”När jag möter dig, får jag den idén, att du är sänd i min väg… antingen för att rädda mig eller förgöra mig”, heter det i prologen som följs av tolv satser. Hans Gefors har sedan 80-talet gjort sig ett namn som operatonsättare. Efter Hitchcockthrillern ”Notorious” 2015 sökte han ett musikdramatiskt format med kortare process och komponerade den 45 minuter långa kantaten ”Jag märker allting” för Vokalharmonin under ledning av Fredrik Malmberg.
Det misstänksamma jaget här är Strindbergs alter ego i skepnad av recitatören Hannes Meidal. Replikerna ur vandringsdramat ”Till Damaskus” flankeras i sin tur av spansk poesi signerad Nobelpristagaren Juan Ramón Jiménez som enligt tonsättaren ”skrivit bättre Strindbergpoesi än Strindberg själv”. Och visst – inte minst språkbytet funkar fint som interfolierande kontrast och ger klangliga impulser till musiken. För nog låter det ibland lite spansk gitarr om Jonas Nordbergs långhalsade luta (teorb).
Tre stråkmusiker bistår med knäppande strängar och flöjtlika övertoner (flageoletter). Till mystiken bidrar slagverk och en elektronisk effekt som, enligt partituret, ska få teorben att låta som en elgitarr. Vid tisdagens uruppförande blev de skarvarna väl påtagliga, men texten bar desto bättre i såväl recitativ som arior för countertenor (Elias Aaron Johansson) och körsatser, där Vokalharmonin bokstavligen fick göra skäl för namnet, sökandes en tidlös relevans genom jagets blick och existentiella vedermödor.
”Vokal vägledning” var samtidigt en väl anspråksfull rubrik för tioårsjubilerande Svensk musikvårs fjärde festivalkonsert. Talade nog var det tonsättartätt i publiken och tanken om att ”musiken kan samla och vägleda”, som presentatören Anna Hedelius uttryckte det, föll lite platt i ett så pass smalt sammanhang. Inte ens Alexandra Büchels enastående gestaltningsförmåga fick Kerstin Perskis vardagstrubbiga dikter att engagera i Ylva Q Arkviks udda tonsättning för sopran och slagverk, hopplöst fast i en föråldrad föreställning om vad nutida konstmusik är.
Intrycket förstärktes av att Büchel dessförinnan fick flexa hela sitt vokala uttrycksregister i Arne Mellnäs ”Omnia tempus habent” från 1972. Inte undra på att operahus börjar beställa verk av indiepopartister som Jenny Wilson snarare än skolade tonsättare.
Läs fler konsertrecensioner och alla texter om musik
