Protesterna tog fart på söndagen, då köpmännen i Teherans basarkvarter bommade igen sina stånd och gick i strejk efter att den lokala valutan kraschat och mynt och sedlar blivit i det närmaste värdelösa.
Köpmännens steg har både politisk och symbolisk betydelse: vid den islamiska republikens tillkomst 1979-1980 spelade stödet från basaren en viktig roll då ayatollornas grep makten. Att denna viktiga grupp nu öppet vänder sig mot regimen är mycket oroväckande för de styrande, som – tvärt emot sin sedvanliga brutalitet mot folkligt missnöje – sökt gjuta olja på vågorna.
En officiell talesperson, Fatemeh Mohajerani, säger att regimen erkänner fredliga protester och vill lyssna till ekonomiskt utsatta medborgare. Landets president, den reforminriktade Masoud Pezeshkian, skyllde oroligheterna på ”främmande påtryckningar”, men skrev på X att han instruerat inrikesministern att ”ta del av demonstranternas synpunkter och hjälpa dem lösa problemen”.
Riksbankschefen byttes på tisdagen ut.
Dessa försonliga tongångar från högsta ort brännmärks av dagstidningen Kayhan, språkrör för regimens mest kompromisslösa falang. Chefredaktören Hossein Shariatmadari, en av den styrande ayatollah Ali Khameneis personliga utnämningar, skrev att protesterna inte alls är legitima, utan resultatet av hets från ”utländskt kopplade” uppviglare. De ekonomiska besvären, enligt Shariatmadari, är svepskäl för dem som tjänar främmande intressen.
Men nöden i många av Irans storstäder är både akut och politiskt farlig för regimen. Jämsides med inflationen har myndigheter på fullt allvar talat om att evakuera Teheran, ifall vinterregnen låter vänta på sig och reservoarerna av dricksvatten töms. Nästan lika trängande är behovet av bränsle och basvaror. I november ströks en halv miljon fattiga från listorna över socialhjälpstagare, ett resultat av de sinande oljeintäkterna och de allt hårdare sanktionerna.
I USA, vars president på måndagen hotade ”slå till” mot Iran om det fortsätter utveckla ballistiska missiler, stöder utrikesdepartementet ”Irans studenter”. I ett inlägg på X skriver State Department att ”De unga är Irans framtid. Regimens misslyckanden och dess likgiltighet för grundläggande rättigheter spolierar de ungas möjligheter att skapa sig ett gott liv”.
Donald Trump har erbjudit Iran förhandlingar om ett nytt atomavtal och ett slut på sanktionerna, men regimen har vägrat förhandla om sin rätt att anrika uran. Om det ekonomiska raset fortsätter och protesterna sprider sig så skulle det förvåna om inte regimen, av ren självbevarelsedrift, förr eller senare nappar på Trumps anbud.
