I Paris gick en dröm i uppfyllelse för synskadade Nicolina Pernheim Goodrich. I sitt femte Paralympics fick göteborgskan äntligen kliva upp på prispallen.
Men kort därefter förändrades förutsättningarna för att elitsatsa för bronsmedaljören. Göteborgs stad drog in hennes LSS-stöd (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), som bland annat gjort att hon kunnat ha sin tränare Mikaela Barrera Birath som ledsagare.
Den flerfaldiga EM-guldmedaljören överklagade beslutet och fick det inhiberat, men i våras kom en dom där förvaltningsdomstolen gick på Göteborgs stads linje. Pernheim Goodrich överklagade till kammarrätten, som nu meddelat att man inte ger hennes fall prövningstillstånd.
I dag får en av landets främsta paraidrottare förlita sig till ledsagning från socialtjänsten, men det så kallade SoL-stödet är inte på samma nivå som LSS.
– LSS handlar om rättighet till ett liv som andra. Socialtjänstlagen ger bara skäliga levnadsvillkor, säger Pernheim Goodrich.
Hon beskriver SoL som godtyckligt och administrationen som strulig.
– Jag kan ju inte åka utanför Göteborg som jag vill. Om Mikaela och jag ska åka till Malmö måste vi ansöka flera månader i förväg och sedan kan jag ändå inte vara säker på att jag får ledsagning. Det gör att man blir väldigt låst. Visst, man kan göra sina vardagsgrejer, men det ger inte något flexibelt liv som passar för en aktiv människa, säger hon.
Det indragna LSS-stödet har bidragit till att hon inte tävlat sedan Paralympics. Träningen hemma i Göteborg fem dagar i veckan fungerar, men problemen uppstår när hon ska tävla och åka på landslagsläger i andra delar av landet eller utomlands.
Pernheim Goodrich, som blev mamma till Selma åtta månader före bronset i 70-kilosklassen i Paris och kallades ”supermamma” i världspressen, vill försöka försvara medaljen i Los Angeles om tre år, men efter kammarrättens besked känner sig 34-åringen tveksam.
– Det är svårt, för det är som mycket som måste fungera. Jag har inte sagt definitivt nej, men när man vet att man har de här förutsättningarna blir det svårare att känna sig motiverad, säger hon.
Med hjälp av pappa Martin Pernheim och Synskadades riksförbund (SRF) har hon överklagat på nytt – den här gången till till Högsta förvaltningsdomstolen.
För att få LSS-stödet ska den sökande tillhöra en av tre personkretsar och för de flesta synskadade ges hjälpen bara i hemmet, inte utanför. Anna Quarnström, förbundsjurist på SRF, säger att bedömning kring detta förändrades 2010 och i dag lutar sig mot en dom från 1999, då en synskadad man nekades LSS utanför hemmet.
– Enligt förarbetena till lagen ska stödet inte begränsas till hemmet. Socialstyrelsen och andra har konstaterat att det är fel att det gör det. Ändå är det precis det som sker i kommunens fall och det är därför som vi anser att Högsta förvaltningsdomstolen behöver sätta ner foten kring hur personkretsbedömningen ska göras, säger Quarnström.
Hon säger att det finns två domar från 2024 som säger att bedömningen inte enbart ska göras i hemmet.
– Vi ser hur olika domstolar bedömer detta olika och hur människor som Nicolina drabbas. Som jurist gör det ont i hjärtat att det här inte redan har prövats, säger Quarnström och tillägger att FN haft synpunkter på hur Sverige hanterat fallen rättsligt.
Pernheim Goodrich är inte ensam synskadad om att ha överklagat sitt fall till Högsta förvaltningsdomstolen, men hon låter inte särskilt optimistisk kring att domstolen ska ta upp hennes fall.
– Men jag vill i alla fall försöka, säger hon och tycker att det känns viktigt att ta striden för alla synskadades rätt att leva ett aktivt liv.
