”Are you not entertained?”
I maj 2025 var det tjugofem år sedan Russell Crowe klev in på arenan som generalen och gladiatorn Maximus, vann en lång rad fantasirikt iscensatta strider, utmanade den despotiske kejsar Commodus och dog för drömmen om den återupprättade republiken. Och jo, underhållna blev vi. Ridley Scotts film ”Gladiator” gjorde omedelbart succé, nominerades till tolv Oscar och vann fem, bland annat för bästa film.
”Gladiator” var den första svärd- och sandalfilmen som producerats på närmare fyrtio år och den fick ett enormt genomslag. Framgången lockade till en lång rad efterföljande produktioner med antika teman, liksom till underhållningsprogram med ”gladiatorer” av allsköns slag. Studenter strömmade till antikstudier på universiteten och dessutom etablerades populärkulturella skildringar av antiken som ett forskningsfält. Man kan med fog hävda att Scotts ”Gladiator” med Russell Crowes Maximus innebar ett epokskifte.
Romfilmer kommenterar i första hand samtiden, och ”Gladiator” utgör inget undantag. Maximus är en romersk hjälte men också en amerikansk, en ansvarsfull, ofrivillig ledare som offrar sig för kollektivets bästa och som ämnar lämna ifrån sig makten så snart han utfört sitt uppdrag. Republikens väl står i centrum, liksom det enkla jordbrukets fostrande och samhällsbyggande roll – härav de många scenerna där Maximus stryker sin hand över fältets säd eller kröker den runt markens jord.
Plikt och lantbruk – Maximus gestaltar Cincinnatus, den romerske statsman som enligt traditionen vid två tillfällen på 400-talet f Kr lät sig utnämnas till diktator (en då neutral titel) för att rädda Rom i kris och som efter förrättat värv återgick till det enkla livet vid plogen. Cincinnatus betraktades som en republikansk förebild i Rom och är också en återkommande symbolisk amerikansk gestalt; han har bland annat gett namn åt staden Cincinnati. Åtskilliga konstverk avbildar också Cincinnatus vid plogen medan han lämnar ifrån sig sina maktinsignier, vanligtvis bestående av romerska fasces (spöknippen), symboler för makt och republikansk frihet (och ja, för fascismen, men det är en annan historia).
Att så disparata figurer som George Washington, ”Gladiator”-filmens Maximus och Joe Biden porträtteras som Cincinnatus är ingen tillfällighet
Cincinnatus utgör än i dag en levande referens i amerikansk politisk kultur. Så dröjde det inte många minuter efter att Joe Biden i juli 2024 avsagt sig uppdraget som demokraternas presidentkandidat förrän amerikanska medier beskrev honom som en Cincinnatus, en osjälvisk, pliktdriven politiker, som valde landets bästa framför makten.
Man påminde också om att USA:s förste president, George Washington, både inspirerades av och liknades vid den romerske hjälten. Washington lämnade frivilligt ifrån sig befälsrollen över armén och avstod senare trots påtryckningar från att söka en tredje presidentperiod. I stället drog han sig på bästa Cincinnatus-vis tillbaka till sin ”romerska villa” i Mount Vernon. Flera kända målningar och skulpturer avbildar också Washington i romersk klädnad, och Byron beskrev honom som ”The Cincinnatus of the west”.
Att så disparata figurer som George Washington, ”Gladiator”-filmens Maximus och Joe Biden porträtteras som Cincinnatus är ingen tillfällighet. De amerikanska grundlagsfäderna var djupt klassiskt bildade och valde medvetet att bygga sitt nya land på romersk republikansk grund. Medan Atens demokrati betraktades som ett opålitligt mobbvälde sågs den romerska republiken som förebildlig. Maktdelningsprincipen hämtades i hög grad från antika författare som Polybius, Cicero och Livius, där den romerska republiken framställdes som en ideal konstruktion, som förenade monarkiska (årligen valda konsuler), aristokratiska (senaten) och demokratiska (folkförsamlingarna) element.
USA har en senat, ett Kapitolium liksom byggnader, skulpturer och sigill prydda latinska deviser
Det unga Amerika som frigjorde sig från den brittiska kronan både observerade och konstruerade paralleller till hur antikens Rom störtat kungamakten och grundat sin republik. Den politiska visionen kläddes också i ett romerskt symbolspråk. Det är därför USA har en senat, ett Kapitolium, en talarstol som liksom i antikens Rom kallas rostrum (plural rostra) liksom byggnader, skulpturer och sigill prydda med fasces, latinska deviser och romerska frihetsmössor.
Grundlagsfäderna var väl medvetna om att den romerska republiken föll under första århundradet före Kristus, då framgångsrika fältherrar samlade förlängda ämbetsperioder, korrumperande rikedom, soldater och folkmassor kring sina egna personer. De försökte konstruera ett system som skulle förhindra framväxten av en amerikansk Caesar. Exempelvis skapades ett elektorssystem satt att begränsa populism och den direkta demokratins folkvälde.
Just Caesar, med sin karismatiska kvickhet, gränslösa ambition, enorma maktkoncentration och sitt folkliga stöd, betraktades som republikens främste baneman. Rubicon hade ju medfört blodiga inbördeskrig, en försvagad senat, politiska mord och kejsartidens autokrati – själva antitesen till såväl romersk som amerikansk republik.
För grundlagsfäderna var Caesar en tyrann. Som moraliska och politiska förebilder prisades i stället hans motståndare, i synnerhet Cato den yngre, Cicero, Brutus och Cassius. Alexander Hamilton undertecknade sina brev med ”Tully” (ett smeknamn för Marcus Tullius Cicero) och George Washington lät under kriget mot britterna sätta upp Joseph Addisons tragedi om Cato – ett drama som slutar med att Cato tar sitt liv hellre än att acceptera Caesars maktfullkomlighet.
Oron för att republiken i likhet med sin romerska förlaga ska kollapsa utgör en ständigt närvarande nerv
Tacitus utgjorde en annan favoritskribent från antiken – hans skildringar av despotiska kejsare som Caligula och Nero och hans lika svidande kritik av lismande senatorer belyste faran med enväldet. Friheten – Ciceros, Tacitus, republikens och upplysningstidens – måste till varje pris bevaras. Så är också 1800-talskonstruktionen Frihetsgudinnan att betrakta som en fransk-amerikansk tolkning av det romerskt personifierade begreppet Libertas (Friheten), vars porträtt nära två tusen år tidigare prytt mynt som Brutus låtit prägla efter Caesarmordet.
Grundlagsfädernas antiksyn utgjorde ett fundament i det amerikanska nationsbygget och har fortsatt präglat den politisk-kulturella diskursen. Oron för att republiken i likhet med sin romerska förlaga ska kollapsa utgör en ständigt närvarande nerv. Alltsedan slutet av 1700-talet har konstitutionen med sin maktdelningsprincip betraktats som ett laggivet rättesnöre, Caesarfigurer som allvarliga hot och kungamakt och kejsarstyre som abnormiteter. Det är också därför som varje president som anses överskrida sina maktbefogenheter återkommande beskrivs som en Caesar eller en romersk kejsare och avbildas iklädd lagerkrans och romersk toga eller rustning.
Så kritiserades exempelvis Trumps favoritpresident Andrew Jackson (1829–37) för att uppträda som en populistisk Caesar när han körde över kongressen, hävdade folkets röst och gav makt till lojala medarbetare. John Wilkes Booth – vars far och bror hette Junius Brutus efter sin romerske namne – betraktade Abraham Lincoln som en tyrannisk Caesar och iklädde sig rollen som Brutus när han 1865 sköt presidenten. Och när Franklin D Roosevelt omvaldes både en tredje (1940) och en fjärde gång (1944) anklagades också han, förstås, för att aspirera på rollen som Caesar.
”Star wars”-filmerna utgör ett av otaliga exempel där Republiken med sin senat står för rättrådighet och Imperiet för den totalitära staten
Så har vi senator Robert C Byrd, som när senaten 1993 skulle rösta om utökade befogenheter för Bill Clinton under inte mindre än fjorton entimmes-tal varnade ledamöterna för att upprepa det romerska misstaget att ge alltför mycket makt åt en Sulla eller en Caesar – båda diktatorer. Talen kallade Byrd för ”filippiska” – han imiterade Ciceros berömda tal mot Marcus Antonius, också de fjorton till antalet. Blotta tanken att något liknande skulle kunna äga rum i Sveriges riksdag är närmast skrattretande; i Byrds framträdanden blottläggs våra väsensskilda politiska traditioner.
I amerikansk politik och kultur finns således två Rom: ett republikanskt, som symboliserar maktdelningens och frihetens goda styre, och ett kejsartida, styrt av en lynnig och grym tyrann med ohämmade maktanspråk. Medan man identifierar sig med det republikanska representerar det kejserliga ”den korrumperade andre”. Populärkulturen speglar och befäster dikotomin – ”Star wars”-filmerna utgör ett av otaliga exempel där Republiken med sin senat står för rättrådighet och Imperiet för den totalitära staten.
Sålunda har också de goda rollfigurerna i många Romfilmer republikanska namn (Gracchus, Cicero), lever enkla lantliv, är outsiders som utmanar enväldet (ofta gladiatorer; i 50-talets filmer gärna kristna) och talar amerikansk engelska. Kejsaren och hans medlöpare, å andra sidan, vältrar sig i urban lyx, exotisk mat, utsvävande sexuella aktiviteter och håller det kuvade folket i schack genom bröd och skådespel. Inte sällan talar de med brittisk accent, imperiets röst. I den stereotypa iscensättningen ligger en varning – med enskilda politikers maktansamling, senatorers medlöperi, otyglad populism, omättlig militär expansion, gränslösa rikedomar, korruption och moralens förfall kan också den amerikanska republiken övergå i envälde och falla.
Inte så förvånande då att Trump under sin första presidentperiod ständigt liknades vid romerska kejsare. Än var han var en Nero som spelade lyra (golf) medan Rom brann (under pandemin), än en galen, oberäknelig Caligula som utnämnde sin häst (diverse inkompetenta ministrar och rådgivare) till konsul, än en Augustus som samlade makten runt den egna familjen och upprättade en kult kring sin person. Andra jämförde Trumps roll vid stormningen av Kapitolium med senrepublikens våldshandlingar: med Sulla som ledde sina trupper mot Rom, med kuppmakaren Catilina och med gängledaren Clodius. Ja, och så med Caesar förstås, trots att det enda de har gemensamt är en överkammad halvflint (Caesar var intelligent).
Triumftåget i ”Gladiator”-filmen är tydligt inspirerad av en sekvens ur Leni Riefenstahls ”Viljans triumf”
Nog för att även USA emellanåt lockats av det kejsartida Rom: det mest iögonfallande exemplet är lyxhotellet Caesars Palace i Las Vegas (öppnat 1966), som hyser såväl kasino som enorma Augustusstatyer, guldbelagd marmor, Forum shops och ett Colosseum. Och i Romfilmernas återkommande imperiekritik anas emellanåt en kittlande fascination för överflödets dekadens och enväldets monumentalitet: exempelvis är scenen med Commodus triumftåg i ”Gladiator”-filmen tydligt inspirerad av en sekvens ur Leni Riefenstahls ”Viljans triumf”, som visar Hitlers ankomst till nazisternas partidagar i Nürnberg 1934. Men Caesar har aldrig utgjort en positiv presidentmodell i amerikansk offentlighet. Förrän nu.
En amerikansk Caesar är nödvändig, en auktoritär monark som på tyrannens vis står över konstitutionen och lagen, menar Michael Anton, knuten till konservativa Claremontinstitutet och nära Trumpmedarbetare. Han får medhåll av en lång rad inflytelserika profiler på ytterhögerkanten, såsom bloggaren Charles Haywood, den nu avlidne Trumpanhängaren Rush Limbaugh och statsvetaren Kevin Slack. Enligt denna tankevärld har den liberala demokratin spelat ut sin roll. Endast en stark, röd (republikansk) Caesar kan rädda USA från det vänsterliberala woke-marinerade etablissemang man anser styr universiteten, medierna och domstolsväsendet.
Störst inflytande på Caesar-vurmarna har Curtis Yarvin, en reaktionär ideolog med extrema antidemokratiska åsikter, som talat positivt om såväl slaveriet som Behring Breivik. På samma sätt som Caesar efter Rubicon marscherade mot Rom i ilfart bör hans amerikanska motsvarighet utan dröjsmål utlysa undantagstillstånd och krossa institutionerna, menar Yarvin. Lojala sympatisörer ska agera paramilitära förband och rensa ut statliga byråkrater, varefter den nya diktatorn kan styra enligt företagsmodell. Enda problemet med Caesar var att han var alltför förlåtande mot sina inre fiender, anser Yarvin, som hyllar adoptivsonen Octavianus/Augustus för att han med ”nödvändig grymhet” rensade ut Cicero och andra imperiets bromsklossar.
Blake Masters, hyllas på X som en amerikansk Caesar också på grund av sin porträttlikhet med en staty av den romerske diktatorn
Det är närmast svindlande att en person med så grovt fascistoida tankegångar har inflytande över USA:s innersta maktelit. Men faktum är att vi bland Yarvins beundrare finner såväl vicepresident JD Vance som en rad betydelsefulla techmiljardärer, såsom Peter Thiel (har sponsrat Vance) och Marc Andreessen (riskkapitalist och Trumprådgivare). Vance har själv talat om samtiden som en senrepublik som kräver ”vilda metoder”, medan en annan av Thiels protegéer, Blake Masters, hyllas på X som en amerikansk Caesar också på grund av sin porträttlikhet med en staty av den romerske diktatorn.
Trump 2.0, är han en (osammanhängande version av) Caesar? Tja, han har ju uttryckt önskemål både om att bli diktator och att sitta en tredje presidentperiod. I förväntanslinjen ligger också en ny Augustus: möjligen är Vance tänkt att införa den så kallade gyllene fredsera som nu aviseras. För det nya republikanska sykofantpartiet tycks Caesarernas envälde – i strid med grundlagsfäderna, konstitutionen och en 250-årig politisk tradition – vara eftersträvansvärt.
Techmiljardärerna, med sin enorma makt, sin rikedom och sitt inflytande, underblåser vurmen för en ny Caesar också på andra sätt – i synnerhet Mark Zuckerberg och Elon Musk tycks närmast besatta av antikens Rom. Zuckerberg har låtit tillverka en (orimligt ful, blågrön) staty ”enligt romersk tradition” av sin fru, som för övrigt sagt att maken under deras romerska smekmånad tog fler foton på kejsar Augustus än på henne. Zuckerberg bär också t-shirts med latinsk text: Aut Zuck aut nihil står det på en tröja, en parafras på Aut Caesar aut nihil, ”antingen en Caesar eller ingenting”.
Elon Musk han har utmanat Zuckerberg på en gladiatorstrid avsedd att äga rum i Colosseum
Musk å sin sida pumpar ut AI-bilder på sig själv som romersk gladiator i kamp mot woke-rörelsen, kallar sin stora barnaskara ”en legion” (en son heter Romulus) och tycks närmast maniskt intresserad av Roms (läs västerlandets) sjunkande födelsetal, som han på mycket oklara grunder menar orsakade imperiets fall. Han har också önskat sig en ny Sulla, diktatorn som proklamerade undantagstillstånd och lät döda sina romerska fiender. Och han har utmanat Zuckerberg på en gladiatorstrid avsedd att äga rum i Colosseum. Vissa killar borde inte tänka på Romarriket.
I Rom-männens ekosystem verkar ytterligare en betydelsefull grupp. Bland högerextrema internetkrigare idoliseras den version av maskulinitetens Rom man mött i populärkulturen, spelindustrin och på sociala medier: marscherande romerska legionärer, underkuvade barbarer, stoiska (sällan korrekta) Marcus Aurelius-citat och förstås stridande gladiatorer. Så syntes också SPQR-symboler (Senatus Populusque Romanus, ”romerska senaten och folket”) och fasces under stormningen av Kapitolium, en händelse som flera tongivande Caesar-förespråkare betraktar som en övning inför det verkliga maktövertagandet.
Som möjlig tröst för oss som trots allt föredrar Cincinnatus framför en amerikansk diktator går jag som grundlagsfäderna till Tacitus och letar upp mitt favoritcitat: ”Så må man alltså le åt deras dårskap som på höjden av sin tillfälliga makt tror sig kunna utsläcka också eftervärldens minne.” Det gäller även Donaldus Trumpus och hans Romvurmande tillskyndare.
Läs mer:
Martin Gelin: Manosfären vann valet åt Trump – nu vill de ha sin belöning
Björn af Kleen: Elon Musk, aveln och arvet
