Etthundra texter samsas i den här boken. Eller samsas; kanske snarare tramsas, ramsas, slamsas? Lekfullt och allvarligt. Ömsint och hårt. Orden krokar i varandra och bygger meningar där ingen mening finns, men kanske uppstår?
Visst står meningsbyggnader upp, nya rumsligheter för läsaren att storögt spankulera omkring i. En liten stund. Några versrader bara. De språkliga omkastningarna gör farliga tillstånd tryggare. Den hemska ingången till helvetet försvinner, om du skriver om förutsättningarna. Klipp av förledet bara, så blir avgrund – grund. Ett bättre läge att stå på. Inte så hållbart i längden kanske, men ärligt talat, vad är egentligen hållbart?
Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak: allt är tomhet, idel tomhet och jaget en fiktion.
Står det under siffran 5. Texten fortsätter pedagogiskt:
Och det finns, om jag förstått saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten. Den ena metoden går ut på att helt enkelt sluta spela med, sluta upprätthålla fiktionen och bli en existentiell slacker. Detta kallas kynism. [—] Eftersom kynikerna framförallt är kända för att slarva med hygienen, bo i tunnor och vara allmänt douchiga har jag hittills känt mig mer manad att pröva esteternas livshållning. En stor del av estetens uppdrag går ut på att omvandla tyngd till lätthet.
När det gäller det omvandlingsarbetet är Isabella Nilsson mästerlig. Hennes texter är lätta som spindelväv, men fraserna fladdrar över ett bottenlöst mörker.
Många lärde känna henne genom ”Nonsensprinsessans dagbok”, med underrubriken: ”En sjukskrivning”. Den handlar ”om lyckan i att kunna byta svettiga, blå sjukhuslakan mot rent och skärt nonsens.” Hon har också översatt Dorothy Parker, Emily Brontë, Mervyn Peake med flera. Och skrivit en ”Lewis Caroll-encyklopedi”, med Jonas Ellerström och ”Vårt behov av vers”, med sig själv. Och litteraturen förstås. Samt författat ett knippe andra böcker.
För att vara livsoduglig är hon ändå bra produktiv. Jag tror också att hennes böcker kan lyfta andra som irrar omkring i meningslösheten. Liksom hon själv i ”Tomhet och ömhet” berättar att hon sover med Michel Houellebecqs lilla poetikbok ”Hålla sig vid liv” i famnen: ”det är väl en närläsningsmetod så god som någon”.
Några läsare kommer hålla hårt i ”Tomhet och ömhet” och säga att här, här är mitt jävla tomrum framskrivet. Här finns ensamheten, skrivandet, läsandet och den omöjliga verkligheten klart förverkligad. Andra kommer att säga att det är ett självupptaget, världsfrånvänt, fragmenterat tramseri. Utan hänsyn till politiken, ekonomin och alla de livsbetingelser som präglar människors vardag. Båda falangerna har rätt. Men, och det är och kommer alltid att vara Isabella Nilssons trumfkort oavsett andra värdeskalor, hennes språkliga gehör är enastående. Det är underbart att läsa.
Sexet är väl som läsningen, en ljuvlig frist från det jobbiga jaget
Vad än man tycker om hennes olika älskare. För det är inte bara böckerna som följer med till sängs. Nu ramlar det in en hel del män också: ”Jag ligger bara med litteraturkritiker, litteraturredaktörer och litteraturvetare. Inte av princip, men i princip.” Och sexet är väl som läsningen, en ljuvlig frist från det jobbiga jaget. Men det går inte att stanna. Ingenstans går det att vila, då kommer bara verkligheten och döden med sitt vanliga tjat. Återstår alltså rörelse, omvandling, vers och vridningar. Samuel Beckett, som omnämns redan på första sidan, återkommer som bundsförvant i de existentiella paradoxerna: ”’I can’t go on. I’ll go on’ som Becketts gamla hit går.”
Så rör sig ”Tomhet och ömhet” mellan oförenliga ytterligheter, som var för sig blinkar sina ensamma stjärnor på natthimlen. Gåvan till läsaren är att hon, i sitt ständiga sökande efter mening och sammanhang, kommer att läsa ihop alla punkter till en sammansatt helhet. Där det lätta är med det tyngsta, sorgen med skrattet, ensamheten med kärleken, de döda talar med de levande. Det är litteraturens trolleri. Att det funkar. Fortfarande. Helt tomt, javisst. En imaginär skapelse mellan bokstäver och hjärnor. Ändå är ömheten sann.
Det finns ett sätt till. Ett enda, berättar boken.
Mycket farligt och mycket svårt. Nonsensläsning är betydligt tryggare.
Det presenteras i det allra sista stycket, den hundrade texten:
Färdsättet kallas ögonkontakt. Man reser i en tunnel som kallas kärlekstunneln. Det är ett mycket farligt företag. Om någon av de resande vänder bort blicken innan gemenskapen nåtts riskerar tunneln att rasa in. Resenärerna kan då inte nå fram till destinationen och inte heller ta sig tillbaka samma väg de kom. De fastnar i varsitt mörkt schakt som luktar starkt av jord och sorg.
Läs mer:
Isabella Nilsson: ”Att göra konst av lidandet kan hjälpa, men det kan också vara livsfarligt”
