Det största budskapet från Armand ”Mondo” Duplantis föräldrar till andra idrottsföräldrar är:
– Det handlar inte om dig. Tro inte att det här är en förlängning av dig. Om det går bra för barnet är det inte dig det går bra för, säger Greg Duplantis och fortsätter.
– För en del föräldrar är barn som idrottar en spegelbild av dem själva, en fortsättning av deras egen sportkarriär som inte blev vad de kände att det kunde ha blivit. Och nu ska deras dotter eller son uppfylla det. Det är fel sätt att se på det.
Du kan inte få barn motiverade. Du kan bara ta bort det.
Föräldrarna Duplantis tycker att man som förälder ska vara där för sitt barn. Man kan vara mycket engagerad i barns idrottande.
Men det är ingen idé att försöka få barn att brinna för idrott:
– Du kan inte göra barn motiverade. Du kan bara ta bort det, säger Greg.
– Om föräldrarna pressar sina barn för hårt och de känner att de håller på för sina föräldrars skull, då kommer det inte att hålla. Jag har sett barn som är motiverade men slutar och gör något annat bara för att föräldrar har pushat dem för mycket.
Greg var professionell stavhoppare. Helena var en lovande mångkampare som blev en volleybollstjärna på college. De fick barnen Andreas, Antoine, Armand (Mondo) och Johanna som alla varit stora idrottstalanger.
– Som förälder vill man bara att de ska vara bra människor och om de har talang göra det bästa de kan. Oavsett om det är sport, spela piano eller vad som helst, säger Greg.
Om man hållit tillbaka Mondo och försökt skydda honom för mycket, då hade man kunnat förlora honom.
Greg har genom åren tränat många stavhoppare i olika åldrar. I dag tränar de yngste sonen tillsammans. Greg sköter den tekniska biten, Helena lägger upp fysiska träningen för tidernas bästa stavhoppare.
Deras barn har alla gillat att tävla. Men Mondos vilja stack ut.
– Han var tidigt supertävlingsinriktad. Det var några gånger när han inte skulle få tävla i Finnkampen på seniornivå utan bara i ungdomarnas Finnkamp. Då ville han inte åka till Sverige. Det skulle inte vara kul att tävla, berättar Helena.
– Om man hållit tillbaka Mondo och försökt skydda honom för mycket, då hade man kunnat förlora honom från sporten.
Hon berättar om en konferens med tränare från hela världen. Det pratades om att utveckla en vinnande inställning. Helena var skeptisk.
– Det är väldigt svårt att utveckla en vinnande inställning om du inte är född med att älska att tävla, då är det inte lika skrämmande. Är du rädd för den tävlingsinriktade delen av sporten, då är det tufft. Visst, du kan träna mentalt men jag har sett idrottare som jobbat med psykologer och mentala coacher i åratal.
– En intressant sak med ”Mondo” från när han spelade fotboll och baseboll var tillfällena i matcherna som andra kunde uppleva som lite läskiga. Mondo bara älskade de situationerna, säger Helena.
När Mondo var tolv hoppade han knappt stav alls på ett helt år. Han brydde sig inte. Allt han ville var att spela baseboll.
Och då kommer vi in på en stor debatt i svensk barnidrott. Tidig specialisering eller inte. Föräldrarna Duplantis tycker att barn ska hålla på med flera sporter om de vill. Alla deras barn har sysslat med minst två, Mondo tre.
– När Mondo var tolv år hoppade han knappt stav alls på ett helt år. Han brydde sig inte. Allt han ville var att spela baseboll, berättar Greg.
– Att han spelade baseboll och fotboll hjälpte honom som stavhoppare. Han fick en bredare syn på sport. Det är annorlunda när du är med i ett lag mot när det bara är du mot ribban. Och du utvecklar olika motoriska färdigheter när du håller på med flera sporter. Det gynnar dig när du specialiserar dig.
Vid 14 års ålder fick Mondo ändå en uppmaning från äldsta brodern Andreas. Det var läge att välja. Stavhopp eller baseboll. Det skulle inte fungera logistiskt att kombinera.
Andreas var själv en lovande stavhoppare. I slutet av collegetiden förstod han att han var för kort och inte tillräckligt snabb för att bli en stavhoppare i världsklass.
– Andreas insåg att: ”Jag kommer inte att kunna hoppa på Diamond League-touren.” Jag insåg det också. På sätt och vis var jag lite ledsen när han ville göra något annat. Jag hade velat att han skulle hoppa så bra som han skulle ha kunnat. Men han var nöjd med sin collegeupplevelse och sitt stavhopp. Jag missade inte några av hans tävlingar sista året fast han hade bestämt sig för att sluta. Och sen började han fokusera väldigt mycket på att bygga sin karriär efter stavhopp, säger Greg.
Antoine hade ett betydligt tuffare avsked från sporten för ett par år sedan.
I den karriären jobbar Andreas för ett företag som tillverkar utrustning och kläder för baseboll. Där jobbar också Mondos mellanbror Antoine – som hade ett betydligt tuffare avsked från sporten för ett par år sedan.
Antoine var den stora basebollstjärnan på college. Rekorden han satte för LSU gör att föräldrarna tror att ”Toine” fortfarande är familjens största stjärna i universitetsstaden Baton Rouge.
Han har tillhört proffsklubbar i baseboll men fick aldrig spela på högsta nivån.
Antoine tvingades inse att hans spelstil inte passade i tiden. En spelare som kunde få till många träffar och springa från bas till bas var plötsligt inte lika attraktiv bland klubbarna. De ville ha spelare som då och då kunde slå spektakulära homeruns.
– Det var tufft för Antoine för han kände att han inte riktigt var klar med baseboll, säger Greg.
Det skiljer tre år mellan bröderna Antoine och Armand som båda var mycket lovande i baseboll. Deras sätt att hantera besvikelse från idrotten var helt olika.
Jag har sett människor som är väldigt självdestruktiva.
– Det är inget fel med att inte gilla att förlora. Om du inte bryr dig om du förlorar så vill du inte vinna så mycket, säger Helena.
– Men om du ser att ditt barn är väldigt destruktivt mot sig själv och trycker ned sig med: ”Jag var så dålig”, det är en helt annan situation. Jag har sett människor som är väldigt självdestruktiva.
Vad är ditt råd till en förälder i den situationen?
– Du måste hitta den sak som hjälper dem att hantera det. Lite som med Antoine.
Mellanbrodern vände sin besvikelse inåt men hittade sin egen medicin i en slagbur där han tränade sig till harmoni.
– Ibland under collegetiden kunde han inte sova efter en match han var missnöjd med. Då kunde han komma mitt i natten. ”Kom pappa, vi går till buren.” Och jag tänkte ”kan det här ens vara bra?”. Men att stå där och slå, det fick honom att må bättre.
– Johanna var precis tvärtom. Fem minuter efter en tävling brydde hon sig inte om det gått dåligt.
Jag är Mondos syster och är inte ens i närheten av hans nivå. Folk kommer att titta på mig och skratta åt mig
Johanna är tre år yngre än Mondo och går precis som bröderna på LSU, universitetet där föräldrarna träffades när Helena Hedlund fått ett stipendium. Johanna är också en lovande stavhoppare men det har varit tufft att gå i broderns fotspår, berättar Helena Duplantis.
– Första året på college kunde hon säga: ”Åh herregud. Jag är Mondos syster och är inte ens i närheten av hans nivå. Folk kommer att titta på mig och skratta åt mig.”
– Jag fick säga: ”Men vem är på Mondos nivå? Du kan inte jämföra dig med din bror.”
Greg Duplantis engagemang i ungdomarna han tränat har inte styrts av nivån de legat på. Men det har varit jobbigt när han sett att de inte försökt utnyttja sin potential.
Så var det ett tag med dottern och det var bara att acceptera. För som Greg sade tidigare, en förälder kan aldrig göra ett barn motiverat, bara finnas där.
Senaste året har Johanna Duplantis hittat hungern till sporten och i vinter har hon tagit stora kliv. Förra månaden klarade hon 4,16 meter. Nytt personligt rekord.
– En framgång är en framgång oavsett nivå. Att Johanna gör personligt rekord är lika bra som att Mondo gör det. Jag menar, känslan kan vara densamma för Johanna som för Mondo. Och det är samma känsla för mig, säger Greg och fortsätter.
– Vi uppfostrade alla fyra barn likadant, vi behandlade dem likadant. Men de är inte likadana som personer.
Mondo Duplantis har, till skillnad från Antoine, alltid visat sina känslor tydligt. Föräldrarna har aldrig accepterat att han uppträtt dåligt på tävlingar.
– Mondo var väldigt bra på att ta en förlust och förvandla det till något större. Han lärde sig en läxa, vad gick fel?, och sen tog han den förlusten till något positivt för att bli bättre, berättar Helena.
När Mondo skrek och kastade saker kunde Helena få nog och gå in.
Hemma på bakgården gick det vildare till. Där var hans ilska efter förluster betydligt svårare att stoppa. Att bröderna var äldre och större var inget som dämpade känslorna. När Mondo skrek och kastade saker kunde Helena få nog och gå in.
– Några gånger var jag tvungen att säga åt honom att lägga av. ”Du håller inte på så här längre”, minns Greg.
På den där nästan mytiska bakgården i Louisiana lärde sig tidernas bästa stavhoppare inte bara att hoppa. Bröderna tränade också på att få till en bra träff på basebollen.
Det gick inte alltid.
– Jag har en hög med färdigskurna fönsterrutor. Så när de krossar ett fönster har jag snabbt kunnat fixa det, berättar Greg.
– Det är värre när de träffar grannens ruta.
