Sakprosa
Stefanos Geroulanos
”The invention of prehistory. Empire, violence and our obession with human origins”
Liveright publishing, 512 sidor
När jag växte upp var neandertalare ett nedsättande skällsord för någon som verkade tjockskallig eller som pinsamt bröt mot de sociala spelreglerna. I dag kan vem som helst med fyratusen kronor köpa ett dna-test som ska avslöja hur många procentdelar neandertalare de är och resultatet deklareras gärna med stolthet på sociala medier. Från den ena extremen till den andra – vad handlar det egentligen om?
Den frågan är utgångspunkten för den amerikanske historikern Stefanos Geroulanos i ”The invention of prehistory”. Till vardags leder Geroulanos Remarque-institutet (grundat av historikern Tony Judt) som fokuserar på forskning om det samtida Europa vid New York University. Han växte upp på 80- och 90-talet och inleder med att beskriva vad han lärde sig om neandertalarna i skolan, att de var vildar bara något steg ovanför gorillan i utvecklingen. Inte bara var de grova, mörka och primitiva – de dog dessutom ut. De var evolutionära misslyckanden.
I dag, knappt trettio år senare, avbildas neandertalarna gärna i leende familjekonstellationer, med ljus hud och ibland rött hår. De har fått verktyg i händerna och går klädda i djurhud. De har glimten i ögat. Vad säger detta om neandertalarna? Absolut ingenting, menar Geroulanos. Däremot berättar denna skenande förändring något om oss: vi som lever här och nu och som slukar berättelserna om förmänsklighetens historia skrivna av till exempel Youval Harari och Steven Pinker.
Ingen historia är större än den om hur mänskligheten växte fram ur naturen, skriver han. Men faktum är att förhistorien väcker fler frågor än den besvarar. När uppstod mänskligheten? Var? Hur har den förändrats genom tiderna? Vad är det som skiljer människan från andra arter? Hur uppstod det första språket? Är våra känslor inbyggda i vår fysiska konstitution? I så fall, sedan när?
Det fanns en tid då alla dessa frågor kunde besvaras med ett enda ord: Gud. Men runt 1750-talet har upplysningsidéer fått Guds-idén att krackelera och vetenskapsmän och tänkare börjar söka mänsklighetens historia bortom Bibelns skapelseberättelse. I Europa ville man förstå sin civilisation genom att jämföra den med andra civilisationer, särskilt de ”nya” kulturer som koloniseringen av andra kontinenter ”upptäckt”.
Boken svarar inte på frågan om vad förhistorien egentligen består av, utan är en vidsträckt och ibland spretig utforskning av vad mänskligheten använder den till, och hur språket styr tanken. Begrepp som ”barbar”, ”mänsklighetens vagga”, ”mördarapor”, ”primitiv krigföring”, ”ödlehjärna” kommer just ur idéer om förhistorien och går ut på att skilja människa från icke-människa eller om att berättiga våldsamma handlingar. Här finns mängder av exempel där Geroulanos synliggör glappet mellan historiska faktum och de berättelser som dagens mänsklighet använder för att förstå sig själv – det rör allt från synen på grottmålningar till självaste patriarkatet.
Och ett av de tydligaste exempel på bruk och missbruk av förhistorien är just neandertalarna. Deras förvandling från mörka misslyckanden till gestalter med intelligent blick är ingen tillfällighet, menar Geroulanos. Från att vara utstötta ur mänsklighetens förhistoria har den senaste tidens forskning – framför allt svensken Svante Pääbos Nobelprisvinnande bevis för att homosapiens och neandertalare existerade parallellt och fick barn tillsammans – är nu neandertalarna inkluderade i mänsklighetens gemenskap. Och plötsligt avbildas de som vita.
Idéerna om neandertalarna och deras förhållande till oss har oändligt många konsekvenser. Till exempel finns i huvudsak tre teorier om varför de dog ut. En handlar om att homosapiens och neandertalare parade sig och att homosapiens gener dominerade och tog över. En annan är att homosapiens spred sjukdomar som neandertalarna inte förmådde försvara sig emot. En tredje går ut på att homosapiens stormade in (från Afrika) och slaktade och våldtog (de europeiska) neandertalarna. Just denna idé omhuldas av den europeiska extremhögern, som alltså använder förhistorien för att tala om ett ”folkutbyte”.
”The invention of prehistory” är en uppslagsrik och rörlig bok som strävar efter att förstå alla de sätt vi använder teorier om vårt ursprung för att motivera våra handlingar idag. Här skymtar Sigmund Freud, Georg Bataille och Sven Lindqvist tillsammans med en mängd andra referenser. Boken är spränglärd, utmattande och intressant.
Stefanos Geroulanos avslutar med att sammanfatta att de senaste 250 årens besatthet med förhistorien har ett pris – och att de som betalat dyrast är ”primitiva” ursprungsbefolkningar som utrotats med hänvisning till att de inte tillhört den mänskliga gemenskapen. Vidare de grupper som benämns som ”undermänniskor” i den nazistiska ideologin och därför inte inkluderats i mänskligheten: homosexuella, romer och judar. Med hänvisning till dagens högerextrema grupperingar, nämner Geroulanos också flyktingar som offer för idéerna om vem som är en fullvärdig medlem av mänskligheten och vem som ska hållas utanför.
Bokens allra sista stycken blir till en blandning av ett slags predikan och en bön: Vi människor ska inte skapa bilden av oss själva utifrån vårt ursprung. Vi måste utgå från våra handlingar i nuet: vi är våldsamma för att vi väljer att utföra våldsamma handlingar, inte för att det finns x procent dna som stammar från våldsamma förfäder i vårt genetiska arv.
Först när vi släpper förhistorien kan själva begreppet mänsklighet ges en ny definition – en som varken handlar om renhet eller smuts, om vem som är primitiv och vem som är överlägsen, skriver Geroulanos, och en ny framtid blir möjlig.
Läs andra texter av Elisabeth Åsbrink och fler av DN:s bokrecensioner
