Att flera tonsättare har försökt fullborda den franska dramatikern Pierre de Beaumarchais pjästrilogi om den förslagne frisören Figaro är föga förvånande. Kärlek, klasskritik och omkullkastade hierarkier tycks ständigt relevant. Rysk-brittiska Elena Langers opera ”Figaro skiljer sig” hade urpremiär i Cardiff 2016 och spinner vidare på storyn i Mozarts opera ”Figaros bröllop” och Rossinis prequel ”Barberaren i Sevilla”. I Stockholm avslutar den på samma gång Linus Fellboms egen Figarotrilogi på Kungliga Operan.
En hela tiden rörlig musik sätter omedelbart tonen för denna thriller till uppföljare med politiska förtecken. David Pountneys libretto är i sin tur ett hopkok av Beaumarchais pjäs ”Den brottsliga modern” från 1792 och den österrikisk-ungerske författaren Ödön von Horváths 1930-talsversion. Tre par – Jeremy Carpenters dämpade Greven och Elin Rombos rakryggade Grevinnan Almaviva, David Stouts frustrerade Figaro och Vera Talerkos barnlängtande Susanna samt de förälskade ungdomarna Serafin (Johanna Rudström) och Angelika (Jessica Elevant) – är på flykt och arresteras som illegala migranter, misstänkta för revolutionära aktiviteter.
Men i stället för att deporteras till en flyktingförläggning skickas sällskapet till ett lyxhotell där den mystiske Majoren åtminstone tror sig ha allas öden i sin hand. Huset från de två tidigare delarna är tillbaka, vridbart med olika kulisser: från barberarsalong till sjaskig nattklubbsbar i dunkelt och neon. Charmören Cherubino (countertenoren James Laing) har blivit en rätt sorglig typ som snart visar sig vara far till (nästan) alla barnen – både födda och ofödda.
På papperet är det en invecklad historia av redan komplicerade förvecklingar mellan herrskap och tjänstefolk
På papperet är det en invecklad historia av redan komplicerade förvecklingar mellan herrskap och tjänstefolk. Men sceniskt ter sig förloppet logiskt inom ramen för ett redan etablerat persongalleri. Handlingen utspelar sig 20 år efter ”Figaros bröllop”, men här är det knappast franska revolutionen som mullrar. I stället har nationalister och revolutionära socialister gjort gemensam sak. ”From now on we face the wicked world together”, myser Majoren medan orden – via totalitära 1900-talsmarkörer – ekar in i nuet.
Fellboms svartsynt spexiga iscensättning är fylld av anakronismer som samtidigt understryker det tidlösa i en gestaltning med drag av stumfilmspantomim och Monty Python-plumpa repliker – lika trovärdigt och osannolikt som en Wes Anderson-skröna. Den sliskigt sluga Majoren i Michael Schades vokalt mustiga skepnad är nyckelfiguren som, likt karaktären Basilio i de två tidigare operorna, driver handlingen framåt från periferin. Lögner är hårdvaluta som gör människor sårbara – kärlek och sanning är vägen mot försoning och (möjligen) frihet. Men mot slutet går det väl snabbt från mord till förlåtelse sedan Figaro skjutit sin rival Cherubino för att denne gjort Susanna på smällen.
Langer komponerar förhållandevis sångbart med stark musikdramatisk undertext, men bjuder inte mer än undantagsvis på något som liknar minnesvärda melodier i en infallsrik musik med inslag av dragspel. Karen Kamensek ser till att Hovkapellet hittar rytm och sväng i glidningarna mellan tango, kabarénummer och Benjamin Britten-besläktade mellanspel, men förvaltar inte alltid nyanserna. Slutscenens sirliga sextett är snygg, men många röster pressar genomgående hårt på höjden, vilket går ut över både klang och diktion i denna tematiskt intressanta men hitbefriade Figarofinal.
Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler texter om opera.















