Vägen som leder till Jenins flyktingläger, ett bostadsområde från 1948 som ligger alldeles intill Jenins citykärna, är uppbruten. Hela vägen fram kommer vi inte, området är avspärrat med barrikader av rasmassor och kravallstaket.
– Snälla, fotografera inte åt det hållet. Det sitter prickskyttar i det där huset och om de ser er kommer de hit, säger en man som driver en liten kiosk precis utanför avspärrningen.
Han visar med händerna att soldaterna kommer sätta handfängsel.
Menar du att vi kan bli gripna om vi fotograferar?
– Nej. Inte ni. De griper oss! De rensar hela den här gatan, så snälla, inga fler foton.
I början av året inledde Israel ”operation Järnvägg” på Västbanken. Det sammanföll med vapenvilan i Gaza – Israel slutade bomba Gaza och började bomba Jenin på norra Västbanken.
– Vi var hemma den första dagen. Det var vid lunchtid vi fick uppgift om att israeliska soldater hade åkt in i lägret och jag hörde explosioner. Men det är inte ovanligt, så jag tänkte först att det bara var en ny räd, säger Saher abu Jawhar.
Han föddes utan ben och har varit rullstolsburen i hela sitt 36-åriga liv. I Jenin bodde han tillsammans med sin storfamilj: mamma, pappa, bröder, svägerskor, fastrar och kusiner. Han tog sig fram med elrullstol och jobbade som Uberförare med hjälp av sin särskilt anpassade lilla bil.
– Mina bröder var utanför lägret och arbetade och ringde oss och sa att vi måste fly. Men min pappa ville inte, så vi väntade. Vi är en stor familj. Men sedan blev det för svårt. Efter fyra dagar såg vi en drönare utanför vårt fönster.
Drönaren hade en högtalare och ur den ljöd en röst som meddelade att familjen måste lämna sitt hem före klockan 17, via en specifik rondell. Samtidigt hördes explosioner och skottlossning allt närmare familjens hus.
– Gatorna var uppbrutna, jag kunde inte ta mig fram med rullstolen. Min pappa och kusin fick bära den långa sträckor. Drönare hovrade över oss medan vi tog oss mot rondellen och när vi kom fram hamnade vi i en enorm kö av flyende människor, säger Saher abu Jawhar.
Han sitter i ett rum som är cirka tio kvadratmeter stort, med marmorliknande golv och vita, flagnande väggar. Fönstret är öppet och släpper in fågelkvitter utifrån. Det finns en säng, och två madrasser står på högkant längs med väggarna.
– Jag hörde skottlossning hela tiden och såg bulldozrar demolera hus en bit bort. Bara fem personer i taget fick passera vägspärren, de hade kameror med ansiktsigenkänning som reagerade på efterlysta personer, säger Saher abu Jawhar.
– Det var så jobbigt att lämna mitt hem, så svårt att se förödelsen omkring oss. När vi väl kom ut från lägret var vi tvungna att hitta någonstans att ta vägen.
Ungefär 20 000 personer bodde i Jenins flyktingläger, som byggdes i samband med att staten Israel utropades 1948. Alla var från början flyktingar från olika delar av det som blev Israel. Alla som har fötts där sedan dess känner sig också som flyktingar.
– Nu är jag en flykting på flykt från det enda hem jag känner till, säger Saher abu Jawhar.
Hans lilla rum, som han delar med tre familjemedlemmar, är egentligen ett studentrum som ligger på Arab-amerikanska universitetet ungefär en halvmil utanför Jenin. Här bor nu över 2 000 flyktingar från Jenin. Med hjälp av bidrag från PLO och rika privatpersoner är boendet hyresfritt och hyresgästerna behöver bara betala för el och vatten.
Men att betala något alls när man inte kan arbeta är inte så lätt.
– Jag har inte varit tillbaka i lägret sedan vi flydde, men min kusin fick komma in och hämta några tillhörigheter. Han berättade att min bil var förstörd. Det såg ut som om någon hade kört över den.
Annars saknar Saher abu Jawhar mest sin elrullstol, som han inte heller fick med sig i flykten. Den var för tung att bära över alla gator där den inte kunde rulla för egen maskin.
Israeliska soldater har med jämna mellanrum gjort räder i Jenin under alla år. Befolkningen är van vid att flyktinglägret belägras och att strider mellan IDF och anhängare till terrorgruppen Islamiska jihad, som har sitt fäste i lägret, gör tillvaron farlig och oförutsägbar.
– Men detta är något annat. Vi trodde inte vi skulle vara borta så länge, kanske 2–3 dagar. Nu har det gått 110. Att återvända känns allt mer avlägset för varje dag som går, säger Saher abu Jawhar.
Hissarna i huset han är inhyst i är avstängda. Det enda sättet att ta sig ut är via trapporna. Det innebär att två personer måste bära Saher abu Jawhar om han vill ta sig någonstans.
– Så jag sitter mest såhär hela dagarna. Hemma bor jag på markplanet, då kan jag röra mig som jag vill.
Det är dock inte det värsta, tycker Saher. Han vill inget annat än att åka hem, oavsett hur illa ställt det är med hans hus, oavsett om hela området ligger i ruiner.
– I lägret har man sina vänner och grannar. Här känner jag mig som en främling, säger Saher abu Jawhar.
På bottenplan i ett av de andra höghusen som brukade vara avsedda för studenter står en kvinna och argumenterar med en man. Mannen heter Mohammed abu Hajda och tillhör den inofficiella ”kommunstyrelsen” för flyktinglägret i Jenin och fungerar för närvarande som en slags hyresvärd.
– Rummet är stökigt, ni kommer väl att städa det innan vi flyttar in? säger kvinnan.
Det finns desperation i hennes röst. I flera veckor har hon och hennes släkt hyrt lägenheter i en förort till Jenin, men de kostar 1 600 shekel i månaden, ungefär 4 800 kronor.
– Vi äger ett fyravåningshus i lägret, det ligger på huvudgatan. Eller det låg där, nu är det helt demolerat, säger Jida Abdullah, som är kvinnans svärmor och som står och väntar medan hennes svärdotter argumenterar om städning.
I huset hade de fem hyreslägenheter och fem butikslokaler i bottenplan som också hyrdes ut. Intäkterna försörjde hela familjen, Jida Abdullah och två av hennes söner med familj. Nu har de ingen inkomst och väldigt små utsikter för att få jobb.
– Nej, ni får städa själva. Det här är inget hotell, säger Mohammed abu Hajda och suckar innan han drar sig tillbaka till sitt provisoriska kontor.
Han kryssar av namn på en lista och blir serverad en kopp kaffe av en ung man.
– Ingen vill bo här egentligen. Det handlar om att alla har tvingats lämna lägret. Det här är inte det bästa stället att bo på, men det är i alla fall gratis, säger han och suckar igen.
Den inofficiella kommunstyrelsen i Jenin är enligt abu Hajda folkvald och stöttas ekonomiskt av ”olika rika affärsmän och PLO”. Att PLO är inblandat kan förklara varför en kvinna blir aggressivt hyschad av andra flyktingar när hon berättar för DN att hon i själva verket flydde Jenin långt innan Israel gick in i lägret – hon lämnade det när palestinska styrkor gjorde en antiterroroperation ett par månader tidigare.
– Just nu bor 2 600 personer – 600 familjer – här. Men fler är på väg. 80 procent av alla i lägret är arbetslösa och det gör att de inte har så många boendealternativ, säger Mohammed abu Hajda.
Han bekräftar att lägret den här gången är fullständigt tomt. Eller tömt. Av israeliska soldater.
– Ingen är kvar där förutom katter och råttor. Om de fortfarande lever.
Målet med den israeliska antiterrorinsatsen ”operation järnvägg” är, enligt general Yaki Dolf som är israelisk befälhavare på den ockuperade Västbanken, att ”montera ner hela terrorsystemet – från dess rötter – genom att ta kontroll över nyckelfästen, särskilt Jenin”.
– Som ett resultat av denna operation kan vi i dag operera var vi vill, när vi vill, till och med i hjärtat av lägren, säger Yaki Dolf under en presskonferens i Jenin på onsdagen.
Hur lång tid operationen beräknas ta och när Jeninborna på flykt kan få återvända hem har han inga svar på. Över 100 hus i lägret har rivits, vilket gör att många inte längre har några hem att återvända till – men Dolf säger att IDF enbart river hus när de verkligen måste.
Varför någon var tvungen att krossa Saher abu Jawhars specialanpassade bil är oklart.
Mohammed abu Hajda har inga teorier om hur lång tid det kan tänkas ta, om Jeninborna får bo i studenthusen hur länge de vill, men det är inte en långsiktig lösning för familjer att tränga ihop sig på tio kvadratmeter.
– Du som är journalist, kan inte du göra något? Pressa Israel att lämna lägret. Det här är kollektiv bestraffning, skriv det. Skriv att vi inte har gjort något och att vi bara vill få åka hem.
