För snart tio år sedan lovade Isabella Nilsson sin mamma att inte ta sitt eget liv.
I stället genomgick hon en behandling för svår självsvält.
Och så skrev hon en bok.
Sjukdomsskildringen ”Nonsensprinsessans dagbok”, som kom 2018 och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, blev hennes genombrott i litterära kretsar. I förordet slog hon fast:
”Jag var väldigt sjuk. Jag hade tvångstankar och paranoida vanföreställningar, jag var fobisk, deprimerad, sömnlös, isolerad och min kropp var borttynande i anorexia.”
I dag, vid 35, sitter hon i en fåtölj på ett gustavianskt inrett hotell i centrala Stockholm. Solig, cendréblond. Av sjukdomshistorien bär hon inga synliga spår. När jag frågar hur hon mår kluckar hon glatt.
– Bättre … I guess.
– Jag hade svår anorexia mellan 13 och 30. Sedan lyckades jag bli frisk och fick möjligheten att ha ett socialt liv. Och därmed också relationer. Men det har varit svårt, på alla möjliga sätt.
I Isabella Nilssons nya essäbok ”Tomhet och ömhet” skildrar hon färska smärtpunkter. En sköterska undrar om hon lider av sexuellt självskadebeteende. Hennes vänner oroar sig för att hon är deprimerad. I en av bokens sårigaste scener återger hon ett missfall.
”Mitt varande i världen är en förbränningsmotor på tomgång”, skriver du.
Nu vecklar hon ut ett skratt igen.
– Litteraturen kan vara en hjälp på det sättet, att sublimera lidandet. Att försöka göra något vackert av det man är med om. Men det kan också vara livsfarligt. Att göra konst av något som faktiskt håller på att bryta ner dig.
Brottningsmatchen mellan livet och litteraturen är genomgående i boken, i meningar som: ”Litteraturen är lika otillfredsställande som verkligheten men litteraturen har vad verkligheten saknar: känsla för stil”.
– Det handlar om att skriva och att leva. Och hur lätt det är att blanda ihop de sakerna.
Isabella Nilssons ljusa utstrålning speglar hennes litterära uttryck. Samtidigt som hon behandlar blytunga ämnen skriver hon nämligen med en säregen lätthet. Och humor. Precis som hennes tidigare böcker är ”Tomhet och ömhet” fylld av paranta punchlines som: ”Jag vill inte dekorera tårtor, jag vill knapra Stesolid.” Tankarna irrar till Roger Sterling, den syrliga och slipade reklamdirektören från ”Mad men” som använder skämten som skyddsväst.
– Humor kan absolut vara en rustning. Den gör oss mindre hudlösa än vad vi egentligen är. Men grejen med humor är också att den är rolig i sig själv. Det är en kvalitet som humorn har!
Att i någon mening skriva roligt är det svåraste som finns, påstår jag. Isabella Nilsson håller inte med.
– Det är mycket svårare att skriva med ett allvar, utan att bli högtravande eller pekoral. Det är nog de författare som jag beundrar mest. Som lyckas skriva med tyngd utan att det bara blir …
Traumaporr?
– Ja, precis. Men det går säkert att göra traumaporr snorbra också. I slutändan handlar det bara om huruvida det är bra eller dålig litteratur.
Efter ”Nonsensprinsessans dagbok” har Isabella Nilsson, som även är verksam som översättare, publicerat ”Vårt behov av vers” (där hon inledde med att citera Markus Krunegård: ”Man kan ta livet av sig, men man kan också ta en cigarett”), Lewis Carroll-uppslagsboken ”A som i Alice” (tillsammans med Jonas Ellerström) och den Nietzscheinspirerade essäboken ”En bok för Ingen” (som även den nominerades till Nordiska rådets litteraturpris).
– Tidigare har jag ägnat mig åt en för mig ganska trygg och hemtam litteratur. Skrivit fundersamma och introspektiva små nördböcker om döda författare och själens obotliga ensamhet. Nytt för den här nya boken är att det handlar om relationer. Om jaget i relation till andra livs levande människor. Det känns sårbart på ett annat sätt, och jag tvekade en del över att låta manuset lämna skrivbordslådan.
”Tomhet och ömhet” handlar om sorg, självdestruktivitet och soft girls. Sex och skrivande. Snäckskalsdraperier och krossade drömmar som dränkts i sprit. Framförallt kretsar boken kring en hemlig relation med en namnlös älskare. En gift litteraturkritiker i Stockholm som våndas över sitt dubbelliv.
När jag frågar hur de delarna var att skriva gör Isabella Nilsson för första och enda gången under vårt samtal en lång paus innan hon svarar.
– Att skriva om det räddade mig kanske. När jag väl hade satt ord på det så kunde jag se det utifrån. Det var nyttigt. Samtidigt vill jag förtydliga att boken är en skönlitterär skildring och inte alltid en kopia av verkligheten sådan den utspelade sig.
Hon drar i ärmen på sin kamelfärgade tröja.
– När man skriver kan man testa olika förhållningssätt. Det finns tusen sätt att gestalta erfarenheten av en kärlekshistoria. Stoffet fungerar som material till både komedi och tragedi, galghumor och gravallvar. Det är både läskigt och befriande att det går att välja. Ibland kanske man behöver se skiten som komedi. Och ibland kanske man behöver sluta tramsa och inse: här går faktiskt människor sönder.
Isabella Nilsson skrev ”Tomhet och ömhet” sommaren 2024 i Stockholm. Hon hade lämnat uppväxtstaden Skövde där hon länge bott granne med sin mamma (”min safe spot”) och hyrt en sekelskifteslägenhet i andra hand på Östermalm. Varje kväll gick hon ut, träffade vänner, drack vin. När hon kom hem på natten hamnade hon ibland i maniska skov. Skrev tills gryningen kom krypande.
– Jag önskar att jag var den typen av författare som kunde skriva strukturerat, men det fungerar inte så för mig. Jag värker aldrig fram orden. De kommer när de kommer. Och när de kommer så tänker jag på det konstant tills det är färdigt. Jag älskar själva skrivakten. Det är kanske den enda gången jag är fullständigt harmonisk.
Att läsa ”Tomhet och ömhet” är att kryssa genom en litteraturhistorisk arkipelag. Isabella Nilsson navigerar mellan Duras, Plath, Proust, Ekelöf, Barthes, Pessoa, Hamlet. Hon parafraserar Kerstin Thorvall – ”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta mig på orden” – och bjuder på en ”ohyfsad tolkning av Robert Frost”.
– Att läsa är ett sätt att klara av att fortsätta leva för mig. Jag vet inte hur man gör på något annat sätt. Det är min respirator.
Isabella Nilsson kommer inte från ett läsande hem, berättar hon.
– Men mina föräldrar var uppmuntrande ändå. Det var modigt av dem, att ta sig an rum som de själva inte hade tillträde till, eller fick serverade. Det måste vara det finaste man kan göra för sina barn.
Stora delar av ungdomen tillbringade hon på stadsbiblioteket i Skövde. Hon plöjde poesi, dramatik, obskyra franska författare och Thomas Bernhard (”att läsa honom var som att upptäcka en ny grundsmak”). Det snäva urvalet var inte ett utslag av ungdomligt svårmod. Utan av en neuros.
– Jag led av svår bakteriefobi i tonåren. Vi hade inte råd att köpa böcker i den takt jag läste så jag tog de som var minst utlånade på biblioteket, eftersom de var ”renast”. Jag hade alltså dålig koll på Augustromaner och deckare, men var bra inläst på typ översatt litteratur från Chile.
Den nya boken innehåller poesi också. Dikterna är skrivna med en blankputsad lekfullhet som påminner om Bodil Malmsten, eller en Tranströmer på tjack. Isabella Nilsson drömmer om att fortsätta skriva men att sluta publicera sig, säger hon.
– Det är mitt ädla ideal! Att rita utan att någon behöver säga att teckningen är fin. Men så ädel kommer jag aldrig att bli, för jag behöver bekräftelse. Det här är snobbigt sagt, jag fattar det. Att vilja sitta i ett elfenbenstorn och inte beblanda sig …
Hon lutar sig fram.
– Jag pendlar mellan de här extremerna. Att dra mig undan helt, eller fortsätta hålla på. Jag kanske borde försöka hitta en gyllene medelväg. Men jag frågar mig ofta vad som är poängen.
PO Enquist skrev: ”Kärlek ska man inte försöka förklara. Men vad vore vi, om vi inte försökte?”
– Det hör ihop med sublimerandet, som jag är inne på. Vi kanske måste acceptera att det inte finns någon mening med livet. Men att den acceptansen inte behöver betyda att det är lika bra att ge upp.
Läs fler texter av Johan Kellman Larsson här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
