I boken ”Genocide, the Holocaust and Israel-Palestine” (2023) skriver den israelisk-amerikanska historikern Omer Bartov om sina resor i den historiska regionen Galizien, motsvarande västra Ukraina och sydöstra Polen. Vid 1900-talets början bodde omkring en miljon judar i området. Under Förintelsen mördades nästan allihop. Kvar finns bara enstaka materiella spår, i form av förfallna synagogor och övervuxna begravningsplatser.
Bartov går runt bland ruinerna och inser att de känns bekanta. De påminner nämligen om de ödelagda byar där han lekte som barn på 1950-talet, som fram till bara några år tidigare hade varit palestinska. Sedermera jämnades husen med marken för att göra plats åt israeliska familjer som hans. Vad som hade hänt med de forna invånarna lät man helst bli att tänka på.
Huvudtesen i Bartovs bok är att vittnesmål är omistliga för att rekonstruera den här sortens komplexa historiska förlopp. Muntliga eller nedskrivna berättelser, idealiskt sett från flera olika personer, ger ofta en bättre bild än de officiella dokument som historiker vanligen förlitar sig på. Sådana dras med ett oförtjänt rykte om objektivitet, som ställer till det i fall där det ligger i den protokollförande partens intresse att tysta ner eller försköna vad som egentligen hände. Folkmordet på de europeiska judarna är ett exempel; fördrivningen av palestinierna ett annat.
Ida Börjels ”Röd anemon” är en diktbok, inte ett historiografiskt verk med vetenskapliga ambitioner. Ändå tycks den mig stärka Bartovs tes. Under rubriceringen ”dokumentärdikt” utgår den från ljudinspelningar från en resa till Västbanken 2011. Tillsammans med några andra författare åkte Börjel ner inom ramen för det alltjämt pågående projektet Shaerat, som sammanför kvinnliga poeter från Sverige och Mellanöstern och låter dem översätta varandra.
Det följer på ett mångårigt förtryck av den palestinska befolkningen, som bara kan ha undgått den som aktivt vårdar sin okunnighet.
Jag föreställer mig att Israels måttlösa krigsbrott efter massakern den 7 oktober gjorde dessa gamla inspelningar nödvändiga att leta fram. Med all önskvärd tydlighet visar de nämligen att dagens nakna mördande inte uppstod ex nihilo. Det följer på ett mångårigt förtryck av den palestinska befolkningen, som bara kan ha undgått den som aktivt vårdar sin okunnighet.
Rösterna i ”Röd anemon” tillhör framför allt de palestinska poeterna i gruppen. De talar om sina författarskap, om lokala litterära tendenser och om förhållandet till de kanoniska poeterna ”Mästaren” (Mahmoud Darwish) och ”Mästarinnan” (Fadwa Tuqan). Lika ofta glider samtalet in på det politiska läget. Fastän inte alla betraktar sig som utpräglat engagerade författare är det svårt att värja sig mot de konstanta påminnelserna om ens rättslöshet. Övergreppen tränger in i språket: ”när ett rum inte skyddar/när vatten inte är till för att drickas/när en stol har använts/mot huvudet/drabbar våldet även själva varseblivningen/och våra gemensamma överenskommelser/kring vad orden handlar om”
Då och då rör sig poeten bort från seminariet och ut på gatorna. Hon talar med en palestinsk smyckessmed och en judisk israel som uttrycker sin avsky för den högerextrema regeringen. Alla orts- och personnamn är utbytta mot svävande, sagolikt klingande sådana. Tel Aviv blir ”Nöjesorten”, Jaffa ”Hamnstaden”. Så framhävs det allmänna i det partikulära, och vidare det partikulära bortom de spontana, av konflikten färgade associationerna. Det här är platser med en historia, en identitet, där människor lever och vill kunna göra det i fred.
Transkriberingsmetoden i ”Röd anemon” känns igen från flera av Börjels tidigare böcker. Den underbara ”Skåneradio” (2006) samlade intryck från en skånsk närradiokanal, medan ”Ringa hem” (2022) byggde på ryska soldaters telefonsamtal hem från fronten i Ukraina. Talspråket skapar intimitet och ger känslan av en rak, oförmedlad dikt.
Fast att det likväl rör sig om förmedling – om att välja ut, organisera och därmed förändra materialet – är förstås givet. Det markeras här av ljudeffekter inom asterisker (*fågelkvitter*) eller genom att någon kommenterar poetens diktafon. Den nyfikna och lite trevande stämningen på seminariet fångas av banala, i sin mänsklighet gripande inpass: ”okej vad vill vi dricka/Finns det alkohol”.
Någonstans där ligger det vackra med ”Röd anemon”. Genom sitt vardagsgehör lyckas Börjel förankra det abstrakta i det konkreta, historiska skeenden i valet av dryck. Så blir de nämnda vittnesmålen desto kraftfullare.
Som när en palestinsk man berättar om hur familjens mark konfiskerades 1948, och hur hans pappa fick lov att besöka den tjugo år senare: ”han ville så gärna se våra olivträd igen/men när vi kom fram/fanns inte träden kvar/där fanns bara bosättare/efter den synen blev far sjuk/två veckor senare var han död”.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
