Redan omslaget slår an tonen. En medeltida målning på temat själar som plågas i purgatorium men får lindring av offergåvor. Och sannerligen hamnar vi i en särskild sorts purgatorium, nämligen ett kök på en avlägsen gård i östra Katalonien. En mycket gammal kvinna ska dö på övervåningen. I köket samlas alla de kvinnor som bott i huset under fyra århundraden; en brokig skara som rör sig fritt i tiden eller rent av bortom den.
I ett efterord listar Irene Solà alla de källor hon använt som underlag till ”Jag gav dig ögon och du såg in i mörkret”. Det är en diger samling katalanska folksagor och åldriga receptsamlingar som ligger till grund för en god del av stoffet. I grunden ligger berättelsen om varför gården är förbannad. Urmodern Joana har en gång sålt sin själ till Djävulen i utbyte mot ”en man som har allt en man ska ha”. Hon får en karl också. Men när Djävulen återkommer för att hämta sitt pris konstaterar hon att han inte har uppfyllt sin del av avtalet, eftersom hennes Bernardí saknar en tå. Det är vargen som tagit den.
Satans hämnd är ljuv. Samtliga barn som paret avlar saknar en del av kroppen. En bit av hjärnan hos den första, tungan hos den andra, därpå levern och – kanske otäckast – hålet i baken. Den stackars gossen svullnar upp och exploderar så småningom. Det är ingen roman för kräsmagade. Titeln kan härledas till Joanas val att vända sig till mörkret med sin bön i stället för till den Gud som skapat människan.
Djävulen är en återkommande gestalt, liksom mord, svält, tortyr, våldtäkter och andra övergrepp som härjat landsändan i generationer. Och allt stinker, ruttnar, skrevar, smackar och dryper på olika sätt. Knappast någon har ett normalt utseende; alla är fula, puckelryggiga, ärrade, brännskadade, tärda, skalliga. Olika djurarter som parar sig beskrivs ingående, och kröns av ett par flugor som finner varandra i köket. Solà sträcker sig lustfyllt efter äcklet. Såhär beskriver hon huset:
Köket hade två dörrar. En i massivt trä med två trappsteg framför gick till ett skafferi, blåsvart och kallt som en lever. Den andra, med glasrutor, vette mot farstun. Farstun var mörk och fuktig som en munhåla. De skrovliga väggarna var kindernas köttiga insidor. Takets bjälkar gommens räfflor och stengolvet en tunga, nött av allt den svalt genom åren.
Romanen låter alltså cirka fyra sekler utspela sig under ett dygn. Kapitelrubrikerna går från ”I ottan” till ”Framåt natten”. Men trakten är densamma. Irene Solà citerar i en kapitelinledning Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”: ”för kvinnor lever mycket mer i det förflutna än vi gör, tänkte han, för de tyr sig till platser”. Och i köket lagar alla dessa kvinnor dödsmenyn. Det är inte bara sedan länge döda släktingar som rör sig i rummet. Plötsligt beskrivs en mikrovågsugn och ett några mobiler, fast de döda vet inte vad det är för något så mobilerna avfärdas som ”speglar” med dvärgar i.
Det är en roman som väller fram i ett enda flöde av akut och påträngande sinnlighet. Eller som Solà inleder sista kapitlet: ”Stanken var organisk, levande. Sträv. Tjock. Stickande. Den sipprade och bultade fram”. Till sakens natur hör också att man får ge upp att försöka hålla reda på individerna i denna tjocka släkt, eller ens begripa vilka som är döda och vilka som fortfarande är vid liv. Man får följa med i flödet så gott det går, och lita på att författaren har reda på den uppbrutna kronologin.
Och man känner igen greppen. Kristina Sandberg recenserade Solàs ”Jag sjunger och bergen dansar” förra året, och konstaterade: ”Tiden böljar fram och tillbaka, men platsens geografi och de många spår av liv den bär på, är utgångspunkten för ett slags tragisk familjekrönika som samtidigt speglas av en rad katalanska myter”.
Att som Irene Solà skriva på minoritetsspråket katalanska har i Spanien en politisk betydelse. Men också en estetisk. Eftersom Ellinor Broman översätter direkt från katalanskan har hon att hantera ett mer mustigt och folkspråkligt idiom. Det gör hon alldeles utmärkt, så vitt jag kan se.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
