Bermanpriset ges till en författare som ”verkat i den judiska traditionens anda”. Priset har de senaste dagarna varit omskrivet då instiftarna, Catharina och Thomas Berman, inte accepterat juryns val av pristagare, varefter juryn avgick. En jävsituation hade uppstått. Hanterad enligt reglerna, säger juryn. Oacceptabel, säger Bermans.
Jäv uppstår ofta i sammanhang där pengar delas ut efter förslag från sakkunniga; litteraturbranschen är liten, alla känner alla, varför det finns väl inarbetade rutiner för att undvika intressekonflikter. Att denna nu inte gick att lösa väcker frågan om det finns andra underliggande orsaker till situationen.
Jag har varit med i juryn från start och de senaste åren kommit att se ett problem i prisets konstruktion och formulering. ”Den judiska traditionens anda” är en vid hatt och den som läser vidare på prisets hemsida får också veta att det finns mer än en judisk tradition. Den priset vill lyfta fram är en mångspråkig, dialogisk kultur i ständig förvandling och rik på olika perspektiv, där kritisk läsning, tolkning och minne står i centrum. Det är den talmudiska traditionen. Talmud är en samling regler och lagar kompletterade med uttolkningar som diskuterats genom årtusenden. Alla ståndpunkter i Talmud anses inte lika viktiga men alla får stå kvar, det segrande argumentet utplånar inte det föregående, därför ser varje sida i Talmud ut som ett pussel hopsatt av olika ofta motstridiga bitar.
Det finns också en mer auktoritär judisk tradition, som talar om hur det är utan att redovisa avvikande meningar. Det är Torans tradition. När jag tackade ja till det hedersamma uppdraget att ingå i juryn för Bermanpriset var det den förra traditionen jag såg framför mig. Priset skulle kunna gå till en författare som skriver från en minoritetsposition med erfarenheter av exil och förföljelse, eller en som kritiskt vidareför ett arv, eller utforskar nya perspektiv på historia och samtid. Péter Nádas, som fick Bermanpriset 2022, berättade för mig när vi sågs i Stockholm att han hade accepterat priset för att det inte var ett judiskt pris, utan ett pris som skulle kunna gå till en icke-judisk författare, så länge hen verkade i en judisk tradition.
Stiftarnas val av jury tydde också på att det var så de såg på sitt pris: vi var författare, förläggare och kritiker med bred beläsenhet och kunskaper vad gäller internationella författarskap och språk – och erfarenhet av liknande arbete inom litteraturfältet. Vi har arbetat utan att lägga politiska aspekter på författare eller deras verk.
Tidigt visade det sig dock att stiftarna ville få ut något mer än att stödja författare och litteratur. De kunde kallat priset något annat än Berman Literature Prize, Buberpriset till exempel om de velat lyfta fram en viss judisk tradition, men de ville bli mer delaktiga. Deras personliga engagemang är förståeligt, de har avsatt en mycket stor summa pengar, men det ger också priset en privat profil som inte alltid rimmar med den betydelse de – och jag – vill att priset ska ha i en internationell offentlighet.
Det förefaller som om priset för dem framför allt är ”judiskt”, vilket i ett snävt perspektiv kan betyda att det inte bör gå till någon som är kritisk mot sionismen
Efter den 7 oktober, dagen för Hamas terrorattack och under Israels utdragna utrotningskrig mot Gaza, har det för mig alltmer tyckts som om paret Berman inte tänkt igenom vad ”den judiska traditionens anda” kan innebära. Det förefaller som om priset för dem framför allt är ”judiskt”, vilket i ett snävt perspektiv kan betyda att det inte bör gå till någon som är kritisk mot sionismen (Martin Buber, kritisk mot den statsbärande sionismen, hade nog inte kunnat få det), eller som i diasporan ser en tradition mer förenlig med judiskt liv än nationalstaten Israel.
Paret Berman reagerar negativt på kritik av Israel och har till och med utbett sig att pristagare avhåller sig från att kritisera Israel offentligt, samtidigt som de efterfrågat jurymedlemmars åsikt om sionismen.
I mitt tycke bottnar detta i en i dagens läge tyvärr alltmer utbredd ovilja att acceptera att man kan försvara Israels existens och samtidigt fördöma Israels agerande i Gaza och på Västbanken som brott mot mänskligheten. Eller att man kan oroas över och bekämpa såväl antisemitism som islamofobi och förtryck av palestinier.
Bermans är med rätta stolta över de fyra författare som hittills tilldelats priset, David Grossman, Péter Nádas, Maria Stepanova och Eduardo Halfon är alla författare i den judiska tradition som prisbeskrivningen lyfter fram. Det gäller också den juryn valde i år men som inte accepterades, den franske filosofen och konsthistorikern Georges Didi-Huberman. Hans författarskap är upptaget av det komplicerade förhållandet mellan tolkning och föreställningsförmåga, vi tittar på bilder från historiens slaktplatser, men för att uppleva vad vi ser måste vi förstå och tolka de ramar som omger bilden: ett talmudiskt arbete om något.
Att pristagarna också är öppet kritiska till samtidens krigsherrar verkar svårare att bejaka. Det rimmar illa med den judiska tradition jag vill stödja. Därför lämnade jag mitt uppdrag, tillsammans med den övriga juryn.
Läs mer:
Kris för stort svenskt litteraturpris – juryn hoppar av
