Berättelsen börjar på Benadirkusten, där Somalias huvudstad Mogadishu möter sjömil efter sjömil av turkost, glasklart hav. Det var på den tiden då staden med sina cylindriska minareter, sin koloniala triumfbåge och sina skimrande korallstensbyggnader fortfarande kallades för den Indiska oceanens vita pärla.
– Jag minns att vi bodde i ett jättestort hus med grindar, som ett ”gated community”. Eftersom mamma tillhörde samma klan som den dåvarande presidenten hade vi det bra. Alla som var klansläkt med presidenten bodde i det här området, politiker och fint folk, så jag antar att vi var fint folk.
Imen Mohamed var näst yngst i syskonskaran. Hennes mamma Habibo Abdi-Mohamud var en känd sångerska i det legendariska bandet Iftin. Med ett sådant morsarv är det inte konstigt att Imen Mohamed också blev artist.
Som Imenella har hon vunnit en Grammis och nominerats till P3 Guld, korats till världsmästare i dancehall och koreograferat dansföreställningar åt Stadsteatern och Dansens hus. Men vägen dit har varit lång och törnbeströdd.
Samma år som Imen Mohamed fyllde tre störtades Somalias president Siad Barre efter över två decennier vid makten, och alla som var klanassocierade med honom blev levande måltavlor. Tusentals människor dödades och de som kunde flydde för sina liv.
Syskonskaran från huset innanför grindarna splittrades. Imen Mohamed var till en början med sin mamma i Kenya, dit de hade tagit sig på flaket till en militärlastbil. De slog sig ner i en förort till Nairobi och det är här Imens minnesbilder blir skarpare.
När hon granskar dem i backspegeln tycker hon att området påminde om Tensta med sina stora lägenhetskomplex i betong. Byggnaderna hyste många landsmän i exil som kände igen sångerskan med artistnamnet Habibo Wanaag.
– Alla hejade på mamma när vi var ute och det var jämt jättemycket folk hemma hos oss.
Så småningom fick Imen Mohamed två små tvillingbröder, varav den ena dog. När pojken som överlevde var ett halvår berättade mamma Habibo att de skulle emigrera till Sverige. Imen var exalterad.
– Trapporna där gick av sig själva och det kom pengar ur väggarna!
Före resan fick hon gå och fläta håret i ”cornrows”, inbakade flätor i prydliga rader mot huvudsvålen, där hårlänkarna låg täta och blanka som kornen på en majskolv. Hon kände sig så fin på hemvägen.
Men när Imen skyndade in i lägenheten för att visa upp sig hade hennes mamma och lillebror gett sig av utan henne. Sex och ett halvt år gammal var hon kvarlämnad hos människor som hon knappt kände.
– Vi skulle ju åka tillsammans. Det var vad jag trodde. Jag, lillebror och mamma skulle åka tillsammans till landet med trappor som gick av sig själva och väggar som det kom pengar ur.
Tiden som föräldralös varade i tretton månader. Långt upp i vuxen ålder ska Imen Mohamed tro att det rörde sig om en mycket längre period eftersom hon genomlevde så mycket smärta. Hennes längtan efter modern hade gått över – eller gått sönder – när hon slutligen satte sig i planet som skulle ta henne till Sverige.
– Jag var inte glad över det, jag var likgiltig. Vid det laget brydde jag mig inte om ifall jag skulle åka och träffa mamma eller stanna i helvetet. Det kvittade.
Första svenska minnet handlar om snö. Det utspelar sig år 1996 i Gävle, där Imen Mohamed nu skulle bo med sin mamma och sin lillebror.
– Soc-personen Klas var också med. Av mamma och honom, egentligen av socialtjänsten antar jag, fick jag min rosa overall. Den var jättegullig.
Nere på gården fanns en sandlåda. Imen hittade en leksakshink och fyllde den till brädden med den magiska snön som gick att forma hur som helst och var full av pyttesmå stjärnor.
– Jag gick hem och ställde hinken i köket och satte mig att kolla på tv. Snön smälte så klart av värmen inomhus, men jag trodde att det var mamma som gjorde så att den smälte.
Sjuåriga Imen fick ett vansinnesutbrott. Hon slog vilt omkring sig och skrek så att rösten skar sig: ”Vad har du gjort? Jag hatar dig!”
– På kvällen, när vi skulle sova i den enda sängen som fanns i lägenheten, ville jag inte ens dela täcke med henne. Jag sov ovanpå. Det gjorde jag ganska länge efter att jag hade kommit hit. Hon fick inte röra mig.
Imen Mohamed berättade inte för någon om övergreppen som hennes ilska bottnade i. Hon var för liten för att kunna analysera sig själv eller ens sätta ord på det som hon hade varit med om.
– Mamma förklarade om och om igen varför hon var tvungen att åka utan mig: ”Jag kunde bara ta med ett spädbarn på min biljett. Planen var alltid att du skulle komma efter. Under tiden skickade jag pengar för ditt uppehälle.”
Habibo Abdi-Mohamud lyckades med tiden få alla sina fyra döttrar till Sverige och så småningom växte de ihop till en familj igen. Sommaren innan Imen skulle börja i fjärde klass flyttade de till Stockholmsförorten Tensta.
I november det året släppte den amerikanska kabelkanalen MTV musikvideon till Britney Spears debutsingel ”Baby one more time”. Den börjar i ett klassrum. Otåligt följer eleverna sekundvisarens långsamma tick-tack mot tolv. Äntligen ringer det ut till rast! I rågblonda flätor och Lolitastukad skoluniform dansar sextonåriga Britney Spears ut mellan skåpen i korridoren.
MTV var en konstant i Imens liv ända sedan Nairobi, där hon först upptäckte kanalen och flydde verkligheten för dess låtsasvärld. I Sverige återsåg hon musikvideorna som utgjorde en välbekant, trygg plats i allt det nya, främmande.
Imen tillbringade timmar framför tv-apparaten. Hon härmade artisternas danssteg och lärde sig koreografierna utantill. Barndomsminnen hon som vuxen återskapade i sin första, egna musikvideo.
– Man ser rummet med mammas skitfula, somaliska guldgardiner som jag hatade. Min systerdotter, som spelar mig, står framför teven där ”Baby one more time” rullar och mamma sitter och tittar på när jag uppträder som Britney Spears.
Det var så det började.
Liksom Britney Spears skolflicka föredrog Imen Mohamed rasterna framför lektionerna. Varje ledig stund repeterade hon sina dansnummer i fritidsrummet, där det fanns en bandspelare och en spegelvägg. I nian bytte hon ut popmusiken, som hon dittills hade dansat till, mot jamaicansk dancehall.
– Det var en aggressiv dans. Jag var som en tickande bomb och såg den som ett sätt att ta ut min ilska, vilket var precis vad vår danslärare Melpo Mellz ville att vi skulle göra.
Ofta skrämde Imen Mohamed omgivningen med sina utbrott. Hon kastade en stol på en kille i klassen och när hon blev arg på sin syster attackerade hon hennes jacka, som hängde i hallen, med en kökskniv.
– Jag verkligen högg ihjäl den.
Som vuxen ska Imen Mohamed beskriva känslan så här:
– Det är en typ av ursinne som bara kommer, en överväldigande smärta som jag inte orkar känna och som jag vill få bort genom att ge mig på mig själv eller någon annan.
En gång halsade hon rengöringsmedel. Hon var tonåring och klagade över att de aldrig hade några pengar. Hennes mamma försvarade sig: ”Du är så otacksam, jag har gjort allt för dig.” Imen gick till attack: ”Du övergav mig.” I nästa mening slapp det som hade hänt henne när hon var ensam i Kenya ur henne i affekt.
– ”Det där har du hittat på”, sade mamma. Det kändes som att jag inte kunde andas. Jag sprang in i badrummet och drack ur Ajaxflaskan som stod där. Jag fick inte i mig så mycket innan jag spydde, men det gjorde ont i halsen många dagar efteråt.
Dancehall var den ventil som Imen Mohamed så väl behövde. Hon blev bäst i världen på det, vann internationella mästerskapen på Jamaica, dancehallens hemland. I tjugoårsåldern bokades hon som lärare och domare till dansläger världen över.
På hemmaplan startade hon dansgruppen Unruly gang tillsammans med Rut Roos och Nathalie Salomonsson. Med gruppen tog hon plats i de kulturella finrummen och uppträdde på Dansens hus och Stadsteatern. Parallellt turnerade hon med hiphopartisten Linda Pira, vars show hon koreograferade.
Utöver allt annat började hon skriva egna låtar. En vinternatt 2018 befann sig då 29-åriga Imen Mohamed och artisten Stor i musikproducenten Savvas studio i Jakobsberg. Spåret ”Moves”, som de arbetade med, saknade något. Tänk om de skulle lägga in några slingor från en traditionell, somalisk sång i refrängen, föreslog Stor.
Imen Mohamed ringde sin mamma.
Den somaliska gruppen som Habibo Abdi-Mohamud var sångerska i hette Iftin. En bit in på 2000-talet letade en man som heter Vik Sohonie upp gamla kassettband med inspelningar från Iftins framträdanden. Några av banden hade grävts ner för att skydda dem från splitter från fallande bomber, andra återfanns spridda över världen i den stora, somaliska diasporan.
Vik Sohonie och hans skivbolag Ostinato records digitaliserade banden och gav ut albumen ”Sweet as broken dates. Lost Somali tapes from the Horn of Africa” och ”Mogadishu’s finest. The Al-Uruba sessions”.
– Al-Uruba var det ikoniska, övergivna hotellet med sönderskjuten fasad som brukar synas på bilder från Mogadishu. Före inbördeskriget spelade Iftin ofta där, förklarar han.
Enligt skivbolagsdirektör Sohonie var Iftin mer än en musikgrupp, det var en institution med många musiker knutna till sig. För att förstå bandets betydelse måste man förstå landets historia.
Presidenten som tillhörde samma klan som Imen Mohameds familj hette Siad Barre och hade tagit makten i en militärkupp. I ett muslimskt land trodde Siad Barre på en socialistisk revolution.
Han, som kom att gå till historien som en brutal diktator, var samtidigt initiativtagare till stora folkhälso- och folkbildningsinsatser. För att sprida kunskapen om dem tog han hjälp av musiken.
– Iftin startades av utbildningsdepartement som ett propagandaband, berättar Vik Sohonie.
Så småningom bröt sig en fraktion av det statssponsrade bandet loss i ett privat initiativ som spelade för brödfödan på ställen som Al-Uruba.
– De var huvudnumret på dessa överdådiga hotell och lärde sig de utländska gästernas repertoar. För nigerianerna spelade de afrobeat, för indierna Bollywood music och för amerikanerna James Brown. Sedan mixade de influenserna med den somaliska musiken och skapade sitt unika sound, säger Vik Sohonie.
Habibo Abdi-Mohamud stannade kvar i det ursprungliga Iftin. En av Imens storasystrar har ett fyrtio år gammalt filmklipp med modern. I det flimrande ljuset framträder en palmkantad scen med en slank kvinna i en löst uppsatt afrofrisyr och elegant skuren klänning.
I refrängen lyfter hon händerna och gestikulerar så att hennes långa örhängen dinglar, och trots den dåliga inspelningskvaliteten råder det ingen tvekan om att Habibo Wanaag är en stor sångerska som har publikens hjärta.
Militärregimen drog nytta av hennes popularitet i sin amningskampanj, genom att trycka upp affischer där den folkkära artisten poserar med ett spädbarn i famnen bredvid information om bröstmjölkens fördelar.
– Jag vet inte om det är Imen eller mig som hon håller på bilden, men den hängde framme på alla Somalias sjukhus och apotek, berättar storasystern.
Imen Mohamed, som är född 1988, minns ingenting av allt det här. Hon minns inte ens att storasystern hade en tam apa som husdjur och gick runt med den på axeln som en somalisk Pippi Långstrump.
Bara hur förvånad hon blev många år senare i Sverige när hennes mamma gnolade med i en Whitney Houstonlåt från 1980-talet. ”Hur kan du den?” frågade hon fördomsfullt. ”Från tiden i Mogadishu”, svarade hennes mamma.
Habibo Abdi-Mohamud hade hållit kontakten med flera av de gamla bandmedlemmarna i Iftin. Under de första åren i Tensta turnerade hon Europa runt och då brukade Imen vara hos sin moster i Rinkeby, för övrigt mamma till Sveriges blivande r’n’b-drottning Cherrie.
Den där natten när Imen Mohamed bad sin mamma att komma till Jakobsbergsstudion hade Habibo Abdi-Mohamud inte uppträtt på många år. Hon sade ja ändå och det stod snart klart att hon hade rösten i behåll. Refrängen satt på första försöket.
Som slutkläm skrev och rappade en annan av Imens musikaliska kusiner, Yasin, en extra vers. Låten blev en hit. Två singlar senare nominerades Imen Mohamed till P3 Guld och vann en Grammis som ”Årets nykomling”.
Habibo Abdi-Mohamud var med på scenen under ett omtalat framträdande på Grammisgalan året därpå. Hennes majestätiska utstrålning fick stolen hon satt på att likna en tron.
Håret täcktes av huvudduken som hon hade börjat bära under senare år i Sverige, när religionen tog en större plats i hennes liv, men handgesterna var desamma som under framträdandet i Mogadishu.
När strålkastarna skiftade till hennes dotter övergick musiken i en kaxig rap och det hela slutade i ett maffigt dansnummer, koreograferat av Imen Mohamed själv. Publiken var vild och musikjournalisterna älskade sin nya gunstling Imenella.
Efter framgångarna följde stjärnfallet. Karriären kom av sig under pandemin, släppet av debutalbumet präglades av frågor om kopplingen till Yasin och gangsterrap, och mitt i alltihop gick mamma Habibo Abdi-Mohamud oväntat bort.
– Det var så jag började gå i terapi. Och då bubblade alla mina trauman upp igen.
Bortlämnad av sin mamma började Imen Mohamed kissa i sömnen. Kvinnan som skulle ta hand om henne accepterade inte en sängvätare. Beteendet skulle straffas bort. Barnet fick bestämma om det skulle ske med en chilifrukt eller med en tändsticka. Imen, som hade fått chili på huden och visste hur det kändes, valde alternativ två.
– Då tände kvinnan en tändsticka, blåste ut den och lade den, fortfarande glödande, på mitt underliv. För mig kändes det som tortyr. Självklart slutade jag inte kissa för det, det blev ännu värre.
Under tiden i Kenya flyttades Imen runt mellan olika hushåll. Nästa inkvartering var ur askan i elden. Familjen hyrde ut ett av rummen i sin lägenhet till en man. Imen tyckte att han var snäll eftersom hon fick titta på MTV i hans rum. I lägenheten fanns också en kusin, som Imen delade säng med. En dag vaknade kusinen inte efter deras gemensamma middagsvila; hon hade dött i sömnen.
– De vuxna sade att det var mitt fel. Jag trodde på det.
Stigmat gjorde Imen Mohamed mer ensam än någonsin. Musikvideorna på MTV blev hennes enda tröst och tidsfördriv. Janet Jackson, Madonna och Cher fanns där för henne när alla andra fjärmade sig.
Den sexåriga flickan tillbringade allt mer tid hos den vuxne mannen med kabel-tv. En dag visade det sig att förutsättningarna hade förändrats. Om hon ville fortsätta titta måste hon göra som han sade. Han instruerade henne att ställa sig så nära tv-apparaten att hon kunde ta tag i den med båda händerna, som om hon skulle lyfta den, och sedan stå kvar så.
– Sedan började han röra vid och pilla på mig.
Imen Mohamed upplevde det som att hon separerade sig från sin kropp.
– Jag höll i tv:n och gick rakt in i musikvärlden.
Än i dag gör det ont att tala om det. Imen Mohamed vet inte hur många gånger mannen förgrep sig på henne eller hur långt han gick. Bara att det känns som att hon aldrig tog steget tillbaka in i sin kropp, utan sedan dess har förblivit stående en bit ifrån den.
– Jag började se mig själv ur ett tredje perspektiv. Det gör jag fortfarande.
En till sak hände Imen Mohamed i Kenya. En kvinnlig släkting bestämde att det var dags för henne att få sin ”gudin”, rakt av översatt till ”omskärelse”. Det var inte av elakhet.
– Könsstympning var normalt på den tiden. De flesta tjejerna ville få det gjort. Att inte vara stympad var också brutalt. Det var en skam, för då var man smutsig. Då var man en hora.
Alltså hade Imen Mohamed inga tankar på att försöka undkomma könsstympningsödet när släktingen tog med henne till omskärelsetanten som skulle utföra ingreppet.
– De vuxna glorifierar ju det här. De vill att alla små flickor ska drömma om den här dagen. Man firar den.
Omskärelsetanten välkomnade dem i sitt hem, där Imen Mohamed instruerades att lägga sig på rygg på köksbordet ”med öppna fötter”. Under hennes säte placerades en bricka som skulle fånga upp blodet.
– De höll fast mig och hon tog upp ett rakblad. Tanken var att skära bort hela klitoris och sedan sy ihop. Det är så man gör ”den riktiga” omskärelsen, och det är för att tjejer inte ska ha känsel där och kunna bli kåta.
Tolv stygn var inte ovanligt; det enda som lämnades kvar var en liten öppning där urin och mensblod kunde rinna ut, och allt skedde utan bedövning. Imen Mohamed visste vad som väntade. När hon såg rakbladet drabbades hon av panik och började göra motstånd.
– Det var inte för att jag var revolutionär. Jag tyckte inte att det var fel. Alla jag kände hade det.
När Imen Mohamed säger det här, som vuxen i Sverige, känner hon att det ändå inte är hela sanningen och lägger till en fortsättning:
– Men också: varför är folk så besatta av mitt, en liten flickas, underliv? Den ena ska bränna det, den andra ska pilla på det och den tredje ska skära i det. Låt mig vara!
Medan Imed Mohamed kämpade för att komma loss hotade hon omskärelsetanten: ”Det här kommer du att få stå till svars för inför Gud.”
– Jag vill gärna tro att det var anledningen till att hon inte fullbordade ingreppet, men det troligaste är nog att jag inte låg tillräckligt stilla för att det skulle kunna genomföras, så i stället gjorde hon något som kallas ”sunna”.
En ”sunna” är mindre omfattande. Den kan se olika ut. I Imen Mohameds fall slutade det med att kvinnan skar ett snitt som klöv hennes klitoris.
– Det gjorde fruktansvärt ont. När jag kom tillbaka hem grävde de en grop i marken och fyllde den med kol så att det blev varmt, och så fick jag sitta på huk över den för att det skulle läka bättre.
Vad Imen Mohamed inte visste var att hennes mamma uttryckligen hade förbjudit släkten att låta könsstympa hennes döttrar. När Habibo Abdi-Mohamud fick veta att det ändå hade skett blev hon rasande. Hon var före sin tid, de flesta i hennes generation efterlevde seden, enligt Imen Mohamed.
– Det är många i Sverige som har det här, bland 80-talisterna och bakåt är det jättevanligt. Jag skulle vilja att vi pratade mer om det, men det är så tabu. Många somalier kommer att ha problem med att jag talar om det för vita.
Ur ett svenskt, kulturellt perspektiv kan det vara svårt att förstå, men för Imen Mohamed är könsstympningen inte det mest traumatiska som hände henne i Kenya.
– Våldtäkterna var det värsta. Det fanns en hjälplöshet i situationen som jag inte upplevde under min ”sunna”. Jag krigade där på bordet. Jag stod upp för mig själv. Jag blev inte passiv som med mannen med tv:n, jag gjorde allt i min makt för att sätta stopp för det.
Två år in i terapin är Imen Mohamed inte arg längre. Inte ens på mannen som våldtog henne.
– Jag förlåter honom, för min egen skull. Jag kommer bara skada mig själv om jag inte gör det. Det är egentligen så jag ser på alla vuxna som har skadat mig. Det är det enda sättet som jag kan överleva på.
Ibland när Imen tänker tillbaka på sin barndom frågar hon sig hur en så liten människa hinner genomlida så mycket. Ärren som hon fick då kommer alltid att finnas kvar, hon kan inte göra någonting åt det som har skett, men hon kan bestämma sig för att vilja växa och gå vidare.
– Tänk hur normal jag ändå blev. Jag tackar Gud för den styrkan, men jag tackar också min mamma. När jag kom till Sverige var hon snäll och omhändertagande. Hade hon också varit elak tror jag inte att jag hade klarat mig.
