Häromdagen prisade premiärminister Benjamin Netanyahu forntidens persiske storkonung Kyros II, som regerade 559–530 f.Kr. Israeler har läst i skolan om hur Kyros befriade judarna ur den babyloniska fångenskapen. Nu – detta var före vapenvilan – förstod de att Netanyahu ville utmåla sig själv som en likadan befriare, som frälser iranierna från ayatollornas envälde.
Historien om Kyros står i Esras och Nehemjas böcker och är en av Bibelns mest dramatiska. Judarna levde då sedan ett par generationer i Babylon (i dagens Irak), dit de förts i kedjor av världshärskaren Nebukadnessar, som plundrat och raserat templet i Jerusalem år 586 f.Kr. Men Kyros erövrade Babylon och gav judar och andra förslavade folk deras frihet åter. Judarna fick tillbaka sina heliga kärl, som Nebukadnessar rövat från templet, och fick lov att återvända till sitt land och bygga upp templet igen. Under romantiken läste senare folk in sin frihetslängtan i berättelsen. Ett berömt exempel är Verdis opera ”Nabucco” från 1841. Dess huvudnummer, de hebreiska slavarnas klagosång, blev en inofficiell nationalhymn för dem som kämpade för Italiens enande.
Men livet under akemeniderna – Kyros ätt – var gott. Många judar stannade, hellre än att återvända till Yehudá, dåtidens judiska stat, som hamnade under persiskt beskydd. Både de judar som blev kvar och de som återvände förändrades för alltid av mötet med perserna. De övergav sitt gamla alfabet och anammade den skrift som i dag används för att skriva hebreiska. Och viktigare ändå: de allra flesta av dem övergav sitt hebreiska språk och gick över till arameiskan, väldets officiella språk och dåtidens stora världsspråk. På arameiska skulle judar i Mesopotamien, dagens Irak, många år senare skriva Talmud, judendomens viktigaste skrift efter Bibeln.
De persiska kungarnas välvilja och och vänskapen mellan judar och perser skildras i Esters bok i Gamla testamentet och firas varje år under Purimhögtiden. Det är en rafflande melodram, där en hatisk rådgivare, Haman, försöker narra kung Ahasverus att utrota judarna. Men kungens judiska drottning, Ester, reder upp saken och den onde Haman avrättas.
Under Alexander den stores blixtkrig i alla väderstreck försvann både den persiska stormakten och det självstyrande Yehudá. Många judar flyttade österut och började tala persiska. Islam nådde Persien på 600-talet, och judarna erkändes där som överallt annars som ett ”bokens folk”. Men i början av 1500-talet tog persisk islam en ny vändning. Under safavidernas dynasti gjordes shiaislam till statsreligion. Kristna och judar förföljdes och sunnimuslimer mördades i tusental. Idéer om judar och kristna som orena drabbade deras försörjning, de fick inte gå ut i snö och regn, eftersom deras orenhet då kunde stänka på de rättrogna. Resenärer beskrev hur judar överfölls på öppen gata.
Under 1800-talet, då västliga idéer om nationell självständighet nådde Persien, fick judarna vissa lagstadgade rättigheter, men i många familjer var barnen strängt tillsagda att hålla tyst om sitt ursprung. Strax efter staten Israels tillkomst etablerades relationer till Iran. Men shahen Reza Pahlavi tvingades flera gånger bryta med Israel och hemlighålla gemensamma projekt för att inte irritera Irans religiösa kretsar. Efter sexdagarskriget 1967, då Suezkanalen stängdes i åtta år, räddade Israel Irans oljeexport till Europa med en oljeledning från Eilat vid Röda havet till Ashkelon vid Medelhavet. Under 1960- och 1970-talen blomstrade relationerna. Israeliska byggföretag fick feta kontrakt i Teheran, dit många israeler flyttade.
Vänskapen fick ett tvärt slut hösten 1979, då shahen störtades och den islamiska republiken upprättades. Personalen på USA:s ambassad togs som gisslan och Israels ambassad överlämnades till palestinska PLO.
Ganska snart visade det sig att Irans nya regim hade stormaktsambitioner. Men spänningarna mellan shiiter och sunnimuslimer och olikheterna i språk gjorde det svårt för Iran att etablera sig som ledarnation i arabvärlden.
Iran fick strax oväntad hjälp – från Israel. Sedan 1970 hade palestinier dominerat södra Libanon militärt, och avfyrade missiler mot norra Israel. Sommaren 1982 invaderade Israel Libanon och drev den palestinske ledaren Yassir Arafat och hans styrkor ut ur landet. I det maktvakuum som följde agerade Iran kvickt: Iranska revolutionsgardister utbildade unga libaneser i strid och sabotage. De fick namnet Hizb Allah, Guds parti – med persiskt uttal Hizbollah.
1990, efter en kohandel mellan USA:s president George Bush och Syriens diktator Hafez Assad, avväpnades alla Libanons miliser – utom Hizbollah. 1999 utrymde Israel södra Libanon, en stor triumf för Hizbollah. 2005, då Syrien tvingades ut ur Libanon av stormakterna, blev Hizbollah och Iran Libanons verkliga herrar. Irans regim vann tilltro i regionen som den drivande kraften bakom al-muqawama, motståndet mot Israel.
Irans mål var att upprätta en ”ring av eld” kring Israel. I länder med shiiter, som Jemen och Irak, blev de Irans allierade. Hos palestinierna, som inte har några shiiter, sponsrade Iran det muslimska brödraskapet, Hamas. Den syriska Assadregimen blev också en länk i Irans nätverk.
Kampen mot Israel via dessa ombud sköts av al-Quds-brigaden, en särskild enhet i Irans revolutionsgarde. Utgifterna för Hamas, Hizbollahs, huthiernas och de irakiska shiamiliserna beväpning har kostat astronomiska summor, och – fram till i fjol – avskräckt Israel från konfrontation med Iran och dess allierade.
Men trots allt som lagts ut på missiler, på atomprogrammet och på stöd åt främmande miliser, så har regimen inte vunnit iraniernas stöd för sitt antiisraeliska projekt. Bitterheten är djup över alla iranska skattepengar som gått åt till att dominera Libanon, till att rädda den syriska regimen under inbördeskriget, att rusta Hamas och fylla bergrum med urancentrifuger. Irans befolkning förblir regionens mest pro-amerikanska och minst Israelhatiska.
