får de bara en käkskada. Ibland kommer de in utan ögon, utan överkäke eller helt och hållet utan ansikte, säger Oleksandr Vasilev.

Ukrainska hus på landsbygden byggs ofta av träblandad lera, och när de sprängs flyger träflisor omkring. Stickorna satte sig i hela vänstra delen av Bohdans Pokatylovs ansikte.

– På sjukhuset satt en sjuksyster och plockade ut flisorna med pincett, en i sänder, minns han.

Bohdans käkbihåla blockerades och övre käken var bruten. Småningom började den flytta på sig och bli sned.

– Allt det här rättade kirurgen till. Jag fick ett normalt bett igen. Ena kinden såg ut som köttfärs, men de lyckades sy ihop den väldigt snyggt, säger Bohdan Pokatylov.

Han är yrkesofficer sedan 2011 och har varit vid fronten i sammanlagt åtta år. När han låg på sjukbädden efter robotattacken var hans fru ständigt vid hans sida. Hon matade honom med sked och tvättade honom med tvättlapp.

– När jag sade till henne att jag lämnar armén sade hon: Bra. För annars hade jag begärt skilsmässa.

Märkt av kriget är han för alltid. Vänstra ögat är borta och vänstra delen av ansiktet ärrat. Nu väntar han på en ögonprotes. Den kommer att röra sig sig som ett äkta öga.

Bohdan är inte bitter. Han är tacksam.

– Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle bli så här bra.

Han blev erbjuden att låta sig opereras i ett EU-land, men tackade nej.

– Varför skulle jag vilja ha en läkare som gör det här för första gången? När jag kan få en kirurg i Ukraina som opererar krigsskador varje dag?

De senaste åren har tillströmningen av patienter på regionala sjukhuset i Kiev ökat kraftigt. Ukraina har utvecklat spetskunskap i ansiktskirurgi, och kirurgerna på Kievsjukhuset har föreläst både på Harvard och på europeiska universitet.

– Vi deltar aktivt i internationella konferenser. Bara kriget tar slut reser vi gärna utomlands och jobbar inom andra konflikter för att dela med oss av vår kunskap, säger chefskirurgen Andrij Koptjak.

Just nu har Koptjaks läkarlag dock fullt upp på hemmaplan. Kirurgerna jobbar ofta veckor i sträck.

– Under krigets första tre år hade vi inga lediga dagar alls. Nu försöker jag vara ledig en dag i veckan. Det går visserligen inte alltid, säger kirurgen Tetiana Pavlytjuk.

Sjukhuset i Kiev tar emot även civila patienter. Men när det pågår intensiva strider kan över hälften av patienterna vara soldater.

Kiev lider av ständiga elavbrott, eftersom Ryssland systematiskt bombar kraftverk. En stor del av avbrotten är planerade, och myndigheterna försöker se till att sjukhusen inte drabbas. Men fortfarande händer det att kirurgerna får operera med hjälp av ström från generatorer.

Bohdan Pokatylov hann vara vid fronten i totalt åtta år – kriget började ju redan 2014 – innan han skadades utanför Zaporizjzja i början av juli. Efter några dagar transporterades han till Kiev. Han fick alltså bästa möjliga vård från början. Detta är inte alltid fallet.

– Ukraina är stort och det är inte alltid patienterna genast förs till oss. Ibland har de blivit opererade av läkare som inte har specialiserat sig på ansiktskirurgi. Eller också säger läkaren att det inte finns något man kan göra. En gång fick jag in en patient som hade levt utan underkäke i tre år, säger kirurgen Oleksandr Vasiliev.

Ansiktskirurgi går bara att göra på stora sjukhus med ordentliga resurser. När Vasiliev och hans kolleger opererar tar det ofta mellan 8 och 10 timmar. I svåra fall arbetar två kirurger samtidigt.

– Inför varje operation sitter ett kollegium på ett tjugotal läkare och diskuterar vad som borde göras. Det här jobbet går inte att göra bra utan att vara omgiven av professionella kolleger.

Att göra om felaktigt utförda operationer är otacksamt. Men Oleksandr Vasiliev säger att han alltid försöker sitt yttersta för varje enskild patient.

– Vi jobbar under press. Men det är fortfarande ingenting i jämförelse med vad killarna på fronten måste klara av.

Ansiktskirurgi kräver mycket tålamod. Operationerna är i allmänhet flera och de kan fortsätta under några år. Flera av patienterna på sjukhuset har levt med sina trasiga ansikten en längre tid.

Serhij Poljucha, 41, hamnade i ett bakhåll utanför Tjasyv Jar i augusti 2024. Han blev skjuten i käken med automatkarbin och lyckades som genom ett under ta sig tillbaka till de egna positionerna.

– Vi skulle anfalla fiendepositioner, vår uppgift var att ge eldunderstöd. När vi avancerade hamnade vi rakt i ett bakhåll, vi var tre killar. En dog på fläcken, en lyckades rymma och jag blev sårad, berättar Poljucha.

Jag kände efter med fingrarna vid halsen. Ingen fontän. Då förstod jag att halspulsåldern inte var avskuren

Trots att han blivit skjuten i ansiktet lyckades han behålla medvetandet.

– Jag kände efter med fingrarna vid halsen. Ingen fontän. Då förstod jag att halspulsåldern inte var avskuren.

Poljucha hade alltså en chans att överleva. Vid nollinjen, den ytterst fronten, är det ofta rörigt och oklart var fienden är. De ryska soldaterna hade kunnat skjuta honom, men de var troligen osäkra på hur många ukrainarna var.

– Först kröp, sedan sprang jag min väg. Ryssarna vågade inte förfölja mig, för de ville inte själva bli beskjutna. Jag var helt säkert på att en drönare skulle ta mig, men av någon märklig anledning fanns inga den dagen.

Serhij Poljucha uttalar varje ord långsamt och under tydlig ansträngning. Nu väntar han på sin andra operation. Som de flesta patienter med hans typ av skador har han inga tänder kvar.

Det kommer han att få senare. Alla operationer görs en i sänder.

Hur fortsätter man sitt liv med ett märkt ansikte? Bohdan Pokatylov är inte speciellt oroad över att han inte längre ser ut som förr. Tvärtom berättar han i detalj om det nya ögat han ska få, som i bästa fall knappt kommer att gå att skilja från ett äkta öga. Han bor 90 kilometer utanför Kiev och har kört hit själv. Han lever ett tämligen normalt liv och planerar att börja jobba igen efter att rehabiliteringen är över. Bohdan har några års erfarenhet inom reklambranschen. Planen är att starta ett eget företag.

Däremot oroar han sig över sin fysiska ork.

– Jag är inte samma människa som förr. Mitt ben blev ju också sårat i robotattacken, och trots att det är läkt blir jag fortfarande snabbt trött av all fysisk ansträngning.

Bohdan ska nu ansöka om krigsinvalidpension. Hans fall borde vara solklart, ändå är han beredd på att det inte kommer att bli lätt. Den ukrainska byråkratin är en arvtagare till den sovjetiska. För krigsinvalider betyder det att de ofta får kämpa i månader för den pension de har rätt till.

– Jag måste jobba i vilket fall som helst. Med krigsinvalidpensionen kan man tanka bilen en gång i månaden, säger han.

Serhij Poljucha har inga planer på att återvända till det civila livet. Trots att han i praktiken är att betrakta som krigsinvalid tänker han återvända till armén.

– Det civila livet funkar inte längre. Jag har lärt mig av med det. Dessutom vet vi inte hur det blir, om ryssarna tränger sig längre in i landet. Jag är beredd att bli partisan om det behövs.

Läs mer:

Senaste nytt om kriget i Ukraina

Ingen ström, ingen värme – men Ukrainas kampvilja slocknar inte

Barnen i Butja lever med minnena av den ryska ockupationen