En av alla kalla januaridagar tog Oleg Repik med sitt barnbarn Bohdan, som är nio, ut på isen för att pimpla.
– Han fick förstås den största fisken. Visa den!
Bohdan ler, stolt och generad.
På mobilbilden ligger baddaren på isen, placerad intill en kexkartong för att understryka storleken. Fångsten lagades till hos släktingar med gasspis och smakade utmärkt.
– Ja, vintern är vacker, den kallaste på flera år. Men attackerna gör livet svårt, särskilt för oss som är lite äldre. I min lägenhet är det nio grader. Man blir härdad, säger Oleg Repik och ler.
De har kommit ned till ett av de tält som kommunen uppfört i särskilt drabbade områden, i huvudsak i den del av staden som ligger öster om floden Dnepr. Förorterna här domineras av höghus, betongklossar som i det mulna diset på sena eftermiddagen är oändligt grå. I ett och annat hus gapar mörka hål efter drönarattacker. I tälten på innergårdarna kan man värma sig, få en kopp te och en pratstund medan mobilen tankar ström.
I förorten Trojesjtjyna försvann uppvärmningen för över två veckor sedan, efter riktade attacker mot Kievs energiinfrastruktur. Många hushåll förlorade också vatten och ström. Vattnet är i stort sett återställt här, med elen är det si och så – liksom i hela Kiev, där nästan hela staden står inför ständiga, ofta långa strömavbrott.
Att göra vardagen outhärdlig har varit Rysslands syfte, och angreppen har tajmats med kylan. Den har parkerat sig över Kiev, med temperaturen på mellan 10 och 15 minusgrader i över två veckor. Efter några dygn av mildare väder skvallrar väderprognosen om nya djupdykningar, ned mot minus 25 grader.
– I Ukraina skräms vi inte av några minusgrader. Vi älskar snö – men vi avskyr Putins attacker, säger Svitlana, som också kommit till tältet med sina barnbarn.
Hon ser till dem under dagarna, kylan och elavbrotten har tvingat skolorna att hålla stängt till i början av februari.
– Jag har ingen värme. Vattnet är i princip tillbaka, men jag bor på tolfte våningen så trycket i kranen är ohyggligt lågt. Ström har jag då och då, men den kan försvinna när som helst. Jag vågar aldrig ta hissen.
Medan grannarna i Kiev gör åkarbrasa fortsätter fredssamtalen i Abu Dhabi, några hundra mil och flera klimatzoner från Ukraina.
När förra helgens förhandlingar återupptas nu på söndag är de svåraste knutarna alltjämt olösta – i första hand frågan om territorier, men också frågan om kontrollen över kärnkraften, i synnerhet kärnkraftverket i Zaporizjzja.
För att lägga ned vapnen kräver Putin hela Donbass, det vill säga också landområden och flera stora städer som Ryssland inte lyckats ta. Zelenskyj har länge månat om att visa sig öppen och resultatinriktad men i frågan om mark varken vill eller kan han gå med sådana villkor. Stödet i Ukraina för att släppa mark är lågt och ses som en signal till att aggression lönar sig. Den uppfattningen delas av de europeiska allierade.
Dessutom förbjuder konstitutionen presidenten från att ge bort ukrainsk mark.
Men det amerikanska teamet försöker enligt Financial Times mer eller mindre villkora säkerhetsgarantier och ekonomisk återuppbyggnad mot att Ukraina ger upp Donbass. Ett slags köpslående i Donald Trumps anda, som dock förnekas av källor i Vita huset.
Zelenskyj vill för sin del snarast få underskrifter på det avtal om säkerhetsgarantier mellan Ukraina, Europa och USA som han sagt ligger färdigt för signering.
USA framhåller ofta raderna av samtal som ”konstruktiva” eller ”positiva”, men avser inte att denna gång skicka sändebudet Steve Witkoff och Trumps svärson Jared Kushner. Den ukrainska sidan håller försiktigare tonläge. Att den ryska uppsättningen nu innehåller militärer, inte rena politiska talespersoner, ska enligt Ukrainas delegation ha gjort diskussionerna mer konkreta.
Förhandlingsomgångarna i Förenade Arabemiraten är också första gången på lång tid som representanter för Ukraina och Ryssland faktiskt träffas.
Till ett direkt möte där Zelenskyj och Putin ansikte mot ansikte diskuterar knäckfrågorna är det dock sannolikt en bra bit kvar. Zelenskyj har sagt sig öppen för ett möte; från Kreml sägs att det i så fall kan ske i Moskva. Det är inte ett alternativ för ukrainaren.
Också hur långt man når i helgen är osäkert.
Under tiden stiger dödstalen: över 1,8 miljoner människor har hittills dött sedan den fullskaliga invasionen inleddes, enligt en färsk rapport från tankesmedjan Center for international and strategic studies. Av dem är 1,2 miljoner ryska soldater. Siffrorna på den ukrainska sidan är visserligen lägre, men procentuellt är armén hårdare drabbad.
I Ukraina uppfattas Rysslands oavbrutna attacker som det tydligaste tecknet på Putins avsikter och kompromisslöshet. De sker mot energiinfrastrukturen, och direkt mot civila: i tisdags attackerades ett fullsatt tåg i Charkiv.
Energikrisen har väckt internationell uppmärksamhet, och en rad länder har gått in med nya eller stärkta stöd för att hjälpa Ukraina att återställa energiförsörjningen.
I tältet i Trojesjtjyna berättar grannarna om hur de klarar det nödvändigaste: någon sover hos en dotter som råkar ha värme, en annan lagar sin mat på ett stormkök.
Nästan alla jag pratar med följer nyheterna om fredssamtalen. Ingen har förtroende för Donald Trumps kapacitet som fredsmäklare. De flesta anser inte heller att Ukraina bör ge upp några territorier för en vapenvilas skull. (Vilka gränser man kan acceptera – de från 1991, 2014 eller 2022 – råder varierad uppfattning om.)
– Att ge upp mark skulle betyda att alla som stupat har dött förgäves. Det är otänkbart. Jag tror inte att Zelenskyj kommer att vika sig en tum. Det är bra, säger Vira Kurylenka, 74.
Och Oleg Repik, den unge fiskarens morfar, säger utan tvekan i rösten:
– Självklart är det bättre att fortsätta slåss än att lämna ifrån sig mark.
Inne i tältet uttrycker de flesta liknande synsätt, men i ett litet espressokafé på andra sidan innergården är Elena Tomtjuk av en annan åsikt:
– Jag tror att vi måste inse att allt har en början och ett slut, också detta krig. Det är inte troligt att vi får tillbaka de gränser som gällde 1991 eller 2014, kanske inte heller 2022. Situationen är inte hållbar för Ukraina, vi har inte tillräckligt med folk och om striderna inte upphör har vi till slut ingenting kvar att försvara.
Hon ser ut mot mörkret på gården, i huskropparna lyser ett och annat fönster, men mestadels är det svart. Elena Tomtjuk fortsätter:
– Folk är utmattade, också inom militären. Jag har sett det själv, min bror tog värvning och var länge vid frontlinjen. Till slut orkade han inte, och nu har han lämnat armén.
Läs mer:
Ryssland och USA talar förbi varandra
Vad händer när USA nonchalerar det internationella systemet?
Zelenskyj använde den fräna tonen mot USA till att lyfta Europas ansvar
