Är man redan redo att återbesöka pandemins nedstängda samhälle? Olivier Assayas gör det med solkysst luftiga karantändramat ”Uppskjuten tid”, men i stället för en svettig dramatisering av sjukdomar och smittor används covidvåren 2020 för att bjuda in till ett lummigt rum för reflektion som uppstått när världen hängt upp stängningsskylten.
De första fem minuterna hörs bara huvudpersonens röst över bilder av den lantliga ort där han växte upp. Där det tidigare fanns obebyggd lantlighet finns nu villor. Andra hus ser precis ut som de alltid gjort – men inte på grund av att det bara fått vara. Det krävs arbete från efterlevande för att bevara (läs: återskapa) platser från barndomen, förstår man.
”Det är snart maj och vi är isolerade sen i mars”, säger filmskaparen Etienne (Vincent Macaigne), tydligt influerad av denna films regissör (rollfiguren till och med nämner Assayas metadrama ”Irma Vep”, senare gjord till HBO-serie med Alicia Vikander i huvudrollen, som en av sina egna filmer). Nu befinner han sig i barndomshuset som han ärvt ihop med sin rockiga musikjournalist till bror (Dominique Reymond). Båda är skilda och har med sig nya flickvänner som de tidigare inte bott med. De nu återförenade bröderna ryker ihop med jämna mellanrum på grund av olika syn på pandemin. Etienne har blivit en nätshopaholic som spritar händerna, undviker fysiska butiker och påminner om restriktioner som får den frustrerat frihetsivrande brodern att surna till och hävda att sorglöshet är bästa immunförsvaret.
Brödarelationen blir en anspråkslös komprimering av pandemins polarisering. Blott fem år senare ligger den här konfliktytan ännu nära i tiden, men när man ser ”Uppskjuten tid” känns den ändå så långt bort. Är det inte konstigt hur snabbt man går vidare? Relationsdramatiken speglar covidvårens undantagstillstånd, men det är också en film om natur. Med referenser till konstnärer – i synnerhet huvudpersonens idol David Hockney – talas det om konstens svårigheter att ta rygg på Monets impressionism och fånga naturens flyktighet i en tid när människan förlorat kontakt med naturen.
Bara genom att filma bevarar man en tid, samtidigt som det i ett fiktivt sammanhang – om än med spår av verkligheten – också blir en rekonstruktion. Andrej Tarkovskij talade om att ”skulptera i tid”, där det överflödiga skalas bort tills kärnan kvarstår, och i Assayas film betonas subjektivitetens roll: hur olika man kan påverkas av en så specifik tid som pandemin och vad man tar med sig från den. Skilda perspektiv kan orsaka bråk, men det finns en rörande mänsklighet i hur man här omfamnar och ser filosofiska värden i olikheterna i stället för att ta ställning.
Med resonerande berättarröst, inklippta stillbilder, tonsäkert syskontjafsiga dialoger och en joggingrunda som skiftar från färg till svartvitt för att bokstavligen röra sig i det förflutnas fotspår kan ”Uppskjuten tid” verka som en högfärdig filmessä på temat. Men det kanske finaste och mest imponerande är hur vardagsvackert Assayas får en tid man helst vill glömma bort att bli en tid värd att återbesöka.
Se mer. Andra måsten av Olivier Assayas: ”Irma Vep” (1996), ”Moln över Sils Maria” (2014), ”Personal shopper” (2016).
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall
